Hur är en postmodern person?

Nu har bloggaren flyttat. Efter en massa tjafs och krångel med operatören 3 (ta aldrig ett abonnemang från dem!) så har jag lyckats få igång det mobila bredbandet. Telefonen funkar knappt, det känns som om jag befann mig på Saturnus.



Men, jag ska inte vara negativ. Det är fantastiskt här. Öppna ytor, lugnt och fridfullt, en lisa för en stressad själ. Jag har en stor tomt som jag inte vet vad jag ska göra utav; sätta potatis och morötter kanske? Lök?



Det värsta av allt är att jag inte är en stordiggare av grönsaker. Går det inte att sätta brödbönor så man får färskt bröd varje morgon?

Men  höns kan jag tänka mig att ha. Till huset hör en hundgård där ett anslag skriker i gult att: Om hunden anfaller, ligg ner stilla och vänta på hjälp!



Men vad jag vet anfaller inte höns i första taget. Så kanske...



Så här på långfredagen finns tid för kontemplation och fundera över vad man kunde ha gjort bättre det senaste året. Vi är alla "syndare" och Jesus behöver kanske komma ner nu och hugga tag i oss. Igen.



Apropå det har bloggaren märkt att intresset för den kristna historien har ökat bland unga (= under 30). Det anses inte längre som råkonstigt att prata om Jesus och påskens verkliga innebörd.



Den s k postmodernismen berövade oss från det mesta. Vad innebär egentligen begreppet postmodernism? Och vem är den person som så att säga är typiskt postmodern?



Så här beskrivs postmodernismen i Wikipedia:



Ett idealiskt postmodernt samhälle karaktäriseras av att tilltron till objektiva sanningar raserats, inga ideologier eller religioner anses längre tillförlitliga och tilltron till vetenskapen har gått förlorad. Postmodernismen är en tid då gränser suddas ut, och där ingenting är på förhand givet. Den postmoderna människan är både rot- och rastlös -och livet ses som en serie tillfälliga förflyttningar och rollbyten.

I och med att människor i det postmoderna samhället har förlorat tron på objektiva sanningar, finns ingen tillförsikt i att framtiden skulle kunna kontrolleras och styras och engagemanget i kollektiva rörelser raseras. Istället förläggs människors satsningar i hög grad till individuella projekt, och jakten efter nu-upplevelser. Det postmoderna samhället är ett samhälle där var och en ständigt måste skapa och omskapa sitt eget jag och sin egen verklighet.



Yes, en bild av dagens Sverige... eller hur? Faktum är att postmodernister ifrågasätter verkligheten självt. Eftersom vetenskap bara är manligt konstruerat mambo jambo så är den otillförlitlig.



Feminismen, globaliseringen och mångkulturalismen är alla fenomen som har uppstått i postmodernismens spår. Definerade gränser suddas ut och ersätts med sociologiska förklaringsmodeller där inget är just definierat.



I Sverige har dessa modeller fått en helt osannolik genomslagskraft. Den fråga varje någorlunda friskt fungerande människa borde ställa sig är: Har dessa modeller medfört att vi som individer mår bättre och att samhället i stort fungerar bättre?



Barnuppfostran och hundfostran har ett gemensamt: Man måste sätta gränser. Varken hundar eller människor mår bra av att växa upp i en gränslös miljö. Tvärtom. När det gäller hundar så blir de oregerliga, oberäkneliga bestar som är förmögna att bita ihjäl vem som helst.



Barn som växer upp med föräldrar som aldrig ställer krav och låter det mesta passera, blir vilsna och ångestbenägna. I förängningen innebär ju kravlöshet att föräldern inte bryr sig... och inte älskar barnet. Gränssättningar är nödvändiga för både den sociala och emotionella utvecklingen.



Om hela samhället är byggt på samma svaga grund, där ingenting vare sig finns eller inte finns, där inga värden längre anses som godtagbara för den "fria" människan", då är friheten bara en schimär.



Frihet innebär att man kan välja mellan olika alternativ och lösningar. Men om alla alternativ har flytit ihop till en kletig massa där inga lösningar erbjuds, då finns ingen frihet.



Frihet för den postmoderna människan har utvecklats till att handla om att slänga sig i sänghalmen med så många som möjligt. Helst samtidigt. Likaså har "självförverkligande" blivit det fina ordet man använder för att skita i alla andra utom sig själv.



Egoismen är sålunda det mest framträdande för en riktig postmodernist. 1970-talet blev postmodernismens verkliga genombrott. I all ordbajs om Internationell Solidaritet och Ropen de Skalla, Dagis åt Alla, så dryper egotrippandet igenom som en ringlande paradisorm.



När så Sverige blev mångkulturellt och totalt tappade farten, sansen och förmågan till logiskt tänkande, tog postmodernisterna makten. Tydligen ingick inte frihet från hierakier bland de frälsta. Tvärtom. Deras fläskiga bakar spenderar nu sitt fjärde decennium på styrelsesitsarna.



Ja och hur är då en postmodern person? Det är bara att knyta ihop säcken. Dum, dummare, dummast.

Kommentarer

Anonym sa…
Jag hoppas du skall trivas i ditt nya hem. Det låter nästan som du flyttat tillbaka i tiden och jag ser framför mig en röd stuga med vita husknutar med surrande bin och äppelträd.

Du skriver: "Om hela samhället är byggt på samma svaga grund, där ingenting vare sig finns eller inte finns, där inga värden längre anses som godtagbara för den "fria" människan", då är friheten bara en schimär."

Är det därför som svenskarna inte bryr sig längre om sitt land och folk? Moral och kulturrelativismen är det värsta som har drabbat Sverige.
Anonym sa…
Hej, Intressant skrivet om postmodernism och det svenska samhället. Har just upptäckt den här utmärkta bloggen. Hit kommer jag gärna tillbaka.

En stuga på landet med eget grönsaksland, ett sånt som morfar hade, är min dröm. Du tycks ha hunnit före och förverkligat din!? :) Hoppas det blir trivsamt och växer bra.

Vänliga hälsningar

Johannes Brahe

Populära inlägg i den här bloggen

Vad är människosyn?

SD inbjudna till värmen?

"Förgyllning förgår, men svinläder består"