EU:s uppgång och fall
Andra världskriget var slut. Europa ville aldrig mer uppleva något så vidrigt igen. Så en idé föddes att bilda en gemensam marknad, en ekonomisk länk där länderna samarbetade inom vissa områden och skulle omöjligöra ett nytt krig. Så 1950 föddes stål- och kolunionen mellan Tyskland och Frankrike. Det var viktigt att Tyskland införlivades i samarbetet eftersom landet som enskilt, utfattigt och isolerad stat hade startat två världskrig.
Detta, måste man tillägga, var väldigt generöst av Frankrike eftersom landet hade förlorat tusentals soldater bara några år tidigare under kriget mot just Tyskland.
Så 1951 sjösattes den egentliga unionen. Den bestod av sex länder: Tyskland, Frankrike, Italien, Belgien, Nederländerna och Luxemburg. So far so good.
Från början samarbetade länderna inom ekonomi, jordbruk och energi. Sedan utökades EG som det kom att kallas 1967. Sex år senare gick Storbritannien, Irland och Danmark med. Grekland blev den tionde medlemmen 1981 och fem år därpå kom Spanien och Portugal med.
I backspegeln skulle alltså inte de sistnämnda finnas i EG. Deras svaga ekonomier krävde redan då att de välfungerande länderna var tvungna att börja betala ut bidrag till dessa. Men samtidigt var detta en del av ideologin, att jämna ut skillnader mellan de europeiska länderna.
Och så då 1995 gjorde Sverige sitt intåg tillsammans med Österrike och Finland.
Sverige kom redan från början att jobba stenhårt för EG:s utvidgning. Vissa länder var ytterst tveksamma att få in Bulgarien och Rumänien in i gemenskapen.
Men hela världens socialbyrå ville naturligtvis bli EG:s.
Ett ytterst dåligt avtal med EG förhandlades fram av den borgerliga regeringen 1991-1994. P g a detta blev Sverige en av de största nettoinbetalarna till EG.
Och så då, nästan alla gamla öststatsländer gjorde sin entré, alla hungriga på pengar utan att själva bidra med någonting alls. Visst, Rumänien och Bulgarien blev medlemmar 2007. Det är ifrån perioden 2004 till denna tidspunkt som problemen började inom EU.
Med 27 länder i plenisalen blev beslut som gynnade alla helt omöjliga att fatta. Istället sög öststatsländerna åt sig alltmer ekonomiskt bistånd utan att resultera att dessa länder utvecklades och låta ekonomin styra välfärdssatsningar. Det blev mindre än en tummetott. Frågan är om inte situationen i dessa länder har förvärrats av EU-medlemskapet.
Precis som på individnivå så blir ingenting bättre för att man lever på bidrag. Det bara passiviserar och skapar beroende. Man räknar med att andra ska fixa ens liv.
Grekland borde få gå i konkurs. Det är det enda sättet för dem att själva ta tag i sin situation. Så länge EU håller dem under armarna så blir ansträngningar från Grekland bara halvdana.
Nu protesterar halva den grekiska regeringen mot Papandreus förslag om folkomröstning. De vet att grekerna kommer att rösta nej till det nya sparpaketet och att de inte vill göra några ytterligare inskränkningar av sina tidigare så frikostiga förmånar t ex pensionsålder vid 50-55.
Greklands oförmåga att hantera sina offentliga finanser och en helt groteskt stor offentlig sektor, har fått sitt pris. Olympens gudar är kraftlösa och satta på undantag. Akropolis eroderar sakta ner. Det är bara den obamhärtiga solen som sänder ner sina frätande strålar.
Good-bye Greece.
Detta, måste man tillägga, var väldigt generöst av Frankrike eftersom landet hade förlorat tusentals soldater bara några år tidigare under kriget mot just Tyskland.
Så 1951 sjösattes den egentliga unionen. Den bestod av sex länder: Tyskland, Frankrike, Italien, Belgien, Nederländerna och Luxemburg. So far so good.
Från början samarbetade länderna inom ekonomi, jordbruk och energi. Sedan utökades EG som det kom att kallas 1967. Sex år senare gick Storbritannien, Irland och Danmark med. Grekland blev den tionde medlemmen 1981 och fem år därpå kom Spanien och Portugal med.
I backspegeln skulle alltså inte de sistnämnda finnas i EG. Deras svaga ekonomier krävde redan då att de välfungerande länderna var tvungna att börja betala ut bidrag till dessa. Men samtidigt var detta en del av ideologin, att jämna ut skillnader mellan de europeiska länderna.
Och så då 1995 gjorde Sverige sitt intåg tillsammans med Österrike och Finland.
Sverige kom redan från början att jobba stenhårt för EG:s utvidgning. Vissa länder var ytterst tveksamma att få in Bulgarien och Rumänien in i gemenskapen.
Men hela världens socialbyrå ville naturligtvis bli EG:s.
Ett ytterst dåligt avtal med EG förhandlades fram av den borgerliga regeringen 1991-1994. P g a detta blev Sverige en av de största nettoinbetalarna till EG.
Och så då, nästan alla gamla öststatsländer gjorde sin entré, alla hungriga på pengar utan att själva bidra med någonting alls. Visst, Rumänien och Bulgarien blev medlemmar 2007. Det är ifrån perioden 2004 till denna tidspunkt som problemen började inom EU.
Med 27 länder i plenisalen blev beslut som gynnade alla helt omöjliga att fatta. Istället sög öststatsländerna åt sig alltmer ekonomiskt bistånd utan att resultera att dessa länder utvecklades och låta ekonomin styra välfärdssatsningar. Det blev mindre än en tummetott. Frågan är om inte situationen i dessa länder har förvärrats av EU-medlemskapet.
Precis som på individnivå så blir ingenting bättre för att man lever på bidrag. Det bara passiviserar och skapar beroende. Man räknar med att andra ska fixa ens liv.
Grekland borde få gå i konkurs. Det är det enda sättet för dem att själva ta tag i sin situation. Så länge EU håller dem under armarna så blir ansträngningar från Grekland bara halvdana.
Nu protesterar halva den grekiska regeringen mot Papandreus förslag om folkomröstning. De vet att grekerna kommer att rösta nej till det nya sparpaketet och att de inte vill göra några ytterligare inskränkningar av sina tidigare så frikostiga förmånar t ex pensionsålder vid 50-55.
Greklands oförmåga att hantera sina offentliga finanser och en helt groteskt stor offentlig sektor, har fått sitt pris. Olympens gudar är kraftlösa och satta på undantag. Akropolis eroderar sakta ner. Det är bara den obamhärtiga solen som sänder ner sina frätande strålar.
Good-bye Greece.
Kommentarer