Hur en mor slukar sitt barn

Hon kommer inte att läsa detta. Hon har åter krupit in i den livmoder hon egentligen aldrig hade tillstånd att lämna. De enda som möjligen känner igen vad jag just nu ska skriva, är vårdarna. Och de känner inte igen förhistorien bakom ett brott som pågick i 50-60 år.

De nutida biokemiska modellerna för psykiska störningar, inklusive neuropsykiatriska som ADD, ADHD och Aspberger, har fråntagit föräldrars eventuella skuld för att barnen får psykiska svårigheter och sjukdomar. Skuld är en sak, ansvar en annan.

I den tragedi som jag bevittnade under decennier kunde jag tydligt se hur en mamma fjättrade sin dotter till sig och slukade hennes livskraft. Men det var en tyranni med silkesvantar. Ett långsamt uppslukande av en människa som aldrig tilläts att vara just det: En egen människa som äger sig själv.


De var ett radarpar som jag ofta såg på gatorna. Likadant klädda, lika knubbiga och kutiga. Jag delade buss med dottern varje dag när jag slutade jobbet. Jag lade märke till henne alltmer. Hon såg ut som en förväxt 5-åring, blek, ämlig och osäker. Hon var säkert runt 20 men jag tänkte att: Den tjejen kommer inte att få det lätt i livet.

Sedan såg jag henne med sin mor med jämna mellanrum. De tycktes ha växt ihop som siamesiska tvillingar. Jag mådde dåligt över att jag nästan betraktade dem som studieobjekt. De utstrålade en osund aura av tvång och beroende. Och det var omöjligt att avgöra vem som var mer beroende än den andra.

Vid ett tillfälle gjorde jag ett besök på ett av stadens träffpunkter. De var där och satt vid ett bord med fem-sex andra i mammans ålder. Det slog mig att den tjejen inte förstod att hennes liv just hade börjat och att hon kunde göra vad som helst med det. Istället umgicks hon med kvinnor som var 30 år äldre och uppträdde som om hon också var så gammal.

Mamman representerade den martyrskapande fångvaktaren. Genom att sända sina signaler till dottern om att hon inte skulle klara sig om hon försvann, så var det samma sak som om hon hade satt handbojor på henne. Dottern trodde att modern skulle dö om hon flyttade ifrån henne och börja vända sig utåt. Det blev den dubbla bindningen, den som inte vare sig tillät eller tålde att dottern flyttade.

Visst, det här var bloggarens fantasier. Men med tanke på hur det hela utvecklade sig så var det uppenbart att jag hade rätt.

Modern åldrades naturligtvis, började gå med rollator och jag tänkte att snart kommer hon att dö; vad händer då? Vi hade nu passerat millennieskiftet och tiden tickade på. Samma bild, men nu med en alltmer böjd mor. Och dottern började också bocka. En total identifiering. Så uppenbar och stark att man knappt uppfattade konturen mellan dem. Jag studerade intresserat men obehaglig till mods.

Sedan en dag kom så dottern ensam och jag förstod vad som hade hänt. Hon gick nerböjd med den sedvanliga grå kappan. Håret var fett och smetigt, jag kunde förnimma tomheten som ekade i henne. Och för första gången tänkte jag: Ska jag gå fram och prata med henne? Men skulle det ha hjälpt? Så jag tog bara bussen när den rullade in vid torget.

Vid nästa tillfälle stötte jag på henne vid grönsaksdelen av stora affären. Håret var om möjligt ännu fetare och hon gick så nedböjd så jag tänkte att hon snart trillade framåt. Hon gick och mumlade och svor åt gurkorna och tomaterna. Uppenbarligen hade det slagit över, men hon var ursinnig. Farlig? Så jag gjorde ingenting.

Sedan gick det flera år. Men en dag, i samma affär, mötte jag en kvinna som pushade på en rullstol. I rullstolen fanns dottern. Djupt nersjunken med huvudet nästan vid knäna. Precis när jag skulle passera reste hon lite på huvudet och plirade upp mot mig med fullständigt klara men plågade ögon. Jag mötte hennes blick för första gången och jag såg att hon kände igen mig. Kanske inbillade jag mig bara, men där syntes något anklagande i dem. Varför?

Ja varför pratar vi inte med människor som vi ser mår dåligt. Vi bara passerar dem och lyckönskar oss själva för att det inte är vi. Sedan rationaliserar vi vårt handlande. Det var inget jag kunde ha gjort. Nej, förmodligen inte.

Nu såg jag henne idag. Hon är nu helt i fosterställning och lever i förvissningen om att hon ligger tryggt i moderns livmoder. Så hon kommer inte att läsa det här och får aldrig veta att jag i alla fall brydde mig under alla dessa år.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Vad är människosyn?

SD inbjudna till värmen?

En våldtäkt av många