Vem älskar mångkulturen?

Det är underbart att ha ett eget hus. Klockan 3 eller kl 6; man kan spela musik när man vill, hur högt man vill. Bloggaren är en musikälskare och spelar som bekant själv. Men i ett flerfamiljshus måste man ju ta Hänsyn. Fast det värsta är de som inte tar någon Hänsyn. Att hela tiden bli störd av andra är en förbannelse.

Just nu, kl 6 på morgonen, snurrar vinylen Ett Steg Till med Pugh Rogefeldt, Ola Magnell opch Lucas Persson. Fantastisk skiva! Det känns som om man befinner sig där. Kvalitéen från en skivspelare är så mycket bättre än från CD-spelare. Men man måste ha en hyfsad skivspelare. Jag har en Denon som kostade ett par tusen.

Vad blev det av dessa rockers? Pughs Storseglet är så bra att det kan matcha vilken snubbe som helst i US.


Tre år efter denna suveräna skiva tävlade Pugh i Melodiefestivalen med låten Nattmara. Ren och skär skit. Vad hände? Tog stålarna slut?

Lucas Persson, mycket bra pianist, gick samma öde till mötes. Fyra år efter Ett Steg Till, deltog han i Melodiefestivalen med Växeln, hallå, hallå. Sedan hörde man inte mer av honom.

Ola Magnell höll stilen, men blev alltmer tungsint. Han hade en hit som hette Cliff, en bredskida mot, just det: alla som hade sålt sig till massproduktionen.

Att vända sig bort från sina ideal är tyvärr alltför vanligt. Fast Ideal brukar förutsätta en vänsteråsikt. Åter till Pugh:

1972 kom skivan Hollywood. Han intervjuades i TV i ett sedvanligt PK-program där den värsta dödssynden var att sälja skivor.
Programledaren frågade: "Vad vill du säga med den här skivan?"
Pugh: "Säga? Jag vill tjäna pengar på det här"
Ridå.

I alla tider har man skaffat sig fördelar och pengar genom att flyta med strömmen. Ingen argumentation, fantasi eller hjärnverksamhet behövs. Igår hyllade man Mao och Lenin och idag hyllas mångkulturen. Men hur många är de som flyter med av ren bekvämlighet?

Att vara i opposition är att bli ifrågasatt i bästa fall, misshandlad i sämsta fall. Då är det enklare att driva med. Så hur många fegisar finns det där ute? De som är programmerade på rätt våglängd och har ett ess i rockärmen. Svaret vet ingen, men gissningsvis är det hälften.

Varför bloggaren tror det? Jo, jag minns hur 40-talisterna utvecklades efter 1968. Det blev för många Mina Vilda År. Chefsstolarna var bara alltför mjuka för att vidhålla en ideologi som bygger på att "hellre att alla är fattiga än att det finns vissa som har det bättre".

Allt handlar i slutändan om människans behov av tillhörighet. Att bli accepterad och respekterad i gruppen. Men just därför måste gruppen ha en positiv och livsbejakande profil. Kunna skapa och bygga upp och inte slå sönder baserat på idéströmningar om sin egen offerroll.

Det sistnämnda representerar de invandrare som har strömmat in i Sverige de senaste tjugo åren. Det mångkulturella samhällets sönderfall inifrån, som löser upp det kit som vårt samhälle tidigare höll oss samman.

Så vilka älskar då det mångkulturella samhället? Bloggaren tror att det är alla de som tjänar pengar på det: Kommuner som får statsbidrag och kan bygga upp hela staber med samordnare t ex socialtjänst, AF,FK, AMS, skolan, psykvården, specialenheter för traumabearbetning, flyktinganläggingar, fastighetsägare etc. Varje flykting sysselsätter i runda slängar 20-30 individer.
Då är det lätt att vara generös. Den cynism och det hyckleri som döljer sig bakom "humanismen",  är i grunden det som kommer att sänka skeppet.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Språket som klassmarkör

A-barn, B-barn och C-barn

IS, OS, Co2 och JÖK