Alice B är inte ensam

Den upprörande och förfärliga dokumentären om Alice Babs har nog berört oss alla som såg den. (Annars kan man se den på SVT Play).

Det var inte Alice B Sjöblom som upprörde, utan det var hur de svenska myndigheterna kan plundra en människa på sina egna rättigheter och självbestämmande över livet. Det kallas för att vara satt under förvaltning och är ett renodlat fascistiskt uttryck för den s k Välfärdsstaten som i sin iver att "ta hand om" medborgarna istället tar deras liv.

Förvaltarskap är en förlängning av fenomenet "god man" och beslutas av Tingsrätten efter det att Överförmyndarmyndigheten har utrett en persons behov av att någon ska hålla i tyglarna för främst ekonomin.

Med den "gode mannen" följer förnedringen av en människas integritet. Posten slutar komma utan går direkt till "mannen". Räkningarna betalas visserligen men du har ingen kontroll över vilka räkningar det är och den sammanlagda summan av dem. Bankkontot blir kapat av "mannen" och  den enskilde kan inte gå till banken och stoppa "mannen" från att gå in och gröta omkring i din ekonomi.

Det är ganska parodiskt att det anses som en kränkning av den personlige integriteten när en kamera är uppsatt någonstans. Men de verkliga kränkningarna av vissa svenskars liv, ges aldrig upphov till något ifrågasättande.


Långt, långt värre är att bli ställd under en förvaltare. I dokumentären om Alice Babs skapades intrycket att det här bara drabbar gamla. Det är långt ifrån sant. Ungdomar med problem, studenter som har hamnat i skuldfällan, psykiskt insufficenta, medelålders sjukpensionärer med dålig ekonomi osv.

En förvaltare omyndighetsförklarar en människa. Du är en grönsak i Välfärdsstaten. Men den kommer inte att torka dig i baken, dess metoder är djävulska vid jämförelse. Förvaltaren låter dig inte komma åt ditt eget bankkonto, posten får du aldrig se röken av. Alla myndigheter är uppknutna hos förvaltaren. När du ska gå och handla kläder måste du ta förvaltaren med dig. Du behandlas sämre än en hund, sämre än en åsna och sämre än en daggmask.

Vem kommer med sitt blöta finger och skriker om Mänskliga Rättigheter och Allas Lika Värde? Ingen. Absolut ingen. Eftersom du inte har någonstans att framföra dina klagomål så når ingen information fram till världen utanför. Förresten, den totalt hjärntvättade massan tycker faktiskt inte att staten gör något fel. Man litar på Staten. Svenskar är det mest myndighetstrogna folk som finns. Därför går det också att göra vad som helst med många svenskar. Staten kan inte göra fel.

Det hela påminner om gamla DDR och nu Nordvietnam. I NV tror folket att de bor i det bästa landet i världen. Det tror många om Sverige också.....

Övergreppen mot barn och deras föräldrar fungerar på ett liknande sätt. Socialförvaltningen får in en anmälan om att en familj har någon form av problem. Anmälan kan komma från en granne som tycker att barnen för oväsen eller från dagis när man går och tror, antar alltså, att barnet är utsatt för misshandel och incest. Bakgrunden till anmälan kan vara bristfällig, men soc gör en utredning ändå. Eftersom anmälningarna är klart färgade av anmälaren ifråga, så går soc in i ärendet med redan färgade glasögon. Resultatet av utredningen leder i alltför många fall till omhändertagande av barnen. År 2011 var 11-12.000 barn placerade utanför hemmet. Och trenden är stigande.

Staten som tar barn ifrån sina föräldrar och som omyndighetsförklarar vuxna människor med smärre svårigheter, är en skam, vars rapporter om den svenska inhumanismen nu har börjat sprida sig ut i världen. I USA kallar man det för att Staten kidnappar barn. Att man gör det För Barnens Bästa, fnyser man bara åt.

Om man skulle ge sig in på en historisk exposé över Sveriges inhumana aktiviteter genom åren, så ligger väl rasbiologin närmast. Men Alva Myrdals kommunist-fascistiska planer för hur barnen bäst ska fostras i den rätta andan, kommer inte långt efter. Och hennes dröm gick för övrigt i uppfyllelse.

Utvecklingen från rasbiologin, då man mätte skallar och mätte ansiktsdrag med linjal, för att avgöra om man var en arier eller inte, har lämnat sin anstötande form. Vad har vi då fått istället?

Det är just det jag har skrivit om ovan: Att genom rättssamhället avgöra vem som är kapabel eller inte och att vissa barn inte ska vara med vissa familjer, är en utväxt av den gamla mätningar av dugliga respektive "blandras, underlägsen". Fast idag kallas det för Välfärd.

Som bloggaren resonerar är det den utslätade och strömlinjeformade likhetsdikaturen som ligger bakom. Även om det kallas för jämlikhet så blir konsekvensen densamma. Det är svårt att passa in om man är en aning kantig. Att hamna utanför de strikta sociala och ekonomiska ramarna, är bara alltför lätt. Toleransen räcker inte långt, minsta lilla avsteg resulterar i någon form av respons.

Att Sverige skulle vara ett av världens mest toleranta länderna, tror jag inte på. Det är väl självklart att man svarar på det mest toleranta viset framför en enkät. Det gäller att ställa de finurliga frågorna och att sedan kalla testet för något annat. Byråkratspråket skulle göra en ansats här. T ex:

"Tvärsektionell interaktion"

Några exempel på frågor:

1. Inga pengar finns kvar på ditt busskort och du är försenad till jobbet två mil bort. Vad gör du?
    a)  Åker tre timmar senare
    b)  Frågar om pengar från någon på bussen.
    c)  Ringer och sjukanmäler dig

2. Din dotter har snattat. Hur gör du?
    a)  Går och betalar tillbaka
    b)  Tar ett rejält snack med dottern utanför butiken
    c)  Skäller ut butiksinnehavaren

3. Din närmaste granne tappar en kasse öl i bussen. Vad väljer du att göra?
     a)  Hjälper henne att plocka upp
     b)  Säger åt henne att plocka upp
     c)  Säger åt busschauffören att plocka upp