En bortglömd fråga
I Sverige handlar allt bara om politik. Vi har just fått nöjet att ha Europas största regering med 24 ministrar. Behöver vi verkligen så många? Och riksdagen; behöver vi så stor riksdag?
Svaret är förstås att i Sverige handlar allt om politik och politiker. Vi är så totalt politiserade att det kan vara svårt att förstå att en gång i tiden hade vi t ex inga kommunpolitiker eller deras stab av nämnder, styrelser, råd och kommittéer, alla med politiker.
Befolkningen i Sverige är så totalt underställd politikerna att självbestämmandet över våra liv är ganska torftigt.
Och så till frågan: Fungerar vårt land bättre än andra länder som inte är en bråkdel så politiserade?
Det beror förstås var någonstans i världen man vänder sig, men för att hålla sig till Europa är det inget som tyder på att andra länder, förutom Portugal och Grekland, skulle fungera sämre.
Medan vi i Sverige käbblar om vilka man kan sitta bredvid och inte i riksdagen; hur hög sjukersättningen ska vara och vilka som är mest invandrarvänliga, så måste man gå ut i det samhället och se hur allt egentligen omsätts i praktiken.
För att ta ett område där snart sagt alla europeiska länder fungerar bättre: Vården.
Människor dör i de enormt långa vårdköerna, vårdcentralerna fungerar bara som remisskrivare till en specialistvård som går på knäna.
Det är inte det att vi har för få läkare. Antalet läkare har tredubblats på 25 år, sjuksköterskorna fyrdubblats.
Organisationen är tungrodd och ineffektiv. Man gjorde sig av med läkarsekreterarna för att spara pengar, men det resulterade i att all administration sköts av läkare och annan vårdpersonal. Och vårdköerna har blivit ännu längre.
En läkare tog 1977 emot 8 patienter per dag. År 2005 tog han emot 4 st per dag.
Och så till det allra mest bedrövliga med vården. Sverige har skurit ner antal vårdplatser på sjukhusen till en tredjedel mot vi hade för 25 år sedan. Sverige är det land i Europa som har minst antal vårdplatser.
Idag rapporteras om två äldre patienter som avled i korridoren på Danderyds sjukhus p g a platsbrist och obildad personal. Man hade helt enkelt inte tid att titta till de som låg i korridoren.
Det här är inget ovanligt, om nu någon trodde det. De överbelamrade vårdavdelningarna är ett problem precis överallt. Och det oavsett vad SKL (Sveriges kommuner och landsting) säger.
Medicinklinikerna är värst drabbade; det är där de flesta gamla ligger, men överbeläggningar finns, åtminstone här på Akademiska sjukhuset, på samtliga kliniker.
Bloggaren har haft nöjet att begagna sig av svensk sjukvård under ett flertal tillfällen de senaste 15 åren. Har varit på såväl ortopeden, kirurgen som neurologen. På alla de tre ställena har jag legat i korridoren tills en plats på sal blivit ledig. Jag har legat och skrikit på bäcken och smärtlindrande och andra förnedrande aktiviteter för döva öron. Vid ett tillfälle låg jag i korridoren med svårt tarmvred och kunde ha dött hur obevakat som helst.
Äldrevården ska vi inte tala om. Bloggarens far låg och dog inne i sköljrummet på ett kommunaldrivet vårdhem. Personalen upptäckte inget förrän flera timmar gått och morgonskiftet gick på.
Och så där fortsätter det. Genom vår åldrande befolkning ökar behovet alltmer av vårdplatser, men inget görs för att utöka dessa.
Skam går faktiskt på torra land när man hör regeringsförklaringen som i princip bara handlar om värdegrunder, genusperspektiv och AF.
Vad ska vi ha stabila statsfinanser till om de inte används på ett vettigt sätt? Vad ska vi ha värdegrunder till när människovärdet kränks varje dag på sjukhus och äldreboenden?
Och framför allt, vad ska vi med tusentals politiker till när de ändå inte förmår få Sverige att fungera på ett acceptabelt sätt?
Svaret är förstås att i Sverige handlar allt om politik och politiker. Vi är så totalt politiserade att det kan vara svårt att förstå att en gång i tiden hade vi t ex inga kommunpolitiker eller deras stab av nämnder, styrelser, råd och kommittéer, alla med politiker.
Befolkningen i Sverige är så totalt underställd politikerna att självbestämmandet över våra liv är ganska torftigt.
Och så till frågan: Fungerar vårt land bättre än andra länder som inte är en bråkdel så politiserade?
Det beror förstås var någonstans i världen man vänder sig, men för att hålla sig till Europa är det inget som tyder på att andra länder, förutom Portugal och Grekland, skulle fungera sämre.
Medan vi i Sverige käbblar om vilka man kan sitta bredvid och inte i riksdagen; hur hög sjukersättningen ska vara och vilka som är mest invandrarvänliga, så måste man gå ut i det samhället och se hur allt egentligen omsätts i praktiken.
För att ta ett område där snart sagt alla europeiska länder fungerar bättre: Vården.
Människor dör i de enormt långa vårdköerna, vårdcentralerna fungerar bara som remisskrivare till en specialistvård som går på knäna.
Det är inte det att vi har för få läkare. Antalet läkare har tredubblats på 25 år, sjuksköterskorna fyrdubblats.
Organisationen är tungrodd och ineffektiv. Man gjorde sig av med läkarsekreterarna för att spara pengar, men det resulterade i att all administration sköts av läkare och annan vårdpersonal. Och vårdköerna har blivit ännu längre.
En läkare tog 1977 emot 8 patienter per dag. År 2005 tog han emot 4 st per dag.
Och så till det allra mest bedrövliga med vården. Sverige har skurit ner antal vårdplatser på sjukhusen till en tredjedel mot vi hade för 25 år sedan. Sverige är det land i Europa som har minst antal vårdplatser.
Idag rapporteras om två äldre patienter som avled i korridoren på Danderyds sjukhus p g a platsbrist och obildad personal. Man hade helt enkelt inte tid att titta till de som låg i korridoren.
Det här är inget ovanligt, om nu någon trodde det. De överbelamrade vårdavdelningarna är ett problem precis överallt. Och det oavsett vad SKL (Sveriges kommuner och landsting) säger.
Medicinklinikerna är värst drabbade; det är där de flesta gamla ligger, men överbeläggningar finns, åtminstone här på Akademiska sjukhuset, på samtliga kliniker.
Bloggaren har haft nöjet att begagna sig av svensk sjukvård under ett flertal tillfällen de senaste 15 åren. Har varit på såväl ortopeden, kirurgen som neurologen. På alla de tre ställena har jag legat i korridoren tills en plats på sal blivit ledig. Jag har legat och skrikit på bäcken och smärtlindrande och andra förnedrande aktiviteter för döva öron. Vid ett tillfälle låg jag i korridoren med svårt tarmvred och kunde ha dött hur obevakat som helst.
Äldrevården ska vi inte tala om. Bloggarens far låg och dog inne i sköljrummet på ett kommunaldrivet vårdhem. Personalen upptäckte inget förrän flera timmar gått och morgonskiftet gick på.
Och så där fortsätter det. Genom vår åldrande befolkning ökar behovet alltmer av vårdplatser, men inget görs för att utöka dessa.
Skam går faktiskt på torra land när man hör regeringsförklaringen som i princip bara handlar om värdegrunder, genusperspektiv och AF.
Vad ska vi ha stabila statsfinanser till om de inte används på ett vettigt sätt? Vad ska vi ha värdegrunder till när människovärdet kränks varje dag på sjukhus och äldreboenden?
Och framför allt, vad ska vi med tusentals politiker till när de ändå inte förmår få Sverige att fungera på ett acceptabelt sätt?
Kommentarer
Jag hoppas du beställer och läser Julia Caesars bok Världsmästarna. Den är omskakande, oerhört välskriven och verkligt faktaspäckad. Den köps via Books on demand.