Storsvenskarna

Två av svenskans allra fulaste ord är: "Bajsa" och "Brukare". Huruvida dess innebörd är släkt går att diskuteras. Oavsett så är det sammanhangen där de förekommer som är intressanta.

Om man jämför två vackra svenska ord: "Förmodligen" och "Kärlek" så förstår man lite bättre vad det är hos de förra som är så fult. Men gissa vilket par av dessa ord som förekommer mest frekvent. Naturligtvis är det "bajsa" och "brukare" som är vanligast.

När jag är hos doktorn och han frågar : "Hur ofta bajsar du?", blir bloggaren smått förnärmad. Jag är vuxen, har jag lust att fräsa. Som vuxen säger man inte "bajsa".

Men i sådana fall får jag bara ytterst dryga svar, om något. Så då säger jag med eftertryck: "Jag bajsar aldrig. Men däremot SKITER jag sju gånger i veckan." Sedan är det inte roligt längre.

Ord som "bajsa", "tant och farbror" och "rumpa" är barnens sätt att uttrycka sig. Eller rättare sagt; vad vuxenvärlden har lärt barnen att man säger istället för det ordinarie. Men när vuxenvärlden nu pratar detta barnspråk med alla, oavsett ålder, blir situationen lite underlig. Vi förbarnsligar oss. Går i barndom, skulle man kunna säga. Är det något lockande i att regrediera? Är det ett sätt att slappna av?


Ja. Ni som såg Stina Lundberg Dabrowsky i hennes reportage om de nerkörda och utbrända företagsledarna, kunde häpet se dessa i liggande läge iförda napp och babymössor. Man hade blöjor och kunde ägna sig till 100 procent att bara släppa allt. Hon som drev boendet kunde också leverera äkta bröstmjölk för några hundra pund extra.

Men de flesta reagerar nog som jag. Att det är förnedrande att bli tilltalad som om man vore en idiot. Och då tänker jag inte bara på "bajsa" utan en hel kavalkad av ord som tenderar att förminska oss.

Ett av dessa är så "brukare". En "brukare" är en person som är föremål för samhällsservice av olika slag plus då sjukvård. Pensionärer är samhällets största "brukare" med sin hemtjänst, färdtjänst och sedan stödboende och vårdboende. Och ja, pensionärer tillhör de minst önskade i Sverige av idag. Allt de gör är att kosta pengar och lämnar ingenting tillbaka. Att de sedan har byggt det Sverige som alla yngre nu drar nytta av, det ägnas inte en tanke. Nu ska de ju ändå dö och lämna över sina tillgångar till Pappa Staten som i sin stora Nåd ska FÖRDELA dem.

Pensionärer räknas faktiskt inte i det man så ofta kallar "svaga" och "utsatta". Alla är medvetna om att de gamla knappast är en svag grupp i dagens Sverige. Och när de inte är en "svag" grupp utan bara allmänt skröpliga, kvalificerar de inte in i maktelitens omhúldande skyddshägn. De har bara brukarstatus, d v s ingen alls.

Att pensionärer är "brukare" innebär också att de ska "Bidra" till statskassan. Här betalas varenda krona tillbaka. På de vårdboenden som i regel blir livets slutstation, kostar det multum att bo. Glöm alla bostadsbidrag, socialbidrag och sjukbidrag. På ett vårdboende är man bara en krävande och tärande "brukare".

Att bli gammal och dö som ett paket köttfärs inne på långvården, vill inte Storsvenskarna befatta sig med. Storsvenskarna skapar sin egen storhet genom att förminska andra. Men på rätt sätt och framför allt: På rätt grupp.

Storsvenskarna är den samling godhetsprofeter som sitter på Öster- och Södermalm och håller hov med sina stora visioner om en "gränslös värld" (nytt modeord) och hur man understryker två, tre, fyra eller fem gånger, vikten av att arbeta för "De mänskliga rättigheterna" (d v s i princip allt från tandutdragning till affärer med kanonen Bamse).

Storsvenskarna VILL ha konflikter. Konflikter, bråk och upplopp, skapar nämligen utrymme för "Offer". Att definiera vilka som är förövare och vilka som är offer är storsvenskarnas  primära målsättning.

Storsvenskarna drar gärna på sig ett huckle om det sker p g a ett offer. Utan offer, inget huckle. Att sedan hucklet i sig skapar miljoner offer i förtryck och ofrihet, det bekymrar inte Storsvenskorna. Allt de vill ha i jakten på sin egen Godhet, är ett enda väl definierat Offer.

Så Storsvenskarna föredrar också förtryck och ofrihet, om det gynnar deras egen Godhetssträvan genom att bevaka de grupper som har offerstatus. Ett mycket tydligt exempel är Mellanösternreportern Cecilia Uddén. Hon har allt den kvinnan. Att befinna sig mitt i orkanens öga. Att etablera lämpliga kandidater för Cecilias Godhetsstatus. Att göra "hemma-hos" reportage hos en förtryckt familj. Pappan har förlorat en arm i strider med de hemska judarna. Familjen har flera lager av offerbeläggningar: Palestinier (sedan gammalt en stor grupp Offer), Muslimer (förtryckta bara genom sin blotta existens och att "ingen gillar oss" "Allah Akbahr") man skyller alltid sin egen fattigdom på "de andra", västländerna.

Godhetsapostlarna avskyr USA och Israel eftersom dessa två länder är starka och mäktiga. Men börjar man nästla sig in i kåkstäder och ghetton kan man hitta lämpliga boosters även där.

För det är det det handlar om: PK-maffians Godhet kommer inte inifrån. Den lever och parasiterar på de människor och på de omständigheterna som boostar PK-folkets (Storsvenskarnas) status som nationalhelgon.

Igår hörde bloggaren en mycket intressant diskussion mellan en Storsvensk PK-journalist och en representant för Islam angående den ofantliga "strukturella rasism" som pågår i Sverige. Men den muslimske mannen svarade inte på det sätt PK:iten ville, utan han pekade på att den muslimska populationen själva har ett ansvar .

Då hördes desperation i PK:s röst. Hon bara måste gräva efter det stora offret även om offret inte ens är ett offer.

Storsvenskarna har skapat ett Sverige där man lever tusentals mil ovanför oss vanliga dödliga. De är den verkliga överklassen. Och precis som all makt vill den ha ännu mera makt. Storsvenskarna drar sig inte för lögner om dessa kan främja det yttersta syftet: Utvecklandet av den egna Godheten.                                                                                                      

"Du ska inga andra gudar jämte mig". Amen.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

A-barn, B-barn och C-barn

Språket som klassmarkör

IS, OS, Co2 och JÖK