Humanism i frack

Det är svårt att hitta en samlad definition för idéströmningen "humanism". Humanismen är dels en vetenskaplig och filosofisk tradition, men har nu i modern tid karaktäriserat sig som ett etiskt förhållningssätt till människan som individ och som del av samhället. Den västerländska samhällsbasen integrerar individualism, vetenskap och människan som en del av något större och högre.

Humanismen kan spåras tillbaka till Sokrates, har genomgått en rad stadier och företräder idag en vag förklaring om "människors lika värde".

På siten Humanism och Kunskap kan vi hitta följande:

"Humanismens värdegrund innebär tolerans, öppenhet och respekt för vars och ens livsåskådning vilket ligger till grund för mänskliga rättigheter."

??? Förutom den felaktiga meningsuppbyggnaden, vad säger detta oss?

Redan tidigt i humanismen fanns dess förespråkare i innerstädernas akademiska och kulturella elit snarare än i folkligheten.

Humanismens röda tråd är emellertid ett förkastande av religion och Gud och ett framhävande av vetenskap och objektivitet. Kultur och bildning är de verktyg man har för att befria människan. Alltmedan individens särart får stå tillbaka för en global världsordning.  Läs mer



Humanism och socialism vandrar tillsammans bl a i vårt eget land Sverige. Sovjetunionen och Maos Kina vandrade också i samma spår.

Så exakt vad gör humanismen human? På vilket sätt är man då human och när är man en human humanist? Om humanismen står för objektivitet och kollektivism, kan man då kalla den för human? Human är man väl när man ser varje människa som unik och beredd att ställa upp för en individ i svårigheter alldeles oavsett vem det är?

Bloggaren testade alldeles oavsiktligt det sistnämnda igår. Jag cyklade omkull i måndags och bröt vänster arm och vred till benet så att jag måste ha krycka. Alltså ingen avundsvärd situation. Jag var tvungen att gå och handla mat och tog då en ryggsäck för att lägga den i. Smart tyckte jag.

Hur smart som helst om man nu är vän med ryggsäckar. Det är jag inte. När maten hade inhandlats och stoppats ner i ryggsäcken var det dags att sätta på sig denna. Och det bara gick inte. En obrukbar arm skulle in i en ögla där bak samtidigt som man måste få in den andra armen, helst samtidigt.

Och jag krumbuktade mig nästan blodig. Där fanns en bänk och jag satte ryggsäcken på den, gick ner på huk och eländades i säkert tio minuter innan den slutligen fanns på ryggen, tung och obekväm. Men själva knorren här är: Det var ingen som kom att frågade om jag behövde hjälp. Trots att många gick förbi så gick de också - förbi. Själv skulle jag inte ha gått förbi. Jag tycker det är en mänsklig skyldighet att hjälpa till om någon har råkat illa ut framför mina fötter. I ett annat land än Sverige skulle man inte heller ha gått förbi. I USA t ex fanns det alltid människor som ville hjälpa till, även om man inte ens hade frågat om någon. T ex var det en dam 70+ som erbjöd sin plats på tunnelbanan efter det att hon tittat ner på mina fötter som var röda och svullna.

I Sverige fnyser man åt USA som inhumant och orättvist. Jag frågar mig: i jämförelse med vad?

Sverige är ju den store Välfärdsstaten som inte ser skillnad på hög och låg. En humanitär stormakt, ett världssamvete, där ingen behöver gå hungrig.

Här har individuell empati ersatts av statliga institutioner, inkomstfördelning, jämlikhet, socialtjänst och "allas lika värde". Om någon ligger på gatan; låt någon annan rycka in. Och den moraliskt högstående nomenklaturan på Södermalm kallar på¨vaktbolag för att hålla fattigdomen borta från gatorna. I min egen stad växer hemlösheten medan man låser in pantburkarna i kassaskåpsliknande papperskorgar.

Fast den nu utplånade statsministern vädjade till oss att "öppna våra hjärtan" för en social katastrof genom de hundratusentals flyktingar som väntas komma alldeles oavsett orsak. Vi ska göra det "i humanismens namn". Denna typ av humanism och öppna hjärtan stavas "höjda skatter". Solidaritetens, humanismens, generositetens, toleransens och öppenhetens magiska formel. Betala de högsta skatterna i världen för det minsta individuella ansvaret i världen.

Det är en humanism i frack. Den kommer från en tradition där människan bara ses som en kugge i maskineriet av de privilegierade från Söders höjder.Att vara lycklig beror på i hur hög grad man anpassar sig till den situationen. Måttet på lycka blir i hur hög grad man slipper bekymra sig över sina medmänniskor. De som inte lyckas med detta blir ställda i den ringlande, ständigt ökande kön till de psykiatriska klinikerna. Symptomatiskt är det att dessa som det snarare sparas in på när humanismen behövs någon annanstans.