Svenskheten omöjlig i mångkulturellt Sverige

Observera! för vissa pk-låsare kan jag framstå som främlingsfientlig eller rent utav rasistisk (vad nu det betyder idag).
I själva verket är jag bara kritisk mot invandringspolitiken i Sverige. Plus att Bidragssverige knappast drar till sig några raketforskare eller innovatörer. Låt oss säga det rent ut: Vi beviljar PUT för 30.000 bidragstagare om året. Som i sin tur sedan importerar 7 ytterligare bidragstagare per person (siffrorna är ungefärliga).

Sverige har befunnit sig i nerförsbacken ända sedan mitten av 70-talet när beslutet i riksdagen kom om att Sverige ska bidra (obs: bidra) till utvecklingen av ett mångkulturellt samhälle. Vad bloggaren vet har inget annat land tagit ett sådant beslut. Där har det bara "blivit" så.
Men har vi medvetet strävat och stött ekonomiskt och socialt för att göra ALLA till lags, vilket i sig är en omöjlig uppgift. För ingen är ju nöjd i det mångkulturella Sverige.
1960-talet framstår alltmer som toppen av det svenska samhällsbygget. Bloggaren var barn på den tiden men kunde inte undgå att märka den enorma positiviteten, framtidstron, rikedomen, välståndet och harmonin mellan människorna.

1968 förändrades allt. Då skulle det kapitalistiska samhället störtas, solidariteten blev det slagord som skulle utmärka och legitimera den svenska välfärdspolitiken. Välfärd blev statens allmosor som maskerades till välfälfärdens bidrag till "utsatta". Eftersom detta utgick från skattsedel var det minsann inte fråga om allmosor och välgörenhet utan det modifierade begreppet 'välfärd'.

Ungefär vid samma tidpunkt skulle man börja skämmas för att kalla sig svensk. För vad är en 'svensk'. Vi lärde oss att ingen nationalitet och kultur (läs: västerländsk) ska gå före någon annans.

Svenskhet var bara nationalistiskt trams och måste utplånas.

Det underliga var att det svenska lyftes fram mer än någonsin vid den tiden. "Den svenska modellen", "den svenska välfärden", "den svenska solidariteten" osv.

Men det var den suspekta "svenska kulturen" som blev nergjord och smulades sönder till en naziprodukt.

Efter det har "den svenska kulturen" alltmer fasats ut till förtjusningen över "mångkulturen".

I bloggarens stilla sinne figurerar allt mer absurda associationer om hur ett land som själv saknar nationalitet och kultur kan ingå som ingrediens i det mångkulturella samhället.
För hur kommer det sig att alla andra kan ha en nationell identitet och kultur men inte den svenska?

Bottennivån var nådd när Mona Sahlin uttryckte det som: "Alla andra har så spännande kulturer. Men vad har vi? Midsommarafton och små grodorna".
Att på detta sätt förnedra, svartmåla och förolämpa den svenska kulturen är faktiskt hets mot folkgrupp.
För hur skulle det bli om man applicerade samma uttalande på t ex den kurdiska kulturen? Ramaskri.

Vi får frasen "vad är svenskt" inympades i oss dag efter dag. Till slut blir även den meste svensk förvirrad. Det skapar en nationell schizofreni över den egna upplevelsen och den accepterade hållningen.

Varför? Bloggaren undrar varför. Vad beror detta mord på uppfattningen om den svenska kulturen på?
Svaret går att härröra från 1968 och Olof Palme.
Skam över det västerländska i allmänhet och det svenska i synnerhet.

Samtidigt finns då den ohöljda nationalistiska grandiositeten över att vara världens mest solidariska land. Vi är ju världens näst bästa invandrarland och strävar efter att bli det bästa.

Det kommer aldig att lyckas. Ett land med så svår identitetsförvirring är inte bra för någon.
Kanske är det lönslöst att försöka. Men bloggaren fortsätter att försöka. Sverige och den svenska kulturen har värderingar, livsstil och begreppsvärld som är värda att kämpa för. Låt oss också göra det!