"Förgyllning förgår, men svinläder består"

Det går att förgylla i princip vad som helst. Plast och trä naturligtvis, men även människor. Alla som såg Goldfinger kommer säkert ihåg en kvinna som hade sprejats med guldfärg från topp till tå och dött genom kvävning. Fast mer okonventionella föremål kan också förgyllas, hela kök med köksföremål, bestick och allt. Äckliga substanser kan naturligtvis ges en lyxigare inramning; hundskit t ex. Eller varför inte löständerna?

De människor som är förgyllda på insidan är däremot svårare att avslöja. Det är lätt att bli bländad i början av de trevliga, empatiska, generösa och "goda". På samma sätt är det svårt att se en människa med precis dessa egenskaper, när hon inte öppet demonstrerar dessa. Det är däremot i nöden och i prövningarna som dessa oförgyllda människor visar sina kvaliteter.

Bloggaren har skrivit flera inlägg om den ökande bostadslösheten och omfattningen av burksamlare tycks bli allt högre i min egen stad. Själv är jag inte helt bostadslös, men samtidigt kan man fråga sig exakt när ett boende upphör att vara ett drägligt boende. Om man bor i ett skjul som ser ut som en container, med minimal yta och ytterst begränsade möjligheter till matlagning; är detta boende då ett drägligt boende? Ja, om man jämför med alternativet.

Nu har jag så äntligen fått en riktig lägenhet, ett riktigt lyxhem med bra läge. Att "få" en lägenhet är dock inte detsamma som att få flytta in och bo i denna. Nix, gamla synder (två år gamla) lägger en i fatet och helt orimliga krav ställs för att få till stånd ett skrivet kontrakt.


Fullständighet skuldfrihet, men om detta åtgärdas räcker det inte. Nej, man ska då skaffa fram en tät borgesman som har en inkomst på minst 300.000 om året. Alternativt två borgesmän med minst 200.000 kr om året. Boendereferenser som visar noll prickar, t o m på det egna företaget, räcker inte heller. Så även om man alltså har bott i en lägenhet i 15 år utan någon hyresskuld, eller ens försen hyra, så räknas det inte.

Så vad gör man? Jag såg ingen annan råd än att komma och krypa inför vänner och bekanta och slutligen min bror för att "tigga". Som den stolta personlighet jag är, så har detta varit helt outhärdligt förnedrande. Så för varje "nej" som slår mig i ansiktet, ju djupare och längre slås pålen ner i köttet.

De förgyllda men som jag ändå har frågat i ren desperation, har dessutom tappat all förgyllning. Nu står en av dem avskalad i all sin ohederlighet, falskhet och t o m elakhet. Visst har jag vetat hela tiden hur det förhåller sig, men har ändå inte velat döma och döma ut.

De som ändå är hyggliga och genuina har inte haft tillräcklig tillit och dessutom lider av dålig ekonomi. Men det blir lite svårare att förstå när någon man har kommit riktigt nära och t o m tillbringat lång tid tillsammans, inte vill ställa upp när det blir skarpt läge.

Till slut så blir det återigen bekräftat att de gamla hederliga och lojala människor som jag träffade för många, många år sedan, fortfarande finns kvar. De vet och har också blivit tilltufsade av livet, de vet hur lite det krävs för att repet ska brista. Det är då man inte behöver någon förgyllning. Även om det inte är så vackert så är svinläder så mycket pålitligare.

Men än så länge är jag inte i hamn. Ytterligare en borgesman behövs. Det är helt sanslöst. Här i landet ska man som bekant inte "ställa grupp mot grupp". Det är ganska förståeligt. Medan stan nu översvämmas av människor från främmande kulturer, så vaskar samma bostadsföretag som alltså har nekat mig en lägenhet om inte alla villkor uppfylls, fram vråldyra nyproducerade jättelägenheter åt människor som aldrig har betalat in en krona till staten. De har ingen inkomst, men behöver inga borgesmän. Man behöver heller inte betala några hyror, det fixar kommuuuunen. De behöver inte stå i några bostadsköer, de är garanterade en lägenhet så snart de har fått uppehållstillstånd i Sverige. Tilläggas kan att de lägenheter som nu skänks till dessa hårt utsatta och traumatiserade familjer (fast rejält överviktiga av någon anledning) , har hyror på 15.000 kr/månaden.


Bloggaren jämför inte människors lidande med varandra utan konstaterar bara att bemötandet från "samhället" är så ohyggligt olika precis som om det vore möjligt att jämföra människors lidande med varandra.

Allt verkar handla om gamla skuldkomplex, rädsla för omgivningens reaktioner och bli dömd som rasist, de egna endorfinerna som blir fler och aktivare ju "godare" man kan visa sig vara och risken att förlora såväl ansikte som jobb.

Men precis samma "samhälle" visar sitt rätta oförgyllda ansikte när det handlar om landets egna etniska grupp.

De förgyllda präktarslen som såväl dömer, fördömer dig och passar på att platta till dig när du redan ligger ner, det är också de som arbetar i de förgyllda delarna av det svenska "samhället". De har valt dessa jobb för att de njuter av att i sin oändliga godhet spela sitt spel för gallerierna och bli höga på de (eventuella) responser som de får. Att bli hög på godhet är nog en fantastisk känsla, inte vet jag. Fast när dessa människors förgyllning oundvikligen skrapas bort med tiden eftersom rampljuset skiftar fokus när även andra aktörer gör sig gällande, så blir det ingenting kvar av dem. De tomma hålen de har försökt att fylla genom att utnyttja omgivningen på sitt raffinerade sätt, töms i glömskans hav.

Det är inte ont om genuina människor. Men det är ont om genuina människor som agerar osjälviskt med sina insatser. Alla är sig själva närmast. Så också jag.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Vad är människosyn?

SD inbjudna till värmen?

En våldtäkt av många