Alla har vi fobier
Från grekiskans fobos - rädsla. fruktan, kan beskrivas så här:
Rädslan för ormar är inte riktigt att betrakta som en fobi. Det är naturligt att vara rädd för ormar eftersom de kan vara farliga och livshotande. Denna inställning var en gång i tiden nödvändig p g a att vi befann oss i naturen på ett helt annat sätt än idag
När forskare har studerat hur små barn reagerar inför olika djur (fåglar ,insekter, katt, hund etc) är det ormen som barnet undviker. Så stark är rädslan som har följt oss igenom evolutionen att den i princip finns inbyggd i våra gener. Vem vet; kanske det är en konsekvens av syndafallet?!
Trånga utrymmen är en annan befogad rädsla. Sitter man fast nere i ett hål i marken eller i träskmark, så är man både utsatt och försvarslös.
Agorafobi; social ångest i större grupper eller platser (kallas torgskräck vilket beskriver bara en del) har också en plats i evolutionen. Men idag är den ett stort lidande för de drabbade. Den är säkerligen den mest handikappande av rädslor. För hur är det när man inte kan vistas bland människor utan att få ångest?
Ångesten är det som utmärker fobier. Den har en spridningseffekt. Är det så att ångesten dyker upp även inför andra exponeringar, så beskärs livet mer och mer. Man undviker allt som kan skapa ångest så egentligen är fobi en ångest för ångest.
Panikångest är en fysisk reaktion där alla larmklockor slås på och kroppen och sinnet blir redo för kamp eller att fly från alltihop. Blodtrycket stiger, hjärtat klappar allt hårdare, andningen blir häftig; allt konstruerat för att hantera situationen.
Men en annan form av panikångest är svårare att förklara. Den följs inte av fysiska symptom utan karaktäriseras av en explosiv och stegrande panik där personen upplever att hon/han håller på att sprängas och gå upp i atomer. Alla försvarsmurar slås ut och den inre smärtan strömmar ut i systemet. Det är det värsta tillståndet man kan befinna sig i och kan kallas för psykotisk ångest.
Listan över fobier kan göras hur lång som helst. När bloggaren började psykologutbildningen i Lund hittade jag en lista och satte upp den på toalettdörrens insida (bodde i korridor). Den blev väldigt populär utom av en: Biologen. Han plockade bort den. Istället sysslade han med att dissekera de små svarta möss som huserade i köket på nätterna. Och, ingen hade någon fobi för dessa.
Här är då några av de vanligare fobierna:
Plus fobiernas fobi: Panfobi - Rädsla för i princip allt. När agorafobin har drabbat på alla fronter.
Den allra största rädslan för, åtminstone svenskar är: Rädsla för att uppträda/hålla föredrag inför publik. Den rädslan är större än rädslan för döden. Eventuellt kan det kanske vara samma rädsla av utsatthet och att vara försvarslös inför något oundvikligt. Svenskar är ett folk som inte tänker på döden utan kan tala om den som något utanför sig själv och att den eventuellt kan inträffa.
När man betraktar denna lista så är det en sak som är gemensamma för dem: De är rädslor som är förbundna med naturen och naturliga inslag i tillvaron. De är rädslor som vi behöver, fast inte i överdriven form. När det gäller fobier mot kvinnor respektive män så har det nog en helt annan förklaring,
Vi bär alla på dessa rädslor, de tillhör vår överlevnadsstrategi. Så vad är det så som gör att en naturlig rädsla blir onaturlig?
Om vi tar höjdskräck och rädsla för att falla så beror det sannolikt på att man har befunnit sig i en situation där vi förväntar oss att faktiskt trilla omkull och falla utför en brant. Vi kanske snubblar till, och förlorar kontrollen över kroppen.
Rädslorna kommer för det mesta av tron på att förlora kontrollen. Förlorar vi kontrollen så riskerar vi att dö. Döden är alla rädslors moder.
I den moderna världen så har rädslorna tagit sig nya uttryck. Rädslan för att "förlora ansiktet" och rädslan för att inte duga är moderna rädslor.
När rädslorna slår till så vi känner oss helt hudlösa, är vi redan försvagade. Man får inte bara en fobi hux flux. Den låter sig byggas upp i fysisk form eftersom vi av någon anledning är psykiskt försvagade. Det gäller att ta hand om oss själva för att hålla en balans och därmed kontrollen.
Rent teoretiskt kan alla drabbas av en fobi. Men i praktiken är det ändå en minoritet som råkar ut för detta. Våra liv ser ju väldigt olika ut och vissa av oss blir mer drabbade av livets mindre ljusa sidor än andra. Om det tidigt i livet byggs upp en känsla av otillräcklighet och att omgivningen är oberäknelig, så ligger ångesten ytligare än för någon som inte har en sådan bakgrund.
Bloggaren brukar tänka på detta när jag observerar vissa situationer som inte direkt är förbundna med någon risk eller fara.
Jag har många ggr sett och hört mammor som går eller cyklar tillsammans med sina barn i 4-10-årsåldern. Med jämna mellanrum säger hon till dem: "Se upp nu, det kan komma bilar", "Akta det kan ligga stenar på gatan" och liknande.
Den mamman bryr sig väl om sina barn och älskar dem? Ja, men något hos henne själv spiller över på barnen, nämligen rädslan för att förlora kontrollen. Beroende på barnens psykiska konstitution så kan de skaka av sig denna påverkan - eller också planterar sig moderns ångest i dem. Världen är en farlig plats och jag kan inte påverka den.
Men man ska inte bara skylla på överbeskyddande föräldrar, det vore orättvist. Senare i livet kan påfrestningar av olika slag, fast oftast i relationer, också slå ner spiken i en människas trygghet och göra livet svårare. Ångesten i en fobi är bara en förlängning av den ångest man redan har i undervegetationen.
Tryggheten i livet är beroende av minst två överliggande faktorer: Hälsa och goda relationer. Det är därför man måste kämpa själv för att uppnå detta. Det finns inget predestinerat absolut skeende i livet. Allt går att påverka.
"Det handlar alltså om att personen reagerar med rädsla inför ett objekt eller en situation som vanligen inte betraktas som farligt,och att den rädsla som uppkommer är överdrivet intensiv.
Personer som lider av fobi försöker i stor utsträckning undvika vissa situationer på grund av rädslan att stöta på objektet som personen är rädd för, till exempel att helt avstå från att röra sig i skogen på grund av rädsla för ormar.".
Rädslan för ormar är inte riktigt att betrakta som en fobi. Det är naturligt att vara rädd för ormar eftersom de kan vara farliga och livshotande. Denna inställning var en gång i tiden nödvändig p g a att vi befann oss i naturen på ett helt annat sätt än idagNär forskare har studerat hur små barn reagerar inför olika djur (fåglar ,insekter, katt, hund etc) är det ormen som barnet undviker. Så stark är rädslan som har följt oss igenom evolutionen att den i princip finns inbyggd i våra gener. Vem vet; kanske det är en konsekvens av syndafallet?!
Trånga utrymmen är en annan befogad rädsla. Sitter man fast nere i ett hål i marken eller i träskmark, så är man både utsatt och försvarslös.
Agorafobi; social ångest i större grupper eller platser (kallas torgskräck vilket beskriver bara en del) har också en plats i evolutionen. Men idag är den ett stort lidande för de drabbade. Den är säkerligen den mest handikappande av rädslor. För hur är det när man inte kan vistas bland människor utan att få ångest?
Ångesten är det som utmärker fobier. Den har en spridningseffekt. Är det så att ångesten dyker upp även inför andra exponeringar, så beskärs livet mer och mer. Man undviker allt som kan skapa ångest så egentligen är fobi en ångest för ångest.
Panikångest är en fysisk reaktion där alla larmklockor slås på och kroppen och sinnet blir redo för kamp eller att fly från alltihop. Blodtrycket stiger, hjärtat klappar allt hårdare, andningen blir häftig; allt konstruerat för att hantera situationen.
Men en annan form av panikångest är svårare att förklara. Den följs inte av fysiska symptom utan karaktäriseras av en explosiv och stegrande panik där personen upplever att hon/han håller på att sprängas och gå upp i atomer. Alla försvarsmurar slås ut och den inre smärtan strömmar ut i systemet. Det är det värsta tillståndet man kan befinna sig i och kan kallas för psykotisk ångest.
Här är då några av de vanligare fobierna:
- Mörkerrädsla
- Höjdskräck
- Rädsla för sprutor och kanyler
- Flygrädsla
- Rädsla för att kräkas
- Rädsla för spetsiga och vassa föremål
- Rädsla för blod
- Rädsla för män(!)
- Rädsla för katter
- Rädsla för vackra kvinnor(!)
- Rädsla för blommor
- Rädsla för åska
- Rädsla för att köra bil
- Rädsla för bakterier
- Rädsla för eld
- Rädsla för vatten
- Rädsla för hästar
- Rädsla för smuts
- Rädsla för smärta
- Rädsla för tandläkaren
- Rädsla för vissa tal
- Rädsla för att falla
- Rädsla för maskiner (oftast dammsugare)
- Rädsla för att hålla föredrag
- Rädsla för färgen gul
Plus fobiernas fobi: Panfobi - Rädsla för i princip allt. När agorafobin har drabbat på alla fronter.
Den allra största rädslan för, åtminstone svenskar är: Rädsla för att uppträda/hålla föredrag inför publik. Den rädslan är större än rädslan för döden. Eventuellt kan det kanske vara samma rädsla av utsatthet och att vara försvarslös inför något oundvikligt. Svenskar är ett folk som inte tänker på döden utan kan tala om den som något utanför sig själv och att den eventuellt kan inträffa.
När man betraktar denna lista så är det en sak som är gemensamma för dem: De är rädslor som är förbundna med naturen och naturliga inslag i tillvaron. De är rädslor som vi behöver, fast inte i överdriven form. När det gäller fobier mot kvinnor respektive män så har det nog en helt annan förklaring,
Vi bär alla på dessa rädslor, de tillhör vår överlevnadsstrategi. Så vad är det så som gör att en naturlig rädsla blir onaturlig?
Om vi tar höjdskräck och rädsla för att falla så beror det sannolikt på att man har befunnit sig i en situation där vi förväntar oss att faktiskt trilla omkull och falla utför en brant. Vi kanske snubblar till, och förlorar kontrollen över kroppen.
Rädslorna kommer för det mesta av tron på att förlora kontrollen. Förlorar vi kontrollen så riskerar vi att dö. Döden är alla rädslors moder.
I den moderna världen så har rädslorna tagit sig nya uttryck. Rädslan för att "förlora ansiktet" och rädslan för att inte duga är moderna rädslor.
När rädslorna slår till så vi känner oss helt hudlösa, är vi redan försvagade. Man får inte bara en fobi hux flux. Den låter sig byggas upp i fysisk form eftersom vi av någon anledning är psykiskt försvagade. Det gäller att ta hand om oss själva för att hålla en balans och därmed kontrollen.
Rent teoretiskt kan alla drabbas av en fobi. Men i praktiken är det ändå en minoritet som råkar ut för detta. Våra liv ser ju väldigt olika ut och vissa av oss blir mer drabbade av livets mindre ljusa sidor än andra. Om det tidigt i livet byggs upp en känsla av otillräcklighet och att omgivningen är oberäknelig, så ligger ångesten ytligare än för någon som inte har en sådan bakgrund.
Bloggaren brukar tänka på detta när jag observerar vissa situationer som inte direkt är förbundna med någon risk eller fara.
Jag har många ggr sett och hört mammor som går eller cyklar tillsammans med sina barn i 4-10-årsåldern. Med jämna mellanrum säger hon till dem: "Se upp nu, det kan komma bilar", "Akta det kan ligga stenar på gatan" och liknande.
Den mamman bryr sig väl om sina barn och älskar dem? Ja, men något hos henne själv spiller över på barnen, nämligen rädslan för att förlora kontrollen. Beroende på barnens psykiska konstitution så kan de skaka av sig denna påverkan - eller också planterar sig moderns ångest i dem. Världen är en farlig plats och jag kan inte påverka den.
Men man ska inte bara skylla på överbeskyddande föräldrar, det vore orättvist. Senare i livet kan påfrestningar av olika slag, fast oftast i relationer, också slå ner spiken i en människas trygghet och göra livet svårare. Ångesten i en fobi är bara en förlängning av den ångest man redan har i undervegetationen.
Tryggheten i livet är beroende av minst två överliggande faktorer: Hälsa och goda relationer. Det är därför man måste kämpa själv för att uppnå detta. Det finns inget predestinerat absolut skeende i livet. Allt går att påverka.
Kommentarer