Den unga generationen är i kris

Jag läste på bloggen Esse Non Videri att Barnfonden har gjort en omfattande undersökning i en mängd länder av vad barnen prioriterar högst i tillvaron.

Så gott som barn i alla andra länder satte Lek som det roligaste och mest prioriterade. Men de svenska barnen hade inte ens Lek som nr 2. Istället stod Resor som överlägsen etta.

Bloggen resonerar mycket klokt om detta. Hur och varför sticker Sverige ut? Svaret kan vara att det är under semestrar som barnen får spendera tid med familjen och särskilt då med mamma och pappa.

Det var i mitten av 70-talet som barnen placeras på institution, påhejade av den feministiska lobbyn. Idéerna, att alla barn ska socialiseras in i ett socialistiskt system kom från länder som Kina och Cuba. På detta sätt skulle systemet överleva decennium efter decennium, något som har lyckats i Sverige. Det är fult för en kvinna att stanna hemma med barnen (kvinnofälla) men motsvarande för en man är att "han tar sitt ansvar".


Den generation som föddes på 70-talet var också den första som mådde dåligt psykiskt. Efter detta har trenden ökat kraftigt år efter år.

Man måste våga att säga som det är: Barn behöver viktiga vuxna i sin närhet. De viktigaste borde vara föräldrarna, men i ett land där hela familjen är samlad kanske bara två ggr i veckan, flyttas ansvaret över till skolpersonal och BUP. Detta är knappast normalt för en osäker ung människa.

En mängd artiklar finns samlade på Hemmaföräldrar.se som alla pekar åt samma håll. Unga känner sig svikna och ensamma och antalet psykiska symtom blir fler och i allt högre grad.

Björn Magnér, specialist inom Barn- och ungdomspsykiatri, hänvisar också till barns behov av vuxna i allmänhet och föräldrar i synnerhet. Han skriver allt oftare intyg på Vård av Barn som anledning till att sjukskriva sig och vara hemma med barnen!

Välfärdslandet har glömt barnen genom sitt fokus inställt på självförverkligande och karriär. Det ger Sverige ett väldigt dåligt rykte internationellt. Tyskland har t e x Sverige som ett avskräckande exempel på hur man uppfostrar sina barn.

Bahareh Andersson, kvinnorättsaktivist, med annan agenda än rödstrumpsfeministerna, är också engagerad i hederskulturen men kanske framför allt hur det svenska samhället förnekar att sådan finns. En utställning i Uppsala med typisk kulturrelativistik profil jämställde barnaga med hederskultur.

Andersson har en mycket intressant teori om hur kulturrelativism hänger ihop med brinnande bilar i Rosengård och alla andra "utsatta" områden:

När den svenska politiken och majoritetsbefolkningen legitimerar minoritetsgruppernas "rätt till sin kultur", tradition och religion utan att ta hänsyn till individens mänskliga rättigheter bidrar de till att bygga kulturella enklaver. Det är i konflikten mellan majoritetssamhället och de kulturella enklaverna som ungdomar söker sin identitet i subkulturer och kriminella gäng. Det är svårt att förstå men när majoritetssamhället legitimerar religiösa friskolor och arrangerade äktenskap med hänvisning till kultur och tradition resulterar det i att ungdomar bränner polisbilar i Rosengård.
Så kan någon som själv har en bakgrund i det muslimska samhället resonera utan att bli kallad för rasist.

En vän till bloggaren är lärare i en invandrarberikad gymnasieskola. Hon bekräftar den bild som Andersson framför. Pojkar från muslimska kulturer är förvirrade och har sin fot i två läger. Hur man än gör så sviker man någon. Det är klart att dessa kan må dåligt.

Elise Claesson skriver i Svd om välfärdens biverkningar:

Vi har fått nya sjukdomar, som orsakats av över- och feldosering av – välfärd. Sverige lider av hälsomani, stresspanik, välfärdsapati och individfixering – och värst drabbas barnen. De förutsätts tåla hur mycket dagis som helst.Välfärdsapatisk är en träffande diagnos på den passive, rättighetsstyrde svensken som förväntar sig att ”samhället” ska ta ansvar för hälsan, barnen, hela livet. Vi ställer allt högre krav och blir aldrig nöjda, eftersom ”förväntningarna tycks öka snabbare än det verkliga framåtskridandet”.
Men modigaste diagnosen är individfixering.
Den svenska välfärden vilar på en extrem individualism: ”vi betonar mer än de flesta andra länder självförverkligande och individens rättigheter i relation till familjens/gruppens/samhället.

Samtidigt står Sverige för kollektivavtal och grupptänkande. Det skapar trygghet i en farlig värld byggd av frihet ifrån kolosser på lerfötter, d v s statens överinseende i allas liv.

Denna uppenbara konflikt förstärker identitetsförvirringen hos unga. Och till detta: Genusmaffian som har tagit ytterligare ett steg: Könsrelativismen.

Bloggaren är glad att vara född i en annan tid.

Kommentarer

Jag håller med om det mesta här utom Bahareh Anderssons förklaring till bråken i Rosengård. Kan hända att hon har en "annan agenda än rödstrumporna" men hennes förklaring är ändå starkt vinklad åt det feministiska hållet.

I själva verket är det så att det handlar om pojkar med vildare temperament än vad som är normalt för svenskfödda unga killar, och som behöver stramare tyglar för att inte falla utanför normerna. Det överdrivet liberala svenska systemet är anpassat till de tamare och mer sansade svenska pojkarna och det räcker inte som kontroll av de hetsigare temperamenten från Mellanöstern, Balkan, mm.

Det är dags att man börjar uppmärksamma problemet också ur det perspektivet, annars kommer man inte till någon lösning. Jag har aldrig någonsin sett ett sådant perspektiv i debatten och tolkar det som okunnighet och eventuellt rädsla för att missförstås som rasism.

Populära inlägg i den här bloggen

Vad är människosyn?

SD inbjudna till värmen?

En våldtäkt av många