Feminism - puritansk och kvinnofientlig

Tog del av denna nyhet och ja, man slutar aldrig att förvånas. Katrine Kielos från Aftonbladet poserar på ABF-tidningen Fönstrets frontuppslag. Det är en snygg bild och Kielos är skitsnygg med den där accenten av skelögdhet (menar det!).

Genast börjar feministerna vråla om sexism. Här t ex Karin Olsson på Expressen som undrar om detta är den nya kvinnorörelsen. Hmm, undrar om hon refererar till den gamla vitsen om "världens äldsta kvinnorörelse: Motjucket".

Men Kielos är inte ensam om att låta sig porträtteras på ett sådär lagom sexigt sätt. Här har vi självaste den flammande rikskommunisten Åsa Linderborg:: Och den gränslösa Birgitta Ohlsson (som bara var hemma någon dag från jobbet när hon födde barn).


Läs mer



Så detta är den fråga jag slänger ut till alla feminister: Är det något sexistiskt med kvinnlighet? Eller är det just i fotosammanhang som det är sexistiskt att låta sig porträtteras i en kvinnlig pose? Men om all exponering av kvinnor som sexiga och snygga är sexistisk, så måste det vara sexistiskt att vara just kvinna. Och vore det då en lösning om kvinnor grabbade till sig för att slippa vara "objekt". Det faller ju i ramen att bilder på snygga män inte kan vara sexistiska hur mycket killarna än poserar med sexpack och biceps stora som spädbarn.

Kvinnorna som ledde Nobelfesten 2013 gjorde just det; grabbade till sig. Så här såg Anna Hedemo, Victoria Dyring och Jessica Gedin ut på sin promotionbild inför galan.

Denna bild blev något av en succé och understryker att kvinnor som poserar som män inte kan anses vara objekt. Bara de döljer sin kvinnlighet så är allt frid och fröjd.

Att kvinnor som män är accepterat medan kvinnor som kvinnor inte är det, är feminismens paradox.

Att vara feminist, vilket alla måste vara som vill komma någonstans, betyder alltså ett förnekande av kvinnors kvinnlighet. Det är p g a detta som allt som kan definieras som kvinnojobb föraktas och förringas. Kvinnors intresseområden och kvinnliga domän måste till varje pris bekämpas och det gör man genom att "fördela sysslorna". För om en man utför precis samma sak som kvinnan, så är han en bra och jämställd man. Det är precis samma sak som det feministerna brukar kritisera: Att en mans jobb värderas högre än en kvinnas.

I ett land där det i princip applåderas att det utförs bortemot 40.000 aborter per år eftersom det är "kvinnans eget val" så gillar man inte det sexuella sammanhang som föregår att barn blir till. Sexualitet utgör själva essensens för att mänskligheten ska överleva. All sexualitet handlar om flera steg där det första är att dra blickarna till mig som person, som man eller kvinna. Att då framhäva sin kvinnlighet och manlighet är något högst naturligt och i enlighet med livets principer.

Det dagens urspårade feminism tydligen eftersträvar är en avkodning av sexualitetens grundprinciper. Tydligen ska vi bete oss som hundar; nosa runt lite och sedan ställa upp oss. Det vore en jämlik reproduktion.

Istället har feminismen kommit att handla om kvotering och representation i arbets- och affärslivet. Att välja chefer och styrelseledamöter efter kompetens är inte viktigt. Bara det är enligt ett procentuellt utfall.

Feministerna talar aldrig om de kvinnor i världen som verkligen har makt: Angela Merkel, Hillary Clinton och framlidna Margaret Thatcher som fick en kunglig begravning, vilket aldrig en man någonsin har fått.

Bloggaren tror inte Schyman och alla andra feminister som hatar kvinnor (Yes) ens tänker på att Merkel är kvinna. Uppenbarligen bryr sig inte Merkel om detta. Hon är ledare, ingenting annat. Och det har inte svensk feminism förstått. Det måste uppmärksammas att ledaren är kvinna annars är det betydelselöst. Det är därför de svenska feministerna aldrig kan komma i närheten av en makt värd namnet.

Oavsett vad man tycker om det, så var Thatcher efterkrigstidens största ledare. Och det finns ingen som hittills har axlat hennes mantel. Vare sig kvinna eller man. Typiskt för Thatcher liksom Merkel idag, var att hon inte brydde sig om hon var kvinna eller inte. Fast hon hade alltid typiskt kvinnlig klädsel, ofta rosa och rött.

Det är vad bloggaren menar med att vara fast förankrad i sin identitet. Att inte längre tänka på vilket kön man har. Precis detsamma gäller för ålder och ras. Om dessa egenskaper är ovidkommande för mig själv så kommer också omgivningen att uppfatta mig så.

En feminism värd namnet måste sträva efter det tillståndet; att ingen tänker på det faktum att det är en 45-årig svart kvinna som sitter i ledarstolen.

Nu har det hela det feministiska konceptet tagit Sverige c:a 60 år tillbaka i tiden. Innan P-piller och fri abort, innan "make love, not war", innan Woodstock och innan Elvis.

Vi kvinnor får inte vara kvinnor, och då särskilt kvinnor som framhäver sin kvinnlighet. En uppknäppt, påklädd, helt absorberad kvinnlighet som blir vågad bara när hon tar på sig ett par pumps. En skräck för att urringningen är för tilltagen och kjolen för kort. Ria Wägner och skvaller med väninnorna som ljuspunkter i tillvaron. Så puritanskt att man nästan kan se framför sig de sprättbågar som samlades hos Freud när han utforskade kvinnors hysteri.

Idag är det inte sprättbågar som är sinnebilden för att kvinnor mår dåligt. Istället är det sömnlöshet, ångest och självskadebeteende som har utvecklats under feministepoken.

På AFA Försäkring kan vi ta del av en intressant rapport där man analyserar kvinnors och mäns psykiska ohälsa.

Det framgår att kvinnor i c:a 30 procent så hög grad är sjukskrivna p g a psykiatriska diagnoser. I de typiska kvinnojobben, (vård, skola, omsorg) finns den högsta andelen sjukskrivna och då även i andra kategorier som förslitningar och ryggbesvär.

Det mest slående är att i typiskt manliga jobb har kvinnor proportionellt nästan dubbelt så hög sjukskrivningsfrekvens än männen. Det är ju högeligen intressant ur ett feministiskt perspektiv. Kvinnor mår dåligt på den manliga arbetsmarknaden. Så varför ska kvinnor till varje pris uppmuntras till att jobba här?

Männen har högst psykiskt ohälsotal i de kvinnodominerade yrkena, undersköterskor, sjukvårdsbiträden o s v. Samtidigt är det inte så hög andel män som jobbar här.

Men unga tjejer mår ändå sämst vilket detta diagram visar:



Det kommenteras så här av Gergö Hadlaczky, forskare  i dessa frågor:
Allt som upplevs som traumatisk kan vara riskfaktorer. Traumatiska upplevelser i barndomen är starkt kopplade till psykisk ohälsa i vuxen ålder. Ju fler barndomstrauman, desto högre självmordsrisk.

Mmm, kanske pendeln har svängt. Från de biologisk-medicinska pseudovetenskapliga förklaringarna till gammal hederlig psykodynamik; att vi är produkter av både arv och miljö. I fallet med tjejernas ökande psykiska ohälsa kan man se hur de tog ett språng på 80-talet när de första dagiskullarna kom in i tonåren. Det verkar inte bättre än att såväl kvinnor som deras barn knappast har vunnit på den feministiska kampen om arbetsliv, "rätten till heltid" och självförsörjning. Allt har sitt pris.

Men naturligtvis blir den sedvanliga förklaringen till den ökande psykiska ohälsan bland kvinnorna att det råder brist på jämställdhet i samhället. Det är en oproblematisk förklaring som ingen går i taket för. Just därför är den felaktig.

Det är det ständiga kravet på att vara allt i ett enda paket med röda snören som får tillvaron att spricka sönder. Kvinnor måste självförverkliga sig genom arbete och cocktailpartyn, samtidigt som man måste ha barn med så många aktiviteter som möjligt. Statusen måste upprätthållas med ständigt nya kurser, nya kontakter, fackliga förhandlingar om högre lön och flytt från lägenhet till villa i ett "bra" område. Kärleksliv och sex är ett annat krav för att man ska hänga med på tjejmiddagarna i de djupare diskussionerna på småtimmarna.

Det finns ingen tid till vila, till självrannsakan och till eftertänksamhet. D v s tid till sig själv. Allt pågår i ett kretslopp runt en karusell. Men huvudsaken är ju att man är en modern kvinna som kallar sig för feminist.Att sedan livet blir ett helvete är "smällar man får ta".

Kommentarer

Anonym sa…
Dina analyser av feminismen är bättre än männens. Som kvinna förstår du feminismens känslomässiga väsen på ett sätt som den sakligt korrekte Pär Ström inte förmår.
Min enkla förklaring till varför kvinnor inte tål att se snygga kvinnor är konkurrensen om männen. När en attraktiv kvinna exponeras är det aldrig den exponerade kvinnan som opponerar sig utan alltid andra mindre attraktiva kvinnor som klagar.
När kvinnor klär sig sexuellt utmanande eller är "för flirtiga" och därigenom kan sno åt sig männen, utmålas de av de förbigångna som slampor. "Slamporna" uppträder alltså inte kollegialt utan använder otillåtna konkurrensmetoder.
Redan i de yngre tonåren börjar tjejerna baktala den som har för korta kjolar och den som ligger med för många killar förlorar all status bland tjejerna.
Kvinnor i 50-årsåldern hatar män som dejtar yngre tjejer.
Kvinnomodet framhäver alltid det hos kvinnan som männen åtrår. Detta är ett ovedersägligt bevis för att kampen om männens gunst är Prio Ett hos kvinnorna.
Konklusion: Kampen mot sexismen är det ultimata beviset för att feminismen är en enda stor lögn.
J_B

Populära inlägg i den här bloggen

Vad är människosyn?

SD inbjudna till värmen?

En våldtäkt av många