Yttrandefrihet eller fred?
Tidningen Dispatch International har fått ovälkommet besök på sin hemsida. Och det är inte av några vanliga sabotörer utan attackerna har kommit från finmedia, som t ex SR:s Medierna - tredje statsmakten, Sydsvenskan och Norrköpings Tidningar.
Faktum är att när jag själv har surfat in på DI några ggr har dirigerats genom en "grind", Do-S, som har kollat igenom, ja vad? Jag tycker det är ytterst obehagligt men kommer att ta kontakt med redaktionen på DI och rapportera det. Kanske är det kopplat till deras eget säkerhetssystem. Och med tanke på den massiva attacken från svenska mediaservrar.
Varför är då Dispatch International så hotande att alla medel är tillåtna för att förgöra dem? Jo, DI är en "riktig" tidning i pappersform och har "riktiga" välrenommerade namn i sin redaktion. Tidningen går inte att avfärda som anonyma hatbloggar eller fjunig frustration.
DI ges nu ut i fyra länder: Sverige, Danmark, Storbritannien och Tyskland, men strävar efter att nå allt fler länder. I redaktionen finns dissidenten Ingrid Carlqvist, tidigare ledamot i Publicistklubben. Hon avgick under protest när Michael Jalving stoppades från att hålla ett föredrag på PK. Han hade ju hållit ett föredrag hos Nationaldemokraterna. Hon är också initiativtagare till Tryckfrihetssällskapet i Malmö som syftar till att väcka folket för att de ska förstå vad det är som händer i Sverige och att påtryckningar måste ske nu, innan yttrandefriheten blir ett minne blott. (TS hemsida går för närvarande inte att nå). Däremot skriver Annika Hamrud i Dagens Juridik om TS som en organisation som håller dörrarna öppna för våldsamma grupperingar och nazister. TS Facebooks-grupp blev i början bombarderad av hårdföra rasister och judehatare och det är utifrån detta som Hamrud har tagit sitt tigersprång. Men TS har absolut ingen koppling till dessa grupper utan är en svensk variant av den danska förlagan med Lars Hedegaard i spetsen. Han leder nu DI tillsammans med Carlqvist.
Det som gör DI och TS så kontroversiellt och provocerande är dess kritik mot den, speciellt svenska,. invandringspolitiken och slapphäntheten mot islam. Man menar att islam splittrar och trasar sönder de västerländska demokratiernas grundläggande principer. När man öppnar upp för saudifinansierade moskébyggen, segregering av kvinnor och män i olika sammanhang och betalar ut skadestånd i miljonklassen för "kränkningar" av de mest bisarra slag, så börjar yttrande- och tryckfrihetslagarna naggas i kanterna. Man vet vad som kan hända och händer med de som "kränker" islam. Muhammedkarikatyrer och rondellhundar har givit upphov till mordförsök och självmordsbombare. Lars Vilks lever under ständigt dödshot och har livvakter dygnet runt, Jyllandsposten är under ständig attack.
Det absolut värsta är att PK:iter nu har börjat ge muslimerna rätt. Man får inte gå hur långt som helst i konst eller media eller för den delen, främja och bevara de svenska traditionerna.För muslimerna är ju mer känsliga än andra folkgrupper. De är ju en utsatt grupp, ständigt i skottgluggen för vänsterns ärkefiender USA och Israel. Täppas Fogelberg skrev en debattartikel på SVT Debatt om att han inte hade lust att betala för Vilks livvakter. Han tycker det var helt OK att muslimer anfaller Vilks och gör köttfärs av honom. Men detta gav faktiskt konsekvenser för Täppas. Hans jobb som programledare för Ring P1 har stoppats.
I dagens Nya Sverige handlar det om "do or die". För att bevara vår grundlagsskyddade yttrandefrihet måste vi ta striden mot PK:iterna i första hand. Dessa fega borgarbrackor i sina sexrumslägenheter på Öster- och Södermalm, riskerar aldrig någonting. Men om dessa börjar lyssna till sina belackare, d v s omkring 70-80 procent av övrig befolkning, känner de helt plötsligt sig exponerade.
"Är det verkligen fred vi vill ha, till varje tänkbart pris?" "....med freden kommer tystnaden", skrev Michael Wiehe på 70-talet. Om priset är de grundläggande demokratiska lagarna, ska då bara detta följas av tystnad? Det är skrämmande när man inser att läget i Sverige redan ser ut så. Vi har haft fred i ett par hundra år, men det har vi tidigare fått betala för och gör det i skrivande stund.
Fred har inget med frihet att göra. I själva verket förutsätter friheten kamp för denna. Så har det alltid varit och kommer alltid att förbli. När väl friheten har erövrats måste vi fortsätta att kämpa för att behålla den. Att som nu sker; skänka bort den till folk utan någon demokratisk förankring eller historia, är nationellt självmord. Och när de som uttrycker sin oro och ilska över sakernas tillstånd blir angripna och attackerade av sina egna landsmän, är det riktigt illa.
I Bibeln står som bekant att "du ser grandet i din broders öga, men inte bjälken i ditt eget". Men Bibeln, Gamla T, säger ingenting om acceptans för våld och "vända andra kinden till". Nej, här handlar det om "öga för öga och tand för tand". Låt oss hoppas att det inte ska behövas.
Faktum är att när jag själv har surfat in på DI några ggr har dirigerats genom en "grind", Do-S, som har kollat igenom, ja vad? Jag tycker det är ytterst obehagligt men kommer att ta kontakt med redaktionen på DI och rapportera det. Kanske är det kopplat till deras eget säkerhetssystem. Och med tanke på den massiva attacken från svenska mediaservrar.
Varför är då Dispatch International så hotande att alla medel är tillåtna för att förgöra dem? Jo, DI är en "riktig" tidning i pappersform och har "riktiga" välrenommerade namn i sin redaktion. Tidningen går inte att avfärda som anonyma hatbloggar eller fjunig frustration.
DI ges nu ut i fyra länder: Sverige, Danmark, Storbritannien och Tyskland, men strävar efter att nå allt fler länder. I redaktionen finns dissidenten Ingrid Carlqvist, tidigare ledamot i Publicistklubben. Hon avgick under protest när Michael Jalving stoppades från att hålla ett föredrag på PK. Han hade ju hållit ett föredrag hos Nationaldemokraterna. Hon är också initiativtagare till Tryckfrihetssällskapet i Malmö som syftar till att väcka folket för att de ska förstå vad det är som händer i Sverige och att påtryckningar måste ske nu, innan yttrandefriheten blir ett minne blott. (TS hemsida går för närvarande inte att nå). Däremot skriver Annika Hamrud i Dagens Juridik om TS som en organisation som håller dörrarna öppna för våldsamma grupperingar och nazister. TS Facebooks-grupp blev i början bombarderad av hårdföra rasister och judehatare och det är utifrån detta som Hamrud har tagit sitt tigersprång. Men TS har absolut ingen koppling till dessa grupper utan är en svensk variant av den danska förlagan med Lars Hedegaard i spetsen. Han leder nu DI tillsammans med Carlqvist.Det som gör DI och TS så kontroversiellt och provocerande är dess kritik mot den, speciellt svenska,. invandringspolitiken och slapphäntheten mot islam. Man menar att islam splittrar och trasar sönder de västerländska demokratiernas grundläggande principer. När man öppnar upp för saudifinansierade moskébyggen, segregering av kvinnor och män i olika sammanhang och betalar ut skadestånd i miljonklassen för "kränkningar" av de mest bisarra slag, så börjar yttrande- och tryckfrihetslagarna naggas i kanterna. Man vet vad som kan hända och händer med de som "kränker" islam. Muhammedkarikatyrer och rondellhundar har givit upphov till mordförsök och självmordsbombare. Lars Vilks lever under ständigt dödshot och har livvakter dygnet runt, Jyllandsposten är under ständig attack.
Det absolut värsta är att PK:iter nu har börjat ge muslimerna rätt. Man får inte gå hur långt som helst i konst eller media eller för den delen, främja och bevara de svenska traditionerna.För muslimerna är ju mer känsliga än andra folkgrupper. De är ju en utsatt grupp, ständigt i skottgluggen för vänsterns ärkefiender USA och Israel. Täppas Fogelberg skrev en debattartikel på SVT Debatt om att han inte hade lust att betala för Vilks livvakter. Han tycker det var helt OK att muslimer anfaller Vilks och gör köttfärs av honom. Men detta gav faktiskt konsekvenser för Täppas. Hans jobb som programledare för Ring P1 har stoppats.
I dagens Nya Sverige handlar det om "do or die". För att bevara vår grundlagsskyddade yttrandefrihet måste vi ta striden mot PK:iterna i första hand. Dessa fega borgarbrackor i sina sexrumslägenheter på Öster- och Södermalm, riskerar aldrig någonting. Men om dessa börjar lyssna till sina belackare, d v s omkring 70-80 procent av övrig befolkning, känner de helt plötsligt sig exponerade.
"Är det verkligen fred vi vill ha, till varje tänkbart pris?" "....med freden kommer tystnaden", skrev Michael Wiehe på 70-talet. Om priset är de grundläggande demokratiska lagarna, ska då bara detta följas av tystnad? Det är skrämmande när man inser att läget i Sverige redan ser ut så. Vi har haft fred i ett par hundra år, men det har vi tidigare fått betala för och gör det i skrivande stund.
Fred har inget med frihet att göra. I själva verket förutsätter friheten kamp för denna. Så har det alltid varit och kommer alltid att förbli. När väl friheten har erövrats måste vi fortsätta att kämpa för att behålla den. Att som nu sker; skänka bort den till folk utan någon demokratisk förankring eller historia, är nationellt självmord. Och när de som uttrycker sin oro och ilska över sakernas tillstånd blir angripna och attackerade av sina egna landsmän, är det riktigt illa.
I Bibeln står som bekant att "du ser grandet i din broders öga, men inte bjälken i ditt eget". Men Bibeln, Gamla T, säger ingenting om acceptans för våld och "vända andra kinden till". Nej, här handlar det om "öga för öga och tand för tand". Låt oss hoppas att det inte ska behövas.
Kommentarer