Trygghetens depression

Sören Kirkegaard har jag säkert citerat tidigare. Han var existenialist och filosof och diskuterade mycket om relationen till friheten som mänsklig utveckling. "Att våga är att förlora fotfästet för en stund. Att inte våga är att förlora sig själv" är ett mycket känt citat som rymmer människans dilemma på ett mycket träffsäkert och komprimerat sätt.

Tryggheten, menade Kirkegaard, är källan till depression och ofrihet. Människan placerar sig själv i ett fängelse, eller ett fort där allt utanför definieras som potentiella hot mot den egna säkerheten.


Bloggaren kom att tänka på detta när jag hörde (och såg) Gomorron Sverige i morse. Man diskuterade om att övervakningen av barn börjar anta skrattretande proportioner. Föräldrarna förser sina telningar med en mobil när de börjar skolan. Sedan ringer föräldrarna med jämna mellanrum för att checka av var barnen befinner sig, om de har kommit fram till skolan och inte mött några "fula gubbar".

Malin Ahlvén, psykolog och David Eberhardh, känd psykiater som vänder sig emot all typ av curling som hindar barn från att växa upp till självständiga individer, diskuterade. Psykologen ansåg att det är viktigt att både barn och föräldrar måste känna sig trygga och hade inga synpunkter på att det här är negativt för barns utveckling.

När sedan barnen kommer upp i tonåren spårar föräldrarna upp dem med GPS av ren ångest för barnens säkerhet. Konflikten mellan barns frigörelseprocess och föräldrarnas förhindrande av denna har blivit ett svårt samhällsproblem.

Och det faktum att man kallar 15-18-åringar för barn är ytterligare en förstärkning av att "barn" är hjälplösa utan föräldrarna.
En 18-åring är inte ett barn, han/hon är en ung vuxen. Likaså är en 15-åring inte heller ett barn utan ungdom.

Barnifieringen av alla barn och ungdomar upp till kanske 20-årsåldern är inte till gagn vare sig på individnivå eller på samhällsnivå. Vi tenderar att få en allt större mängd människor som inte klarar sig själva i det verkliga livet utan kommer hem till föräldrarna och gråter ut vid minsta motgång. Psykmottagningarna tar dagligen emot ungdomar födda på 80- och 90-talet som har blivit dumpade av sin kille/tjej eller har misslyckats på en tenta. Men eftersom det rör sig om "barn" får de förtur framför självmordskandidater och svårt psykotiska patienter.

Men det finns också orsaker till det ökande behovet av trygghet. Barnifieringen förutsätter kontroll och föräldraansvar på ett annat sätt än för 15 till 20 år sedan. För Sverige har blivit oändligt mycket otryggare. På vägen till skolan kan barnet komma i vägen för ett invandrargäng som rånar dem på mobil, pengar och smycken. Och väl på skolan haglar könsord och andra tillmälen över framför allt flickorna. Våldet är idag utbrett på i pricip alla skolor. T o m lärarna misshandlas. Många skolor har vaktbolag och övervakningskameror

Men om detta rapporteras det naturligtvis inte om. Det skulle bli "utpekande av vissa grupper" och naturligtvis rasism. Hur långt ska det gå innan lärarna får större befogenheter att klara ut situationer utan att det blir åtal för misshandel? Barnens och ungdomarnas inflytande i skolans arbete och regelverk, har helt klart påverkat skolan negativt.

Denna utveckling som kräver mer och mer övervakning och medför att den uppväxande generationen blir viljelösa puppets gynnar egentligen bara en eller flera grupper: Våldsverkarna. Rånarna. Misshandelsfreaken. Våldtäktsmännen och mördarna. Det svenska samhället verkar ge upp och tillåta utvecklingen mot ett laglöst land. För om beslutsfattare fortsätter att vara blinda hönor som egentligen kan se, känner sig folket svikna och att ingen verkar ta parti för dem. Däremot står samtliga (utom SD) och hyllar och predikar det mångkulturella projekt.

Har de ingen som helst aning om vad som händer i våra städer, både mindre och större? Tror de att folk hittar på det här bara för att stoppa invandringen till Sverige?

Eller har de drabbats av trygghetens depression och är lamslagna och oförmögna till handlingskraft? Från sitt skyddade fort kan de vända anda sidan till från det hot som finns utanför.  

Kommentarer

Anonym sa…
Det är lustigt att svenska folket inte tänker på sina barns framtid. Idag tycks Sveriges politiker utom SD bara bry sig om världens befolkning hellre än sina egna barn.

Man är ivrig för multikulti- projektet och tar emot hela världens befolkning och utarmar välfärden. Man bryr sig inte om samhället som splittrats och har blivit otryggare samtidigt som livskvaliteten minskat för vuxna åldringar och barn. Hur egoistisk och ansvarslös kan man vara?
Arbetslösheten bland ungdomar bara växer. I Sverige är den betydligt högre procentuellt än i jämförbara länder. Jag tro att just denna överkonsumtion av trygghet är en del av orsaken. Trygghet och vanan att få allt serverat på fat.

Problemet är att när man väl har hamnat där är det praktiskt taget omöjligt att komma ur med annat än en ekonomisk kollaps som tvingar människorna till att anpassa sig till den nya verkligheten. Det är ett deprimerande perspektiv.
Anonym sa…
Faktiskt är man barn tills den dagen man fyller 18 år, allt enligt FN:s barnkonvention. Men att senare säga att 18-åringar till kanske 25-åringar är barn är väl överdrivet, men jag är också av den åsikten att du blir vuxen någonstans mellan 18-25, för allt är så individuellt. Jag är 21, men i en del situationer känner jag mig inte vuxen, mycket beroende på bristande erfarenhet. Allt är en process, ingenting säger att du blir vuxen ENDAST för att du fyllt 18.
Ungdomen har blivit längre och längre - på grund av bristande jobb skola, ja allt kanske?

Populära inlägg i den här bloggen

Vad är människosyn?

SD inbjudna till värmen?

"Förgyllning förgår, men svinläder består"