Andra har kulturer, men inte svenskar

Något som har blivit allt vanligare i det alltmer mångkulturella Sverige, är att det förnekas att vi har en svensk kultur. Eller ännu värre, om det överhuvud taget finns något som heter 'svenskt'.
Och den eventuella kultur vi har bespottas och hånas. Som Mona Sahlin som var översvallande över invandrares kulturer medan "...vad har vi, midsommar och sådana töntiga saker".
Och Fredrik Reinfeldt kallade det typiskt svenska, innan all invandring, för "barbari" när han besökte Ronna i Södertälje.

Detta fenomen började också i och med 68-ornas "revolution". Den "internationella solidariteten" medförde tydligen att vår egen svenska kultur sågades jämns med fotknölarna.

Det här är unikt för Sverige. Att förakta sitt eget folk. Frågan är vad det egentligen bottnar i. Om välfärdsstaten nu är så gudomligt god, hur kommer det sig då att den kan ägna sig åt så mycket smutskastning av det egna landet. Ingår detta i "godheten"? Godheten räcker kanske bara till för andra folk, inte för oss själva.

Allt är naturligtvis ett spel för gallerierna. Visst vet både Reinfeldt och Sahlin vad svensk kultur är och säkert älskar de också den. Men att ge uttryck åt detta är tabu. Varför?

Det är inte "fint" i Sverige att vara stolt över sitt land. Vi förväxlar detta med illasinnad nationalism med allt vad det innebär.
Man tycks inte förstå att om man berövar ett folk på sin nationella identitet begår man ett brott jämställt med mord.
En nationell identitet är det som sammanlänkar människorna i landet. Man blir en del av ett sammanhang. Inom psykologin brukar man säga att ingenting är viktigare för en människas välbefinnande än just det: Att känna att man är en del av ett sammanhang.

Vad är det som hindrar att även invandrare blir en del av detta sammanhang, att även de identifierar sig med sitt nya land?
Nej, då är det ju inte mångkultur!

Alltså jobbar man stenhårt på att skilja de 200 kulturerna åt till en totalt abstrakt mosaik. Av dessa 200 har alltså 199 kulturer, dock inte svenskarna.

Sålunda har man arbetat aktivt i 35 år (sedan riksdagsbeslutet 1975) till att göra Sverige till ett splittrat land.
Man har aktivt medverkat till ghettobildningarna i miljonprogramområdena, de ökande konflikterna och den allt råare brottsligheten. Man har aktivt arbetat för att tilliten mellan människa till människa, och tilliten människa-stat stadigt minskar.

För att imponera på de 199 kulturerna väljer man alltså att kasta skit på det egna. På detta vis tror man att man kan ingjuta förtroende och respekt.
"Titta, vi har ingenting. Ni ger oss allt".

Tror man att man blir populär genom att förminska sig själv till en amöbas storlek tror man fel. De andra 199 föraktar oss för detta, skrattar och tänker "de måste vara idioter".
Många invandrare som varit i Sverige länge förvånas över detta förräderi mot det egna folket. De själva känner sig som en del av Sverige. Sedan kommer makteliten och spottar på det egna och t o m hävdar att vi inte finns! De gamla invandrarna känner sig djupt kränkta men också förvirrade. Vem är jag då?

Den här splittringen hos makteliten (bara andra har kulturer, inte vi) får bloggaren åter att inse att många hundar är begravna och i behov av en diagnos. Eller varför inte en obduktion?

Krig är nämligen det som vi svenskar är allra räddast för, i och för sig förståeligt men inte till vilket pris som helst.
Jag tror att hela det-finns-inget-svenskt-retoriken helt enkelt är en del av säkerhetspolitiken. Genom att låta 200 kulturer leva som de vill i vårt land, på våra skattepengar, inbillar sig mateliten att vi ska smila in oss hos världens alla krigsherrar. 115.000 irakier bor redan här, snart är afghaner och somalier lika många. Det finns minst en halv miljon muslimer i landet. Muslimer står ju som bekant för 90% av krigandet i världen.
Men genom att visa öppna famnen för muslimerna tror vi oss vara immuna mot deras eventuella terror- och krigsplaner.

Det kallas för att vara om sig och kring sig, en strategi som sällan väcker någon beundran eller sympati hos omgivningen.