Min bästa julklapp

Bloggaren sitter så här på juldagens morgon och kollar in något sorts musik-, snackprogram med Jill Johnsson och Magnus Bäckström vilket är en ny bekantskap.

Programledaren, okänd, ställer frågan till artisterna varför de håller på musik. Han ger tre olika alternativ:1. Tjäna pengar 2. Få respekt och gensvar från människor 3. Att lämna avtryck.

Inget alternativ är ok. Han som frågar har ingen clue om vad det handlar om.

Bloggaren har sysslat med musik hela livet. Min bror lärde mig spela My Darling Clementine när jag var sex år. Men det var när jag fick min första egna gitarr i julklapp 1966 som mitt eget liv med musik började.

Från det att jag lärde mig de första tre ackorden började jag skriva låtar och sjunga. Sång hade inte ditintills hört till livet, men nu kom den alldeles av sig självt. Parallellt gick jag på Kommunala Musikskolan för att kunna behärska gitarren och få den att göra som jag ville.

Och genom att sitta och träna 3-4 timmar om dagen efter skolan, så utvecklades jag till en hyfsad gitarrist. Men jag skapade ett eget spelsätt, ett eget uttryck. Tillsammans med mina låtar och min sång lät det, ja bra så småningom. Och framför allt eget.

Men det dröjde fram till 1971 innan jag skrev de första “riktiga” låtarna, de som kunde framföras inför en publik. Jag var ovan att skriva på svenska men så skrev jag den första: Alla Goda Vänners Hemmaklubb, en något krystad titel. Men musiken doftade Beatles, Carole King och Gilbert O’Sullivan (som skrev den fantastiska Nothing Rhymes).

Mrs Sippy

Den här låten vågade jag efter mycket vånda spela inför min mamma (jag testade alla mina nya låtar på henne). Hon tyckte den var svår men att jag sjöng och spelade väldigt bra.

“Svår” var det bästa tänkbara betyg jag kunde få. Det innebar ju att mamma inte kände igen den från något annat. Men det dröjde innan jag spelade den inför publik. Jag spelade för min franskaklass 1969; Je t’aime non plus, låten som censurerades i Sverige p g a att den skildrar ett samlag med flås och allt. Själv så skippade jag flåset och drog bara den mycket fina medlodien.

Året efter Hemmaklubben skrev jag Du och jag och världen. Den blev en lokal hit, mycket p g a textraden: “Du och jag och Nixon, kan inte nån försöka fix’an”. Det var liksom mitt bidrag till proggrörelsens vänsterretorik. Men därmed var min flört med vänstern över. Låten handlar egentligen om att ingen är stark ensam.

Sommaren 1972 var jag i England första gången. Den inspirerade mig till min bästa låt ditintills: Vad sommarn gav. Perfekt musik till perfekt text. Jag var urstolt.

I mångt och mycket består min aversion mot 68-rörelsen och deras enorma avtryck på alla nivåer, deras dominans över svenska musikarenor. Att jag själv och mina kompisar som spelade MUSIK blev överkörda av falsksjungande nollor som bara kunde spela de där tre ackorden. Jag minns vid flera tillfällen när jag spelade eget hur man snörpte på munnen och väste fram “kommersiellt”. När jag hade en audition för en tjejgrupp som ville ha en låtskrivare och gitarrist och drog ett par av mina bästa låtar, fick jag höra att “den där stilen hade vi inte tänkt oss”. De var klädda i palestinasjalar och näbbskor…

“Kommersiellt” var nämligen musik som gick att lyssna till även för utomstående de initierade. Det var också så att när man spelade inför en hel grupp av människor med blandad smak, så fick man ett enormt gensvar. Det var det som kallades för “kommersiellt”. Helt enkelt musik som de flesta tyckte om. Därför blev ABBA så hatade att de flydde sitt eget land för långa turnéer utomlands. Ted Gärdestad var också ett hatobjekt.

Men sett utifrån det historiska perspektivet, vilka sånger och artister från 70-talet har överlevt tidens tand och dessutom säljer fortfarande: Jo ABBA! Ted Gärdestad är djupt saknad av många och hans skivor snurrar fortfarande på skivspelaren.

Och förresten. vem minns Rena Rama, Älgarnas Trädgård och Gud i brallan? Jo, jag förstås, av ren avsky. Men vilka i den yngre generationen har någonsin hört talas om dem, eller ännu värre hört dem? Tveksamt.

ABBA var också avskydda för att de aldrig skrev protestmusik, d v s la sig för den tidens ideal. Men faktum är att ABBA faktiskt gjorde en och annan låt i protestgenren. Men på det mer subtila planet. Eftersom proggarna ansåg att de var ett kommersiellt dansband skrev Björn och Benny låten I do, I do, I do, I do, I do. Med vidriga saxofoner och honkpiano plus Doris Day-anslag. Och på samma skiva visar Benny sin musikala brillians i en klassisk stil (minns ej namnet), så långt ifrån dansband man kan komma.

Så till de inledande frågorna: Vad är det man vill uppnå med sin musik? Varför sysslar man med detta?

Inte pengar, inte respekt, möjligen avtryck och då hos andra. Men den allra största orsaken till mitt eget musikliv har varit överlevnad. Att ge uttryck åt mina känslor, vilka det än må vara, har varit det bästa sättet att tackla livet och alla dess prövningar. När det har skitit sig, när olycka och sjukdom har drabbat plus då när man har varit galet förälskad, då har det bara varit att grabba tag i min bästa vän gitarren och sätta sig och gapa.

Att jag sedan har spelat i rockband och stått inför så stor publik som 2000 pers, det är bara lite bonus. Men det är klart, det boostar ju självkänslan när folk gillar ens låtar. Som jag skrivit bara för mitt eget välbefinnande skull.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Vad är människosyn?

SD inbjudna till värmen?

"Förgyllning förgår, men svinläder består"