Utstrålning kan man komma långt på

I dagarna avled Sickan Karlsson, 96 år gammal. Hon hade spelat in film och sjungit in skivor sedan 30-talet. Sickan var en symbol för hela Sveriges kulturella identitet. Med Sickan var det OK att älska Sverige.
Hon var klämkäck, men med ett smittande skratt och en så uppenbar utstrålning att det var svårt att inte tycka om henne. Att hon var en medioker sångerska och aktris förlät man henne. Människor som Sickan berördes inte av Jante. Eller var det just för att hon var så medioker som svenskarna älskade henne?


Bloggaren tog naturligtvis inte del av Sickans storhetstid på 40-talet, men jag har sett en del filmer senare. De var komedier av förväxlings- och förvecklingsteman. Ingen högre kvalitet, men så där småputtriga att man kom på sig själv att sitta där med ett stort leende.

En efterföljare till Sickan var Lill-Babs som slog igenom på 50-talet. Samma fenomen, men i modernare förpackning. Eller "En tuff brud i lyxförpackning" som en av hennes första sånger hette. Lill-Babs var och är en urusel sångerska. Men 50-talets Lill-Babs var ett ögonbedövande bombnedslag. Så söt så Arktis smälte långt innan klimathotet.
På scenen var Lill-Babs tidigare i sin långa karriär ett svettande energipaket. Bloggaren såg faktiskt Lill-Babs live i Säterdalen en midsommar för länge sedan. Det var svårt att sitta still kan jag säga. Hennes energi smittade av sig så den kyliga kvällen blev både varm och ljus.

Utomlands, närmare bestämt i England, så minns vi väl många prinsessan Diana. Den oskuldsfulla 19-åringen som gifte sig med en prins och lade ett kungarike under sig. Historien fick inte bara det engelska folket att smälta, Diana var fruktansvärt populär över hela världen.

Men Dianas äktenskap med prinsen och relationen med svärmor var bedrövliga. Och vi tog del i allt nästan i direktsändning. Diana älskade offentligheten, och den älskade henne.
Hennes stora sorgsna ögon brände rakt igenom TV-rutan. Tragik på högsta nivå följde Diana i spåren och det var symptomatiskt att hon fick en sådan våldsam och rent av rafflande död.
Bloggaren minns den morgon när radio förkunnade att prinsessan Diana hade omkommit i en trafikolycka. Jag kände en förarglig klump i halsen.

Manliga motsvarigheter till ovanstående är svårare att hitta. Naturligtvis var Elvis den som tog sex ut ur garderoben med sina gungande höfter. Han var oförskämt snygg men shangserade väldigt snabbt. Sedan blev hans liv bara mat och piller med vissa avbrott för en show i Vegas.

Jo, och sedan har vi ju haft Clark Gable, Tom Jones, Paul Newman och Frank Sinatra. Fast de representerar inte riktigt det fenomen jag vill spegla. De var begåvade.

Men störst av dem alla är stjärnan alla kategorier. Och ska man vara riktigt ärlig så var hon inte speciellt bra på det hon gjorde. Så därför platsar hon in i den här paraden. Fast ingen har någonsin varit större än hon. Så ouppnålig, så avundad. Hon fick alla att tappa andan en stund. Och att hennes liv var gåtfullt liksom hur och med vem hon hade älskat i sitt liv.

Of course, det är fråga om den Gudomliga: aldrig gammal och förlegad, alltid den vackraste filmvärlden någon sett: Greta Garbo.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Vad är människosyn?

SD inbjudna till värmen?

En våldtäkt av många