Man måste våga sticka ut

Konsensus är direkt farligt. I ett konsensussamhälle dör det fria samtalet människor emellan. Resultatet av konsensus är en rädsla för att sticka ut och att våga vara sig själv. En riktigt konsensuspräglad miljö är skolan. Där handlar det om social överlevnad att vara med på samma nivå. Gruppens identitet blir den egna identiteten. Som tur är så passerar (nästan) alla tonåren med livet i behåll. Fast det finns de som inte orkar.



En av bloggarens klasskompisar, M, tog livet av sig som 17-åring. Han var kär i en tjej som fullständigt ignorerade honom. De var visserligen tillsammans ett tag, men hon bröt eftersom M var väldigt klängig.

Han var en ytterst kärlekstörstande kille, och annorlunda. Den mjuka stilen gick inte hem bland andra killar och han blev och förblev ensam. När jag tittar på ett gammalt klassfoto kan jag se det i hans ögon. En bottenlös sorg och ångest som inte borde vara möjlig för en 15-åring.

Så vad skulle han ha gjort? "The show must go on", det är bara att bita ihop och blunda och hoppas på att världen ser annorlunda ut när man öppnar ögonen igen. Men man själv är och förblir annorlunda. Det är inte så mycket att göra åt. Acceptans är nyckeltermen. Man måste acceptera sitt annorlundaskap och istället se det som en tillgång. Fast det brukar dröja till in i 25-årsåldern innan många av oss kan landa i oss själva.

Detta sammanfaller med att hjärnans frontallob har utvecklats till fullo. I frontalloben finns den känsligt uppbyggda kretsen som vi brukar kalla för personligheten. Det är denna som skiljer oss från djuren. De högre mänskliga egenskaperna som medkänsla och empati tillskrivs cerebrala cortex -utvecklingen av frontalloben.

Funktionerna i frontalloben är flera:, Vår förmåga att räkna ut vad våra handlingar idag kan få för betydelse i framtiden, att tränga undan socialt oacceptabla beteenden, och förmågan att förutse vilket utfall man kan förväntas få av en enskild handling. D v s det som vi brukar kalla för 'samvetet'.

Men, frontalobens centrala uppgift kan också sägas vara att skapa konsensus. Bara vi är överens så blir det inga krig. Bara vi kommer överens på jobbet så skapas ingen mobbing. Osv. Fast det är en viss skillnad mellan att vara överens och konsensus.

Men så är det ju så att för att en utveckling ska ske, både på individ- och samhällsnivå, så måste det finnas människor som sticker ut. Som vågar sticka ut. Med risk för sin egen aktning och rykte så sticker man huvudet in i getingboet. Det är mod. Och mod är ett riskbeteende. Det är modigt att rycka in och kämpa för en förändring - med risk för sin egen sociala position.

För en person med ett riskbeteende så är det svårt att skilja på acceptans och mod. Att bara stå med armarna utefter kroppen och bevittna utan att kunna påverka är frustrerande. Tyvärr är det många som går in i den fällan och stångar sig blodiga mot en betongvägg. Man vägrar acceptera att en spade är en spade. Vissa försöker aktivt förändra oönskade egenskaper hos sig själva, t ex homosexualitet. Det finns t o m psykoterapeutiska metoder som syftar till att omdirigera de sexuella preferenserna. Det är både dumt och vanskligt¨. Om det är något man måste acceptera så är det egenskaper.

Exemplet med homosexualitet kan man också använda i frågan om mod. Att komma ut som homosexuell fodrar mod och en tro och acceptans för sig själv. Konsensustänkandet i Sverige är så kompakt att det kan vara positivt när någon äntligen kan avbryta det tråkiga livspusslet.

Konsensuskulturen har just den egenskapen. Alla anser egentligen att det är trist med det ständiga likhetstänkandet och att man blir så ifrågasatt när man "kommer ut" med sina känslor och/eller åsikter.

Egentligen handlar det om människans dilemma att både ha behovet av avskillning och att ingå i kollektiv. En alltför stor slagsida åt det ena eller andra hållet medför problem. Den individuella särarten av innovation och kreativitet, dödas effektivt av en konsensuskultur som den svenska. När det inte finns några skillnader mellan människor som kan accepteras, så utvecklas konsensus till förtryck.

Att ständigt åberopa en allmän uppslutning till konsensus är typiskt för kollektivistiska samhällen. Svenskar sägs vara det mest individuella folket i världen, men det är en halvsanning. En halv sanning är också en lögn, för att citera Hanne Kjöller. Vi är kollektivister därför att vi har blivit formade till detta redan som spädbarn. "Andra gör så eller si".

Inuti kollektivet finns underkollektiv. Av någon anledning blir underkollektiv ofta offerförklarade. Det är som att det finns ett stort behov av kollektivet att tycka synd om/alternativt bli förbannad på underkollektivets livsvillkor som ses som "orättvist".

Invandrare är ett riktigt offerkollektiv. Och det blir inte bättre av att de flyktingar som har kommit till Sverige de senaste femton åren själva lever som kollektiv och blir ett underkollektiv med offerstatus. Pensionärer är ett kollektiv, men utan offerförklaring. Kvinnliga prostituerade är ett underkollektiv det är väldigt synd om. Så synd om att deras verksamhet inte ens är brottslig.. Så det absurda har inträffat att ligor, kollektiv från Rumänien och Bulgarien, kommer hit och tjänar pengar som prostituerade eftersom detta är helt lagligt. Men eftersom dessa för det mesta är romer är det synd om dem, ja eller dubbelt synd om dem.

Konsensus har tagit ett avstamp i att offerförklara hela kollektiv. Dessa kollektiv, som den romska och muslimska kulturen, har redan en uppfattning om sig själva som ständiga offer. Blir konsensuskollektivet då tillfredställt av att ge underkollektiv offermentalitet? Förmodligen. De verkar ju aldrig få nog av det.

Bloggaren själv försökte i mina tonår att passa in i det hägrande kollektivet som försåg mig med en gruppidentitet eftersom min egen identitet inte var helt klar. Men det misslyckades. Jag stack ut i alla fall och till nackdel för mig. Först i 20-årsåldern lärde jag mig att använda detta annorlundaskap till en fördel. Men det var en fråga om "do or die". För mig var det ingen option, att gå in i kollektiv och konsensus eller att sticka ut. Jag stack redan ut från början. Det har orsakat mycket vånda men i slutänden har det ändå varit lönt det.

Fast det händer ibland att jag är som Flickan med svavelstickorna som tittar in genom fönstret på en julmiddag med massor av folk, och därifrån ljusen och värmen får luften att vibrera



Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Vad är människosyn?

SD inbjudna till värmen?

"Förgyllning förgår, men svinläder består"