Identifikationsprocessen och kulturmarxism
Den tidigare så dominerande psykodynamiska utvecklings- och identifikationsmodellen, har idag övergivits till att istället omfatta ännu ett slags politiskt slagträ. Det är ledsamt att se alla de akademiska uppsatserna av idag som, förutom att de är dåligt skrivna, bara syftar till att spegla precis samma sak: Gubbvälde, rasism, klass, vithet och maktstrukturer. Detta riskerar att utplåna traditionellt akademisk vetenskap och göra om de ursprungliga forskningsmodellerna till rena LEGO-fabriker.
Ett exempel på nutida samhällstillvänd vetenskap är uppsatsen "Ett hav av vithet"! :
"Genom intervjuer med (fyra kvinnor av utländsk härkomst) analyseras om de upplevt etnicitet som viktigt i identifikationsprocessen, hur de upplevt utanförskap och hur de ser på framtiden i ljuset av denna politiska utveckling. Slutsatsen av denna undersökning är i korthet att etnicitet inte alltid varit viktigt för dem, men att det gjorts viktigt av samhället när de blev äldre."
Elin Björk som har skrivit denna pseudovetenskapliga uppsats, missar totalt att det viktigaste för en människas utveckling till en fri och autonom individ, är medvetandet om sig själv som en fri och autonom individ.
Men i kulturmarxisternas värld existerar egentligen inte något sådant som individens autonomi utan här identifieras hon utifrån sin sociala, etniska, klassrelaterade och könsrollspräglade kontext.
Det måste ha varit en stor besvikelse för Elin att resultatet inte alls indikerade att etnicitet och hudfärg spelar någon roll i identifikationsprocessen. Det intressanta med uppsatsen var dock att etniciteten hade gjorts viktig senare i livet, av samhället.
Vi går alla omkring med klisterlappar i pannan. Lappar som har skrivits av andra och för andra. Lappar som innehåller värderingar och utlåtanden om den andres identitet..
Många upplevelser, tankar och känslor inför andra människor sker på ett omedvetet plan : I alla sociala möten och i alla relationer finns den egna identitetens autonomi. När människor är gränslösa så gör de våld på den andres privata sfär
En identitet är varje människas fundament. En negativt präglad identifikationsprocess leder ofrånkomligen till stor skada.
När den uppväxande tjejen eller killen möts av ett motstånd mot sitt autentiska jag, d v s den närmaste omgivningen i form av föräldrar och övrig släkt, accepterar och respekterar inte tjejen/killen för vad denne väljer för livsväg och förnekar förekomsten av vissa obekväma egenskaper, (t ex homosexualitet) eller bara att individen inte överensstämmer med den upplagda mallen.
Den s k objektrelationsteorin sammanfattar flera väsentliga aspekter på barnets identifikationsprocess. Idag har man inom forskningen även vägt in en annan aspekt som värdefull i beskrivningen av identifikationsprocessen:
Anknytning, attachment, anser bloggaren vara den mest värdfulla fasen i den lilla människans första år på jorden. Attachment är barnets symbios med modern i amningsfasen, som sedan följs av tryggheten att hon finns där även om hon inte syns. Här har då känslan väckts hos den lilla att hon är en alldeles egen individ. Men att den sker i ett ständigt beskydd av den goda kraften i livet (Melanie Klein uttrycktet det som "det goda och det onda bröstet"!!) Har vi kvar den känslan genom uppväxten och vidare in i det vuxna livet, så kommer vi att fungera bra i samspelet med andra människor
Enligt objektrelationsteorin så framkallas ett nät, objekt, av människor och händelser som korsar vår väg. De lämnar sina avtryck i oss: Delobjekt. Och det är via de positivt laddade delobjekten vi kan värdera oss själva.
Men tyvärr ser man alltmer förvanskningar som detta:
"Enligt psykoanalysen så är det de preverbala möten med andra människor som förser oss med råmaterial till vårt könsrollsbeteende, jämlikhetsmönster och upplevelse av orättvisa, makt och underkastelse. Man lägger mycket större tyngd på pre-verbala och icke verbala kommunikationssätt än andra perspektiv."
Denna trudelutt är i själva verket en tydlig reträtt i forskarvärlden, från de psykodynamiska aspekterna om jaget, anknytning och samspelet mellan människor, till PK-anspassning . Förutom den lilla människans identifikation med föräldern av samma kön, så är resten bara snömos. Råmaterial??
Det är inte könsroller vi identifierar oss med. Det är den sexuella identiteten i sig själv det handlar om, min egen identifikation. Men i ett kulturmarxistiskt, relativistiskt land som Sverige så sker ingenting eller också allting under precis samma betingelser.
Att jämlikhetsmönster, rättvisa, makt och underkastelse skulle ingå i en två-treårings identifikation av sin egen status som suverän människa, tyder på en så stor okunskap och en skrift full av politisk bias att den här typen av uppsatser borde underkännas.
Och definitionerna av rättvisa, makt och underkastelse? Vems rättvisa, vems makt, vems underkastelse? Det ger lätta rysningar utefter ryggraden när man tror sig kunna avläsa och överföra sitt eget paradigm på små barn. Men som PK behöver man aldrig plågas av sådana betänkligheter.
Människan är egentligen inte så komplex som olika skolor har lyckats få henne till. Vi behöver mat, husrum, skydd, trygghet och kärlek. Sedan tillkommer alla sekundära, eller de högre målen i tillvaron. Men det är ändå märkligt att en människas liv kan spoileras av att något primärt behov inte tillgodoses.
Förutom det mest grundläggande för en människas överlevnad, näring och vätska, men sedan? Det behov som absolut måste tillgodoses för ett spädbarns överlevnad är faktiskt kärlek. För det lilla barnet är kärleken inte speciellt komplicerad: Det är att en vuxen ansvarsfull och mogen människa bryr sig om, ger honom mat när han är hungrig och kan ta upp honom när han skriker, en person som är lyhörd och uppmärksam och aldrig lämnar spädbarnet ensamt.
Det man kallar för plötslig spädbarnsdöd kan vara kopplat till förälderns oförmåga att ge barnet vad det behöver. Det uppstår en ambivalens omkring barnet som genast snappar upp detta. Och barnets känsla av att det inte finns något skydd eller trygghet, eller engagemang, kan alltså leda till döden.
Om nu Frankfurtskolan ska fortsätta spöka i våra barns liv, så kommer den inte vara ensam om att rubba naturlagarna. Feminismen är en dödlig sjukdom för barnens uppväxt och utveckling till en egen individ. De genustokiga fruntimren uppfostrar säkerligen sina barn till neutrum. Eller snarare, låter en lämplig institution sköta inprogrammeringen. Det värsta är att de gör det för sin egen skull. Att barnet behöver identifiera sig med det egna könet för att identiteten ska bli komplett och frisk, går de okunniga genusgalningarna bara förbi. Stryker över det med en rödpenna.
Kulturmarxisterna ger sig inte förrän de har slitit sönder fundamentet fullständigt. Både den enskilda individens och det kitt som håller folket samman. När de talar om sina "klyftor och utsatthet" så handlar det inte om hur man ska lösa detta utan om den egna hjälteglorian. Man behöver de svaga och de klena för att boosta sitt ego.
Ett exempel på nutida samhällstillvänd vetenskap är uppsatsen "Ett hav av vithet"! :
"Genom intervjuer med (fyra kvinnor av utländsk härkomst) analyseras om de upplevt etnicitet som viktigt i identifikationsprocessen, hur de upplevt utanförskap och hur de ser på framtiden i ljuset av denna politiska utveckling. Slutsatsen av denna undersökning är i korthet att etnicitet inte alltid varit viktigt för dem, men att det gjorts viktigt av samhället när de blev äldre."
Elin Björk som har skrivit denna pseudovetenskapliga uppsats, missar totalt att det viktigaste för en människas utveckling till en fri och autonom individ, är medvetandet om sig själv som en fri och autonom individ.
Men i kulturmarxisternas värld existerar egentligen inte något sådant som individens autonomi utan här identifieras hon utifrån sin sociala, etniska, klassrelaterade och könsrollspräglade kontext.
Det måste ha varit en stor besvikelse för Elin att resultatet inte alls indikerade att etnicitet och hudfärg spelar någon roll i identifikationsprocessen. Det intressanta med uppsatsen var dock att etniciteten hade gjorts viktig senare i livet, av samhället.
Vi går alla omkring med klisterlappar i pannan. Lappar som har skrivits av andra och för andra. Lappar som innehåller värderingar och utlåtanden om den andres identitet..
Många upplevelser, tankar och känslor inför andra människor sker på ett omedvetet plan : I alla sociala möten och i alla relationer finns den egna identitetens autonomi. När människor är gränslösa så gör de våld på den andres privata sfär
En identitet är varje människas fundament. En negativt präglad identifikationsprocess leder ofrånkomligen till stor skada.
När den uppväxande tjejen eller killen möts av ett motstånd mot sitt autentiska jag, d v s den närmaste omgivningen i form av föräldrar och övrig släkt, accepterar och respekterar inte tjejen/killen för vad denne väljer för livsväg och förnekar förekomsten av vissa obekväma egenskaper, (t ex homosexualitet) eller bara att individen inte överensstämmer med den upplagda mallen.
Den s k objektrelationsteorin sammanfattar flera väsentliga aspekter på barnets identifikationsprocess. Idag har man inom forskningen även vägt in en annan aspekt som värdefull i beskrivningen av identifikationsprocessen:
Anknytning, attachment, anser bloggaren vara den mest värdfulla fasen i den lilla människans första år på jorden. Attachment är barnets symbios med modern i amningsfasen, som sedan följs av tryggheten att hon finns där även om hon inte syns. Här har då känslan väckts hos den lilla att hon är en alldeles egen individ. Men att den sker i ett ständigt beskydd av den goda kraften i livet (Melanie Klein uttrycktet det som "det goda och det onda bröstet"!!) Har vi kvar den känslan genom uppväxten och vidare in i det vuxna livet, så kommer vi att fungera bra i samspelet med andra människor
Enligt objektrelationsteorin så framkallas ett nät, objekt, av människor och händelser som korsar vår väg. De lämnar sina avtryck i oss: Delobjekt. Och det är via de positivt laddade delobjekten vi kan värdera oss själva.
Men tyvärr ser man alltmer förvanskningar som detta:
"Enligt psykoanalysen så är det de preverbala möten med andra människor som förser oss med råmaterial till vårt könsrollsbeteende, jämlikhetsmönster och upplevelse av orättvisa, makt och underkastelse. Man lägger mycket större tyngd på pre-verbala och icke verbala kommunikationssätt än andra perspektiv."
Denna trudelutt är i själva verket en tydlig reträtt i forskarvärlden, från de psykodynamiska aspekterna om jaget, anknytning och samspelet mellan människor, till PK-anspassning . Förutom den lilla människans identifikation med föräldern av samma kön, så är resten bara snömos. Råmaterial??
Det är inte könsroller vi identifierar oss med. Det är den sexuella identiteten i sig själv det handlar om, min egen identifikation. Men i ett kulturmarxistiskt, relativistiskt land som Sverige så sker ingenting eller också allting under precis samma betingelser.
Att jämlikhetsmönster, rättvisa, makt och underkastelse skulle ingå i en två-treårings identifikation av sin egen status som suverän människa, tyder på en så stor okunskap och en skrift full av politisk bias att den här typen av uppsatser borde underkännas.
Och definitionerna av rättvisa, makt och underkastelse? Vems rättvisa, vems makt, vems underkastelse? Det ger lätta rysningar utefter ryggraden när man tror sig kunna avläsa och överföra sitt eget paradigm på små barn. Men som PK behöver man aldrig plågas av sådana betänkligheter.
Människan är egentligen inte så komplex som olika skolor har lyckats få henne till. Vi behöver mat, husrum, skydd, trygghet och kärlek. Sedan tillkommer alla sekundära, eller de högre målen i tillvaron. Men det är ändå märkligt att en människas liv kan spoileras av att något primärt behov inte tillgodoses.
Förutom det mest grundläggande för en människas överlevnad, näring och vätska, men sedan? Det behov som absolut måste tillgodoses för ett spädbarns överlevnad är faktiskt kärlek. För det lilla barnet är kärleken inte speciellt komplicerad: Det är att en vuxen ansvarsfull och mogen människa bryr sig om, ger honom mat när han är hungrig och kan ta upp honom när han skriker, en person som är lyhörd och uppmärksam och aldrig lämnar spädbarnet ensamt.
Det man kallar för plötslig spädbarnsdöd kan vara kopplat till förälderns oförmåga att ge barnet vad det behöver. Det uppstår en ambivalens omkring barnet som genast snappar upp detta. Och barnets känsla av att det inte finns något skydd eller trygghet, eller engagemang, kan alltså leda till döden.
Om nu Frankfurtskolan ska fortsätta spöka i våra barns liv, så kommer den inte vara ensam om att rubba naturlagarna. Feminismen är en dödlig sjukdom för barnens uppväxt och utveckling till en egen individ. De genustokiga fruntimren uppfostrar säkerligen sina barn till neutrum. Eller snarare, låter en lämplig institution sköta inprogrammeringen. Det värsta är att de gör det för sin egen skull. Att barnet behöver identifiera sig med det egna könet för att identiteten ska bli komplett och frisk, går de okunniga genusgalningarna bara förbi. Stryker över det med en rödpenna.
Kulturmarxisterna ger sig inte förrän de har slitit sönder fundamentet fullständigt. Både den enskilda individens och det kitt som håller folket samman. När de talar om sina "klyftor och utsatthet" så handlar det inte om hur man ska lösa detta utan om den egna hjälteglorian. Man behöver de svaga och de klena för att boosta sitt ego.
Kommentarer