Katt- och hundmänniskor

Idag fick jag höra att jag kategoriserar människor. Ja det gör jag. Vem gör inte det? Människor älskar att placera andra i fack, ju fler desto bättre. Det allra bästa är seriekategoriseringen: en drummel till farsa, den fula och lea silikonbitchen……

Att folk är si eller så; det är väl en del av identifieringsprocessen? Hur vore det om vi bara beskrev andra som ‘människan’ eller ännu bättre ‘varelsen’? Men det är klart, allt går också att göra en värdering av. Att kalla någon för ‘varelsen’ kan ju uppfattas som att man har ett särdeles horn i sidan till denna, eller att man är rasist om ‘varelsen’ råkar vara av annat ursprung.

Men en kategorisering av människor i bara två olika grupper, det kan man göra lite smidigt genom att kalla vissa för kattmänniskor och andra för hundmänniskor. Det fiffiga med detta är att i varje grupp följer en lång rad av egenskaper som man alltså inte kategoriserar själv. Det gör däremot de som hör det om de vill.

cats and dogs

Som genuin kattmänniska har bloggaren svårt att riktigt hitta rätt med en genuin hundmänniska. Det skär sig hela tiden.

Jag minns en riktig mardrömsfärd till Stockholm. Jag hade fyra andra med mig i bilen, det var lördag och alltså mycket trafik. Tilläggas kan att jag inte var närmare bekant med tre av dem. (Nu gäller det här att inte närmare beskriva dessa för då tar det hus i helvete. Det har hänt tidigare. Idag t ex.).

I alla fall började det hela med att en katt sprang över P-platsen där jag stod för att vänta in alla. “Usch och fy. Jag hatar katter”, sade vederbörande strax bakom mig. Nästa, bredvid mig på passagerarplats, talade om för mig precis hur jag skulle köra för att komma upp på E4. Jag hade en betydligt smidigare väg som jag ville köra och gjorde det. D v s försökte. Vederbörande bredvid mig skrek i högan sky: “Nej, nej, du kör fel!”.

Ok, för att få lite lugn körde jag den anvisade, längre vägen. Vid varje rödljus fick jag coachning om att jag skulle stanna respektive köra när det blev grönt. Jag bet ihop käkarna och sade till slut att jag klarade mig ändå, tack och att det var bättre med en glad chaufför än en arg chaufför.

Det blev lite tystare och jag andades ut irritationen. När vi gled in på motorvägen slutligen syntes IKEA strax bredvid. Katthataren bakom konstaterade då att Kamprad var rasist, eller “a Nazi” (snackade bara engelska). Därefter kom turen till kungafamiljen, de var “Nazi”. Jag korrigerade att det var drottningens pappa som hade haft ihop det med någon som kände någon Nazi.”It doesn’t make the Queen a Nazi”.

Hundpersonen ilsknade till och vräkte ur sig att “all Swedes are racists”. Jag bet ihop igen men sade bara tillbakahållet att vi kanske skulle byta samtalsämne.

Hundmänniskan gormade då att ingen skulle säga till henom att hålla käften. “This isn’t Sunday school”. Då kikade jag desperat i backspegeln på person nr tre och han sade att “det är då en underbar dag ute”. Jag skrattade. “Oh yeah”.

Och så snackade vi för fullt i någon mil. Lite för “för fullt”… När jag skulle svänga in i högerfil skrek båda hundpersonerna “biiiiiiil”. Och, jodå. Tätt, tätt intill min högerdörr svepte fronten på en annan bil. Jag drabbades då av panik vilket inte hör till vanligheterna. Men jag skyller på att mina försvar vid det laget var nerslipade ända till rotändarna.

Så jag rattade hej vilt fram och tillbaka, bilen tycktes aldrig peka rakt fram utan studsade omkring som en pingisboll. Men alla bad en bön och bilen rätade upp sig. Efter det sade ingen något förrän framme i Stockholm då personen på passagerarplats kände sig nödd och tvungen att ta upp sin coachning igen.

“Nu är det rött. Såja. Det är grönt nu. Sedan tar du vänster här. Där kommer en bil. Det är grönt här i alla fall. Se upp för trottoaren bara. Och hunden där”.

“Fy fan, en hund”, tänkte jag.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Vad är människosyn?

SD inbjudna till värmen?

En våldtäkt av många