Ondska

Ondska fascinerar människan. Vi behöver ondskan. Den legitimerar oss som goda eftersom ingen identifierar sig med något ont, Otaliga är de böcker och filmer som handlar om ondska i någon form. Alltid är ondskan i krig mot det goda. Och alltid vinner det goda. Eller?

I skräckfilmer vinner ofta ondskan. I en ganska otypisk skräckfilm från 50-talet betitlad med löjligt namn: Världsrymden anfaller, blir människor tagna och omgjorda när de sover. Inte ett helt ovanligt koncept som har upprepats många ggr efter detta. Men frågan om någon av de efterföljare med alla effekter, klår Världsrymden anfaller i spänning och obehag. Den är outstanding eftersom den är så subtilt skildrad.

Irl är ondskan subtil. D v s om den ö v taget existerar. Människor tycks eliminera ondskans väsen genom att kalla den "avsaknad av godhet". Det betyder alltså att det goda har ett väsen men inte ondskan.

Detta är helt förenligt med den religiösa övertygelsen av idag där Gud regerar med sin motpol de icke troende och upplysta. D v s samma definition, ondska finns bara som avsaknad av Gud.

Trots detta förlorar inte ondskan sitt grepp just för att vi både är rädda för den och därmed fascineras av den.

Ulf Ellervik är professor i kemi och arbetade oförtröttligt med kemins alla komponenter och förunderliga former utan att få någon cred. Men han hade också upptäckt människan fascination av det onda och beslöt sig för att skriva en bok om Ond kemi. Den blev en bästsäljare och nu kommer Ellervik med en uppföljare.

http://www.youtube.com/watch?v=yBrt57iIzFQ&feature=player_detailpage


Hela livet, från dess början till dess slut, är en kamp mot det onda. Hela tiden hotas vid i ond bråd död, vi lever bara till låns och det vet vi. Ondskan är därför kopplad till döden. Att då säga att ondskan egentligen inte finns är ett sätt att förneka döden. Ondska kan då liknas vid avsaknad av liv.

Men det är genom att förneka ondskan den verkligen kan frodas. Likadant är det med att definiera ondskan utifrån speciella kriterier där fascination över denna ondska överskuggar motivet med att skildra den.

Det sistnämnda är typiskt för skildringen av Hitler och Nazityskland. Genom att kalla det för Den Yttersta Ondskan, ( i P1, tre ggr dagligen), skildrar man det hela genom någon slags poetisk dimma. Ondskan ligger långt utanför och är specifierad för en tidsperiod. I själva verket har ondskan många ansikten, inte bara Hitlers. Men fascinationen över Hitler tar sig ibland ganska komiska uttryck när man forskar om vad Hitler åt till frukost och liknande. Rena idolporträttet. Och fascinationen över ondskan innehåller också en slags idealisering. Man idealiserar ondskan som en manifestation över den egna överlägsna godheten.

Det är godheten som är problematisk. Det som innebär ett gott handlande för A, kan innebära något ont för B. Det finns i själva verket ingen universiell godhet som är gott för alla. Att då enbart vara uppfylld av sin egen oändliga godhet betyder i själva verket att man är självgod i ordets sanna betydelse.

H C Andersen skrev sagor som inte innehöll den typiska uppdelningen mellan ont och gott. Han skrev om människan och hennes olika villkor i livet. I sagan Granen är det den lilla granen i skogen som bara har en enda önskan: att bli julgran och stå där klädd i guld och silver som gnistrar i de levande ljusens sken. Att livet som julgran är ytterst kort funderade inte granen över. Han var bara besatt av tanken på sin egen skönhet och lycka där i det kort ögonblicket. Det finns inget gott eller ont i den sagan. Det finns bara vanlig fåfäng mänsklighet.

Människan är i första hand som granen. Har drömmar utan verklighetsförankring, har barnsliga föreställningar och orealistiska förväntningar. När dessa inte uppfylls känner människan sig orättvist behandlad, drabbad av en okänslig och ond värld. Allt detta brukar kallas för magiskt tänkande. Uppdelningen i en god och en ond sida är en effekt av detta magiska tänkande.

Finns då ondskan? Jo, den finns i våra mest primitiva handlingar och känslor som har sitt ursprung i reptilhjärnan. När människan inte är resonabel och kan talas till rätta på ett rationellt sätt, har reptilhjärnan tagit över. När man är ordentligt på fyllan släcks de högre centra i hjärnan ner. Fast ond? Reptilhjärnan och vad den ger upphov till för handlingar är inte styrd av några moralkoder. Den bara är. Men man kan inte urskulda sina felaktiga gärningar genom att hänvisa till reptilhjärnan. Det håller liksom inte.

En typisk primitiv handling är hämnden. Man känner sig kränkt,  är arg bortom förnuftet och agerar då genom att hämnas på den/de som har gett upphov till situationen. Hämnden kan därför göra betydligt mer skada än vad den ursprungliga kränkningen gjorde. En uppfattat ond handling ger då legitimitet till att utföra en ond handling i retur.

Och det är förmodligen därför världen ser ut som den gör. Övertramp av en part leder till hämnd från den andre parten vilket utlöser ny provokation et etc. Typexempel: Israel - Palestinakonflikten. Terrorism är typiskt hämndbaserad. Krig bygger på provokation och hämnd.

Och allt detta kallar vi gärna för ondska. Trots av vi själva styrs av precis samma mänskliga tillkortakommandon dömer vi varandra efter den hårdaste lagparagrafen av dem alla: Du ska inte känna som du känner.

Och detta är faktiskt ondska. I sin yttersta form handlar den inte om avsaknad av godhet. Den handlar om ren och skär makt och själviskhet. Att premiera sig själv på andras bekostnad.















+

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Vad är människosyn?

SD inbjudna till värmen?

En våldtäkt av många