Jämlikhet och broderskap

Inga ord är så heliga i Sverige som jämlikhet, solidaritet och välfärd. Bloggaren anser att jämlikhet och solidaritet är en förutsättning för att vi människor ska kunna fungera tillsammans. Vi måste känna omsorg om varandra, särkilt de av oss som har det svårt. Men det är en fundamental egenskap hos människan. Vi är inga rovgiriga djur, utan under normala betingelser har vi ett naturligt förhållningssätt till att hjälpa varandra.

Men i Sverige används begreppen med delvis en annan innerbörd. Här är det det sk samhället som styr jämlikheten och soidariteten genom att ta ut skyhöga skatter. Makteliten ska sedan sitta på våra pengar och godtyckligt spendera dessa på allsköns projekt.
Jag tycker inte vi får ett jämlikare och mänskligare samhälle på detta vis. Tvärtom, detta medför att folket svär sig fria från ansvar för att själv agera. När man möter människor som mest av allt behöver en sund mänsklig kontakt, är det lätt att tänka att "jag betalar ju skatt för att samhället ska ta hand om dom här".
Så resultatet av att samhället och makteliten tar patent på jämlikheten och solidariteten blir i sin paradox att vi får ett omänskligare samhälle

För makteliten tillskriver ju inte individen någon förmåga what's so ever. Hon ska styras för hon vet inte sitt eller andras bästa.
Som en konsekvens härav visar statistiken att vid en internationell jämförelse mår det svenska folket psykiskt mycket sämre än andra folk.

'Välfärd' var det mest förekommande ordet under den gångna valkampanjen. Politikerna tycker det har en positiv klang och alla förväntas förstå vad det innebär. Men vad säger det egenligen? Under valrörelsen diskuterades välfärden bara i termer av allsköns bidragssystem, inte vad välfärd egenligen innebär.

För bloggaren innebär välfärd att männsiskor får vård i tid, och att man har en kontinuerlig kontakt med samma, riktiga läkare. Läget idag är en katastrof. Primärvården dignar under hårda sparkrav, p g a läkarbrist hyrs s k stafettläkare in till en högre kostnad. Fri läkarvård för barn upp till 20 år har inneburit att massor av ungar använder betydligt mer sjukvård än vad som är rimligt. En sköterska sade till mig:" Förädrarna kommer hit så fort deras barn får några prickar på kroppen".

Numera är det enbart telefonsvarröster som möter dig när du ringer. Gamla människor som behöver mest vård blir satta på undantag. De hör dåligt och har svårt att förstå dagens tekniska lösningar. Dessutom är de ingen högludd kravmaskin som barnfamiljerna.
Invandrare är den andra mest prioriterade gruppen. De får tid snabbare samt längre tid vid varje besök hos läkaren, En svensk patient har i genomsnitt en kvarts pratstund och undersökning hos läkaren. En invandrare som inte kan svenska måste ha tolk och det tar lång stund att lirka fram problemet. Dessutom vill många muslimer inte ha en kvinnlig läkare.

Om man, trots alla odds får en remiss till en specialist kan det ta ett, två år, kanske ännu längre innan man får komma fram. Och då är det inte alls säkert att det just är en fullärd specialist du får träffa, ofta är det AT- och ST-läkare.

Ett annat välfärdsområde är äldrevården De gamla som har slitit sönder ryggar och benen, behandlas idag som kollin på äldreboenden. Man plockas upp de äldre vid 9-10 tiden för att skjutsa ner dem i "sällskapsrumet". Sedan lämnar man dem sittande där medan man själva sitter och spelar kort inne i personalrumet. Efter några timmar skjutsas de gamla tillbaka till sängen. Man ger massiva mängder tung medicinering för att hålla gamlingarna i schack. Det har ju framkommit att de tunga medicineringen kan ge demensliknande symptom.
Precis som inom psykiatrin är medicin till för personalens bästa för att få så lite besvär som möjligt. Snacka om solidaritet.

Jämlikheten i Sverige är strikt ekonomisk. I stil med marxistiska tankegångar är människor arbetskapital och dessa ska bidra till samhället på ett exakt likartat sätt. Det innebär att inkomsten inte är individuellt anpassad avhängig varje människas kompetens, utan att arbetsenheterna ska tilldelas exakt lika mycket i inkomst. Cuba praktiser ju det här, Nordkorea också.
Många röster har mycket riktigt höjts de senaste åren om att "lika lön för lika arbete" ska ersättas med "lika lön för allt arbete".
Sverige är ett riktigt låglöneland, möjligen inte för civilingenjörer och byggnadsarbetare och naturligtvis chefer inom de stora företagen.
Men i de stora folklagren, de som kämpar på i regn och rusk varje dag och idogt gör sitt dagliga arbete, där ligger lönerna förvånansvärt låga och skiljer sig knappt från varandra oavsett vad du gör och hur länge du har jobbat.

Sverige har den jämnaste inkomstspridningen i hela Västvärlden. Inkomstspannet sträcker sig från 20-30.000 kr/ månaden. Som städare får du kanske bara 3000 kr mindre än någon med flerårig högskoleexamen. Bloggaren antar att det är städaren som borde vara glad, men så är det oftast inte. Precis alla, alla klagar över sin lön.
Och det lönar sig inte att arbete 25 år på samma ställe. Löneutvecklingen är minimal. Därför är det möjligt för en nyanställd att omedelbart få samma lön som någon som varit där i 30 år.

Högutbildade har stora studielån med en ränta på 12-15%. När dessa inte får en lön som står i paritet till kompetensen inträffar det ofattbara att städaren faktiskt har mer pengar i plånboken efter skatt än den som har specialkompetens efter 3-4 års högskolestudier.

Denna form av jämlikhet är en skymf, en skam, en nedvärdering och ett förakt för människor med ambition och utbildning.
Ändå gnälls det som aldrig förr om "ökande klyftor".

När Rädda barnen härom året gjorde en undersökning om hur klyftorna har ökat mellan de rikaste och de fattigare, så påvisade man att skillnaden hade ökat med 50% på 10 år.
Men, vilka jämförde man då? Jo, 40.000 industriarbetare jämfördes med de 81 st(!) som tjänade mest.
Det är så man ljuger med statistik.

Riktig jämlikhet är den som Bibeln ger exempel på när den talar om att "behandla din nästa som du själv vill bli behandlad" och "älska din nästa såsom dig själv".

Bibeln kan tyckas out-of-date, men där finns många kloka ord om hur vi människor bör behandla varandra. Och det oavsett om man tror på Gud eller inte.

Jämlikhet, broderskap och solidaritet finns ytterst hos oss själva att praktisera. Men när friheten är så begränsad som i Sverige och där staten är allsmäktig (ja, i princip är gudomlig) så minskar människors egenvilja och förmåga att behandla varandra respektfullt och med kärlek till nästan.

Här är godhet att bidragspengarna kommer in på kontot i slutet av varje månad. Om de inte gör det är det samjället som är ont.
Ansiktslöst och statiskt sätter världens mest jämlika stat sin käftar omkring oss.

Men det kan släppa dig när som helst och det vet vi.

Kommentarer

Rune sa…
"Och det lönar sig inte att arbete 25 år på samma ställe. Löneutvecklingen är minimal. Därför är det möjligt för en nyanställd att omedelbart få samma lön som någon som varit där i 30 år."
-----------------
Ja! Så är det ofta. Den som överväger ett nytt jobb har ju en förhandlingsposition som trotjänaren saknar.
Samma sak gäller ju för gamla kunder hos försäkringsbolagen t.ex. med bilförsäkringar. Som ny kund får man i regel ett bra pris som sedan smyghöjs ju längre man stannar kvar.
Bäst är ju att byta bolag varje år.
Anonym sa…
Väl talat om ofriheten och omänskligheten inom det materialistitska socialistsamhället, där människan reduceras till en ekonomisk enhet av antingen den motsträviga typen eller den man kan utöve makt över.
Eftersom jag redan betalar 65% skatt i det här landet vilket finansierar myndigheter, tjänstemän, kuratorer o en massa andra "goda", anser jag att jag redan betalat till "utsatta grupper" eller vad nu "de goda" kallar dessa ekonomiska enheter.
Stopp för detta elände nu! In med humanitet och förutsättningen för den nämligen frihet!
Ulle

Populära inlägg i den här bloggen

A-barn, B-barn och C-barn

Språket som klassmarkör

IS, OS, Co2 och JÖK