"Var är kvinnorna?"






Utan att ha några kopplingar i övrigt, men en svårt störd man med identitetsproblematik har rätt i att det skandinaviska samhället är feminiserat.

Det känns naturligtvis motbjudande och kanske t o m utgör en säkerhetsrisk i dagens Sverige att ge uttryck för en sådan hållning. Men precis som i allt annat finns det ytterst få företeelser som enbart är helt svarta. Eller helt vita för den delen.

"Feminiserat" är väl inte det ord som bloggaren helst använder, utan istället väljer jag det mindre anstötliga kvinnodominerat.

Om det i dagens läge fortfarande frågas efter kvinnor i beslutande ställning så ...check again! Media är idag totalt kvinnodominerat och som bekant är ju svensk media extrem på flera sätt.

1. Den politiska vänstervridningen
2  De dagliga snyftreportagen
3. Anti-intellektualism
4. Dåligt kunskapsinnehåll
5. Avsaknad av djupanalyser med inbjudna initierade gäster.

Skulle jag inte vara kvinna själv skulle jag inte kunna skriva det här, men den kvinnodominerade samhällskulturen har inneburit en fördumning. Som jag har skrivit tidigare handlar det inte om att kvinnor är mindre intelligenta eller har en sämre utbildning. Det beror i stället på att de verkligt kompetenta kvinnorna inte släpps fram.

Ingabritt Ahlenius, Bodil Jönsson, Brittmarie Mattsson, var finns dom? Nu är det förstås så att dessa tre har nått pensionsåldern och kanske inte därför hörs så ofta. En färgstark och också fritänkande, smart kvinna finns emellertid i rampljuset: Maria Abrahamsson. Hon regerar! Men då måste väl finnas yngre förmågor eller?


Det finns säkert massor av kompetenta svenskor därute, men media är så vänsterspårat att dessa inte ens kommer på tal. Är då vänsterkvinnor mindre kompetenta? Nja, men de koncentrerar sig på typisk PK-garanterad propaganda och gör sig så icke-provokativa och icke-hotande för den i övrigt mansdominerade politiska makten. Så är det naturligtvis Alliansens utnämningspolitik och ekonomiskt riktade medel till diverse idiotiska statliga verksamheter som kvinnor äskar om.

Politiskt dominerar männen men under de senaste åren har myndigheter övertagit beslut och verkställanden. Exempelvis var det Migrationsverket som öppnade gränserna för Syrien, det var Skolinspektionen som stängde Lundsbergs privatskola och det är Skolverket som sätter agenda för hur skolor ska fira sina avslutningar. Smittskyddsinstitutet stod bakom massvaccineringen mot den "dödsbringande" svininfluensan 2009. Likaså är det DO som tar ut "böter" från kommuner/företag/butiker etc i en aldrig sinande ström. Antalet kränkningar ("kränkningar") har exploderat och har utvecklats till ett lukrativt extraknäck.

När myndigheterna börjar agera på egen hand så resulterar detta till att fler kvinnor kommer att dominera besluten i samhället i stort som i smått. Kvinnorna har kapat åt sig nästan hälften av GD-posterna och av någon anledning är det dessa som har rört på sig och börjat agera på egen hand.

Myndighetschefer får absolut, på inga villkor diktera samhället ur en egen politisk agenda. Så Annmarie Beglers aversion mot privatskolor får inte på något sätt avgöra att hon agerar som hon gör. Stänga en skola från en dag till en annan är riktiga diktatorsfasoner. Ämbetsmannastyre är lika fel som ministerstyre.

Hela genusgisslet finns där beroende på genusvetande blindstyren. Och för det mesta kvinnor. Det finns i kvinnans sinne ett tvångsartat behov av utjämning och utslätning; konformism. Kvinnor har så länge befunnit sig i en underordnad position att de inte kan hantera chefssituationen där någon måste peka med hela handen. Istället har vi fått s k platta organisationer. Dessa har inneburit att ingen kan ställas till ansvar för alla tokigheter som försiggår på myndighetsnivå. Inte någon annanstans heller.

Den platta organisationen är lite som att svälta räv. Här frodas mobbingen, utfrysningen och skitsnacket bakom ryggar. Vem blir det härnäst? Utan en chef värd namnet uppstår hönsgård (ursäkta). I regel brukar en arbetsplats styra upp sig med en ny chef. Som är man. (Ursäkta igen).

Det finns dock två arbetsfält där inte de platta organisationerna är möjliga. Det är vården och det är militären.

Var är kvinnorna? Ständigt detta upprop. Det finns för få kvinnliga regissörer, filmskapare, musiker, tonsättare och dirigenter. Så, who cares? När kvinnorna har gjort andra val så finns det få regissörer, filmskapare osv.

Inom rockmusiken (sug åt er nu alla tjejer!) så har tjejer, särskilt solotjejer, poppat upp som tussilago i den tidiga vårsolen. Det är fantastiskt att lyssna till Miss Li, Anna Ternheim och
Melissa Horn. Miss Li har en glöd som är i det närmaste självförstörande.

Men vad blir mottagandet? Jo, de papegojor som mest gormar om "Var är kvinnorna" kläcker nu ur sig att Miss Li och resten sjunger "fel" musik. De ska sjunga rock i rockband för att matcha killarna. Hjäälp, vad är det med dessa torrbuskar? Tjejer sjunger och spelar SIN musik och skapar därmed sin egen profil och marknad.

Och så här är det på område efter område. När kvinnor verkligen tar för sig och visar driv och egenhändig förmåga, så kritiseras de även för detta!! Det är något FEL med en sådan kvinna! Hon accepterar ju inte konformismen och utslätningen och är därmed provocerande. En sådan kvinna är just Maria Abrahamsson. Allmänt avskydd av feministmaffian. Tanja Bergkvist, doktor i matematik och brilliant; samma sak. Ju högre utbildad en kvinna är och ju mer makt hon har; ju mer avskydd blir hon av feministkollektivet. Ingabritt Ahlenius har nått ända upp i FN:s topp. Vilken feminist har överhuvud taget kommenterat detta?

Nej, riktiga kvinnor som kämpar för kvinnornas rätt till mer lön och börsstyrelser, de bränner upp 100.000 kr i färskpressade sedlar i Almedalen. Visst, det fick publicitet i övriga Europa och t o m i USA. Men det dränktes bara i skrattsalvorna över ett Sverige vars dumhet borde ha en egen diagnos i DSM V (diagnosbibeln) för att citera Bruce Bawer.

Bloggaren tror inte att kvinnor vanligtvis vill ha en hög ställning i samhället. De maktstrukturer de själva så gärna påpekar existensen(?) av, kan de ju inte applicera på sig själva.

Kvinnor i näringslivet är främmande fåglar i femmernas värld. Att själv sitta som VD för en miljardindustri måste gå i arv om man ska klara det. Men kvinnor som Christina Stenbeck är heller aldrig på tapeten. Amelia Adami har man lättare för, men utgör ingen förebild för de unga arga. De tuffar bara efter de hopplösa 68:na i spåren, men med lite ny retorik.

För alla femmer inklusive kvinnliga politiker, så är löneskillnader den stora käpphästen. Att vi har en exploderande våldtäktsvåg är inget man vill ta i. Då riskerar man att händerna blir leriga av all den sörja som följer i dess väg. Hedersproblemen är inte heller något man vågar uttala sig om. Om man inte som Schyman et al menar att allt kvinnovåld är likadant. Snacka om feghet i kvadrat!

Så trots allt så skapar femmerna en bild av kvinnan som maktlös, rådlös och ett offer för samhällsstrukturerna. Vad har man uppnått? Absolut ingenting förutom att befästa och bekräfta de fenomen man säger sig kämpa emot.

Så var är kvinnorna? Ja, överallt där inte femmerna plöjer i samma spår år efter år efter år efter år.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Vad är människosyn?

SD inbjudna till värmen?

"Förgyllning förgår, men svinläder består"