Med dragen gitarr

Gitarren. Min bästa vän och följeslagare. Hon har inte varit densamma under åren, men de olika gitarrerna har snart applicerat hennes identitet. Själv har jag bidragit mina kunskaper i gitarrkonstens alla lagar, men på det sätt de har utövats har hon gjort till sitt speciella sound. (Nuvarande-->

Det är säkert lätt att förstå för andra instrumentutövare, men desto svårare för de som inte är det. När man börjar spela har man nog med att få till de olika greppen. När de börjar kännas naturliga, det är då Hon träder in på arenan. Fingrarna börjar leva utanför min kropp och långsamt skapas den symbios som kännetecknar relationen mellan mig själv och henne.

Det låter säkert både flummigt och romantiskt. Men musikutövning kan aldrig vara något absolut och vetenskapligt mätbart. Den går på känsla. Och det är känslan som kan förändrar hela världen om den bara ges fullt utlopp.

Jag kan bara i detta sammanhang inte utelämna Lennon/McCartney. Vad de gjorde får vi aldrig uppleva igen. Musiken var fantastisk, men det var inte bara det. Den hade magi, en slags kombination av känsla, identitet, styrka och självklarhet. När Lennon hittade en ny harmoni och McCartney matchade omedelbart, då förstod man vad det var. Konkurrens. Eller ska man kanske säga utmaning. Utan utmaningar och konkurrens skulle vi befinna oss i stenåldern. Magin sitter i drivet. Drivet mot nya horisonter, drivet mot nya upptäckter. Samt drivet att skapa en så bra miljö som det bara går för mänsklighetens bevarande.


En av historiens största var Winston Churchill. Han var en komplex personlighet. Drack whiskey som en svamp, var helt borta i perioder av svår depression och ångest, men... Den maniska fasen inträdde av någon anledning när den mest behövdes. Han var helt bombastisk, fullständigt kall men med ett hjärta som bara ville vinna. Utan Churchill skulle Hitler ha vunnit. Han var knappast "neutral" som Sverige. En annan ledare av bästa märke; Margaret Thatcher, sade i en intervju med Stina Dabrowsky att : "Om vi hade varit njutröl som ni så skulle Hitler ha vunnit. Men vi slogs. Så vi är bättre än ni"!!!


Det är det som är det fina i kråksången. Man måstet känna att man är bäst på det man gör. Glöm alla floskler om "allas lika värde", det är i alla fall inte sant. Det är bara ett sätt att komma undan sitt ansvar. Churchill ansåg inte att Nazi-Tyskland var lika mycket värt som England. Därför drev han t o m sina egna trupper mot en säker död vid franska gränsen för att distrahera Hitler. Därefter drog Alliansen hela sin styrka in mot Normandie.

Churchill hade svårt att få USA in i Europas krig. Men efter en sanslös övertalningsprocess (som vi kanske aldrig får veta hur den egentligen gick till) resignerade Roosevelt och kallade in sina styrkor. Han var döende och missade precis Alliansens seger över Nazi-Tyskland. Hans efterträdare Harry Truman begick under sina 82 dagar vid makten ett av världshistoriens största brott mot mänskligheten: Atombombningarna över Hiroshima och Nagasaki.

Så går det med en illa stämd gitarr och en usel utövare på sitt instrument. Churchill var ingen virtuos, men känslan kunde man aldrig ta miste på. Allra bäst var han när orkestern försökte övertrumfa honom, då lade han in sjätte växeln och spelade byxorna av samtliga. (Nedan: Min Hagström)

Svenska "magiker" är det lite glest med, men vi är ett litet land. Utan att tveka väljer jag ut Ingemar Bergman som en av våra bästa. Hans tidiga filmer får åtminstone mig att sitta helt upprätt och hypnotiserad. "Det sjunde inseglet", "Smultronstället" och "Såsom i en spegel". Lika häftiga som ett transliknande eget gig på någon bortglömd sylta. Another state of mind. Obs! Utan droger!

Dragna vapen skapar ingen seger i sig. Det är attityden som gör skillnad. Killen som mötte upp pansarvagnen på Himmelska Fridens Torg 1989 med en ros rakt in i skjutarmynningen, hade attityd. Det är sådana som han som går till historien som segrare.

Bloggaren vinner varje dag mot demonerna genom att Hon låter mina fingrar löpa fritt över strängarna.