Skönheten i en olåst cykel
Vi som har levt en stund på jorden i vårt land Sverige, har sett på alltför nära håll hur allt förändrats. När man ska beskriva 50- eller 60-talet så rullar alltid den där cykeln fram. Den olåsta cykeln. Den har blivit den symbol som berättar om det gamla Sverige, öppet, vänligt, tryggt och med en framtidstro som inte har setts sedan dess.
Det var inte bara cykeln som stod olåst på nätterna. Det var hela bostaden. Vi som bodde i nybyggda 50-talskåkar kunde hålla även ytterdörrarna till lägenheten olåst. På dagarna var dörrarna vidöppna så då sprang vi ungar ut och in hos varandras. Ibland hämtade vi socker, mjöl eller jäst som någon hade glömt att köpa, men det var alltid någon annan som hade.
Bloggaren hade en reservfamilj i grannuppgången. Reservfamilj? Ja det var knappast kommuuunen som hade beslutat på tredje våningen om något konstgjort familjehem eller kontaktfamilj. Min reservfamilj var handplockad. Av mig.
Min egen hemsituation var s a s inte helt lyckad av olika anledningar. Så ett stort behov utvecklades efter några stand-in-föräldrar, särskilt mamma. Henne fann jag i Britta. I hennes bullriga familj med 4 tonåringar som satt uppflugna överallt det bara gick, och en far med skorptorr humor, fann jag mig tillrätta. Britta hade alltid nybakade bullar och hemgjord saft och jag satt varje dag i hennes varma kök och var lugn och trygg.
Det var en tid av tjänster och gentjänster. Vi ställde upp för varann. En gång hade Britta, ja hela familjen, låst sig ute. De kallade på mig som var utanför och eftersom det fanns ett fönster som var öppet med 1,5 dm så ålade jag mig igenom och öppnade ytterdörren för dem. Idag är bara två familjemedlemmar kvar i livet...
När den första familjen (faktiskt min reservfamilj) skaffade den nya statusprylen TV:n var alla inbjudna till dem. Det skreks på ungarna på gården: "TV börjar"! Den gemenskapen har jag inte känt sedan dess grannar emellan.
När 60-talet var slut gick luften ur den gamla fighting spirit när alla ville något, gemenskapen och öppenheten. Något dog inom oss alla när 68-orna och Olof Palme började tala om för vilka vi skulle hata och vilka vi skulle älska och att vi var värdelösa som enskilda individer. Vi blev kallade för "majoritetsbefolkningen" och allt bestod helt plötsligt bara av grupper, utan inbördes ordning eller kontaktytor. Och det var inte vi själva, utan det var Välfärdsstaten som skulle ta hand om alla våra angelägenheter i fortsättningen. Vi befriades ifrån oss själva. Sverige började gå kräftgång i rasande fart.
.png)
På 70-talet startades också multikulturprojekt. Chilenarna var de som drog in och började sprida runt om i världen att i Sverige, "där är man kommunister så man känner sig som hemma. De underbara stadskärnorna ser ut som hemma." (Det var då man hade "rivit för luft och ljus" och byggt efter exakt samma husstuk med exakt samma affärer överallt. Ingenting mer och ingenting mindre, utsmetat, processat och klonat.).
Till städer och större samhällen kom alltfler människor utifrån i en strid ström
Efter chilenarna kom eritrianierna och iranier. Sedan andra grupper från östra Afrika. Vår hemtrevliga pub där vi hade spelat och sjungit och lekt världsförbättrare, blev helt invaderad av dessa afrikaner. Eftersom dessa grupper är i konstant krig med varandra så var de i krig också här i Sverige. På vår pub gick man ner på egen risk. Sejdlar flög i luften. Min kompis fick en i skallen och blev tvungen att sy. Det var bara att flytta och lämna över området till de "nyanlända svenskarna"
I kväll var bloggaren nere en sväng till akuten. Det var premiär för mig på den uppfräschade mottagningen och de nya stolarna i väntrummet. Men, det visade sig vara krångligt att bara komma in till luckan. Man fick stanna vid en låst sluss och vänta på upplåsning. Därefter anmäla sig men utan att det gick att ta sig längre in i lokalerna.
Vid sedvanligt upprop av endast förnamn, så kom jag in i nästa rum efter slussen. Där måste jag ta av och lämna mobilen, väskan, nycklarna, klocka och armband. På bästa USA-manér så skulle man sedan passera igenom "den vita bågen". På min fråga om varför svarade man undanglidande att det har inträffat små incidenter då och då.,
Jag förstod vad de menade. Under de senaste tio åren har akuten blivit mer än bara evighetslång väntan. Förutom att denna är ännu längre så har det varit oroligt och skrikigt. Det är de "nyanlända svenskarnas" sätt att få uppmärksamhet och tvinga sig in före alla andra. Man är otacksam och skriker hora efter sjuksköterskorna, vilket bloggaren själv har hört. Enligt sjuksköterskorna så är det stora problem med utomeuropeiska invandrare som har stora krav på vården men ändå är missnöjd med den även om man får det man vill. Helst ska också hela släkten få plats på avdelningen, detta i en tid av enorm belastning och överbeläggningar.
Invandring kan vara mycket berikande för ett land. Så var det också i Sverige innan 1970. Starka entreprenörer som såg till att något hände, företagande och jobb i massor. Men av någon outgrundlig anledning fanns det helt enkelt inte plats för dessa när Välfärdsstaten växte fram. Istället fokuserades det allt mer på svaghet och utsatthet, som om människan bara var ett hjälplöst villebråd som krossas under kapitalisterna. De nya invandrarna, flyktingarna, var självklara kandidater till det nya "Tyck-synd-om-Sverige" som växte fram.
Nu talades det högljutt om solidariteten, det demokratiska bygget och mänskliga rättigheter. Men det som händer är att det blir precis tvärtom. Under 50-60-talets Sverige fanns allt detta mellan människor helt utan statlig inblandning. Det skulle ha setts som barockt. I själva verket har den statliga inblandningen i våra liv fått förödande konsekvenser. Många sitter som gapande fågelungar och väntar på att Pappa Staten ska fira ner sina välsignade nådegåvor. Engagemanget, lojaliteten och empatin har medvetet krossats för att Staten vill ha monopol på detta. "Allmosor" hör till svenskans fulaste ord. Det blir ett politiker- och ämbetsmannavälde och uttolkarna av dem är media
Nu vrider sig nog vissa som en mask och menar på att det fanns så mycket elände på 50-60-talen. Vi var så fattiga att vi gnagde på ramarna eftersom det s k Välfärdssamhället ännu inte hade skapats. Det stämmer inte. Det var de s k rekordården då Sverige exploderade av nya företag, när industrin gick på högvarv. Vi hade både stora båtsvarv (Kockumkranen är också en symbol) och textilindustri (Borås).
Lönerna var inte höga, men jämfört med idag så hade alla relativt mer i plånboken eftersom skatterna låg bortåt 15 procent under det vi har idag. Jobbet var inte allt här i livet som det är idag. Min pappa jobbade för att leva och inte tvärtom. Som en familj på fyra var det inte direkt Beverly Hills, men hyran var extremt låg, maten billig och GOD.
Det var också innan Det Stora Gnället började härja. Avundssjuka, gnäll och missunnsamhet följde i Välfärdsstatens spår. Allt blev ju en fråga om jämförelser och bara ett ständigt fokus på olikheter och klyftor skapade ett negativt samhällsklimat. Det blev dessutom allt svårare att påverka politikerna som alla flyttade upp i elfenbenstornet och beundrade varandras navlar.
Sverige var ett kort tag världens rikaste land per capita. Idag befinner vi oss i den nedre delen av alla OECD-länder. Staten är svinrik, men de svenska folket plundras in på bara skinnet varje månad. för att hålla igång Välfärden. Den som allt färre får ta del av på ett tillfredsställande sätt. Människornas förvirrade vardag av hämta/lämna fort, fort , livspussel, fotbollsträning, pianolektioner, hinner inte fort fort fort. Sedan klarvaken i sängen, kastar sig från sida till sida. Slutligen släpar man sig upp till badrumsskåpet och trycker ut en Imovane eller Stilnoct i handen för att darrande kasta in det i den torra munnen. Det kostar på att vara en kugge i systemet som man samtidigt är beroende av.
Den olåsta cykeln symboliserar mest den gamla tryggheten och tilliten. Nu har brottsligheten multiplicerat sig själv år efter år. Lilla fröken Jerzy Sarnecki oavbrutet som en gammal grammofonskiva, påstår att brottsligheten inte har ökat mer än med bara några procent. Att det faktiskt finns en ökning är denna ökning också tveksam eftersom vi är mer benägna att anmäla brott idag. Tror Sarnecki alltså, helt utan bevis. Det är bara ett förtvivlat halmstrå, en sista nödlögn som ska förhindra vad folket redan vet. Välfärdsstaten har fått våld, våldtäkter och misshandlar att peaka högt, högt över vad som brukar kallas "normalt". Sambandet med mellan världens största flyktinginvandring och det ökande våldet, får ingen, absolut ingen andas om.
Den olåsta cykeln finns inte längre kvar. Olåsta lägenheter blir plundrade, bilar som kört av vägen blir plundrade innan de kan bogseras, i princip allt som sitter, ligger, hänger, flaxar blir stulet. Det förekommer t o m att uthängd tvätt blir stulen.
I grunden handlar allt om respekt inför individen. När individen räknas nuförtiden är det enbart som del i en grupp och då en grupp som kan mjölkas på pengar. Det leder till en ökande alienation i samhället, ett samhälle som sägs vara ägnat åt alla men som inte är det för någon. Utan tillhörighet, lojalitet, tillit och möjlighet att påverka, förlorar den naturligt samlade gruppen sitt existensberättigande. Individen kommer att tumla runt som en isolerad satellit. Det är egentligen detta som bildar bas för den stora och ökande psykiska ohälsan i Sverige: Oförmågan att påverka.
Denna form av psykisk ohälsa borde vara möjlig att mäta: Det negativa stresshormonet kortisol pumpas runt i kroppen. Till skillnad från adrenalin som aktiverar oss, så passiviserar kortisolet oss.
Och om det är något som speglar Sverige av idag så är det passivitet och ett allmänt "Det spelar ingen roll vad jag tycker".. Vilket tyvärr är sant. Därför måste man återövra sin faktiska makt genom att skapa ett civilsamhälle, vilket den etablerade makteliten är skitnödigt rädd för. Civilsamhället, där grupper, byar, socknar o s v börjar ta tag i sina egna angelägenheter, kommer att göra Välfärdsstaten i princip onödig för de flesta. Men de enorma grupperna av somalier, afhanier etc kommer aldrig att kunna skiljas från Pappa Staten. Det blir ändå de gapande näbbarnas politik.
Det var inte bara cykeln som stod olåst på nätterna. Det var hela bostaden. Vi som bodde i nybyggda 50-talskåkar kunde hålla även ytterdörrarna till lägenheten olåst. På dagarna var dörrarna vidöppna så då sprang vi ungar ut och in hos varandras. Ibland hämtade vi socker, mjöl eller jäst som någon hade glömt att köpa, men det var alltid någon annan som hade.
Bloggaren hade en reservfamilj i grannuppgången. Reservfamilj? Ja det var knappast kommuuunen som hade beslutat på tredje våningen om något konstgjort familjehem eller kontaktfamilj. Min reservfamilj var handplockad. Av mig.
Min egen hemsituation var s a s inte helt lyckad av olika anledningar. Så ett stort behov utvecklades efter några stand-in-föräldrar, särskilt mamma. Henne fann jag i Britta. I hennes bullriga familj med 4 tonåringar som satt uppflugna överallt det bara gick, och en far med skorptorr humor, fann jag mig tillrätta. Britta hade alltid nybakade bullar och hemgjord saft och jag satt varje dag i hennes varma kök och var lugn och trygg.Det var en tid av tjänster och gentjänster. Vi ställde upp för varann. En gång hade Britta, ja hela familjen, låst sig ute. De kallade på mig som var utanför och eftersom det fanns ett fönster som var öppet med 1,5 dm så ålade jag mig igenom och öppnade ytterdörren för dem. Idag är bara två familjemedlemmar kvar i livet...
När den första familjen (faktiskt min reservfamilj) skaffade den nya statusprylen TV:n var alla inbjudna till dem. Det skreks på ungarna på gården: "TV börjar"! Den gemenskapen har jag inte känt sedan dess grannar emellan.
När 60-talet var slut gick luften ur den gamla fighting spirit när alla ville något, gemenskapen och öppenheten. Något dog inom oss alla när 68-orna och Olof Palme började tala om för vilka vi skulle hata och vilka vi skulle älska och att vi var värdelösa som enskilda individer. Vi blev kallade för "majoritetsbefolkningen" och allt bestod helt plötsligt bara av grupper, utan inbördes ordning eller kontaktytor. Och det var inte vi själva, utan det var Välfärdsstaten som skulle ta hand om alla våra angelägenheter i fortsättningen. Vi befriades ifrån oss själva. Sverige började gå kräftgång i rasande fart.
.png)
På 70-talet startades också multikulturprojekt. Chilenarna var de som drog in och började sprida runt om i världen att i Sverige, "där är man kommunister så man känner sig som hemma. De underbara stadskärnorna ser ut som hemma." (Det var då man hade "rivit för luft och ljus" och byggt efter exakt samma husstuk med exakt samma affärer överallt. Ingenting mer och ingenting mindre, utsmetat, processat och klonat.).Till städer och större samhällen kom alltfler människor utifrån i en strid ström
Efter chilenarna kom eritrianierna och iranier. Sedan andra grupper från östra Afrika. Vår hemtrevliga pub där vi hade spelat och sjungit och lekt världsförbättrare, blev helt invaderad av dessa afrikaner. Eftersom dessa grupper är i konstant krig med varandra så var de i krig också här i Sverige. På vår pub gick man ner på egen risk. Sejdlar flög i luften. Min kompis fick en i skallen och blev tvungen att sy. Det var bara att flytta och lämna över området till de "nyanlända svenskarna"
I kväll var bloggaren nere en sväng till akuten. Det var premiär för mig på den uppfräschade mottagningen och de nya stolarna i väntrummet. Men, det visade sig vara krångligt att bara komma in till luckan. Man fick stanna vid en låst sluss och vänta på upplåsning. Därefter anmäla sig men utan att det gick att ta sig längre in i lokalerna.
Vid sedvanligt upprop av endast förnamn, så kom jag in i nästa rum efter slussen. Där måste jag ta av och lämna mobilen, väskan, nycklarna, klocka och armband. På bästa USA-manér så skulle man sedan passera igenom "den vita bågen". På min fråga om varför svarade man undanglidande att det har inträffat små incidenter då och då.,
Jag förstod vad de menade. Under de senaste tio åren har akuten blivit mer än bara evighetslång väntan. Förutom att denna är ännu längre så har det varit oroligt och skrikigt. Det är de "nyanlända svenskarnas" sätt att få uppmärksamhet och tvinga sig in före alla andra. Man är otacksam och skriker hora efter sjuksköterskorna, vilket bloggaren själv har hört. Enligt sjuksköterskorna så är det stora problem med utomeuropeiska invandrare som har stora krav på vården men ändå är missnöjd med den även om man får det man vill. Helst ska också hela släkten få plats på avdelningen, detta i en tid av enorm belastning och överbeläggningar.
Invandring kan vara mycket berikande för ett land. Så var det också i Sverige innan 1970. Starka entreprenörer som såg till att något hände, företagande och jobb i massor. Men av någon outgrundlig anledning fanns det helt enkelt inte plats för dessa när Välfärdsstaten växte fram. Istället fokuserades det allt mer på svaghet och utsatthet, som om människan bara var ett hjälplöst villebråd som krossas under kapitalisterna. De nya invandrarna, flyktingarna, var självklara kandidater till det nya "Tyck-synd-om-Sverige" som växte fram.
Nu talades det högljutt om solidariteten, det demokratiska bygget och mänskliga rättigheter. Men det som händer är att det blir precis tvärtom. Under 50-60-talets Sverige fanns allt detta mellan människor helt utan statlig inblandning. Det skulle ha setts som barockt. I själva verket har den statliga inblandningen i våra liv fått förödande konsekvenser. Många sitter som gapande fågelungar och väntar på att Pappa Staten ska fira ner sina välsignade nådegåvor. Engagemanget, lojaliteten och empatin har medvetet krossats för att Staten vill ha monopol på detta. "Allmosor" hör till svenskans fulaste ord. Det blir ett politiker- och ämbetsmannavälde och uttolkarna av dem är media
Nu vrider sig nog vissa som en mask och menar på att det fanns så mycket elände på 50-60-talen. Vi var så fattiga att vi gnagde på ramarna eftersom det s k Välfärdssamhället ännu inte hade skapats. Det stämmer inte. Det var de s k rekordården då Sverige exploderade av nya företag, när industrin gick på högvarv. Vi hade både stora båtsvarv (Kockumkranen är också en symbol) och textilindustri (Borås).
Lönerna var inte höga, men jämfört med idag så hade alla relativt mer i plånboken eftersom skatterna låg bortåt 15 procent under det vi har idag. Jobbet var inte allt här i livet som det är idag. Min pappa jobbade för att leva och inte tvärtom. Som en familj på fyra var det inte direkt Beverly Hills, men hyran var extremt låg, maten billig och GOD.
Det var också innan Det Stora Gnället började härja. Avundssjuka, gnäll och missunnsamhet följde i Välfärdsstatens spår. Allt blev ju en fråga om jämförelser och bara ett ständigt fokus på olikheter och klyftor skapade ett negativt samhällsklimat. Det blev dessutom allt svårare att påverka politikerna som alla flyttade upp i elfenbenstornet och beundrade varandras navlar.
Sverige var ett kort tag världens rikaste land per capita. Idag befinner vi oss i den nedre delen av alla OECD-länder. Staten är svinrik, men de svenska folket plundras in på bara skinnet varje månad. för att hålla igång Välfärden. Den som allt färre får ta del av på ett tillfredsställande sätt. Människornas förvirrade vardag av hämta/lämna fort, fort , livspussel, fotbollsträning, pianolektioner, hinner inte fort fort fort. Sedan klarvaken i sängen, kastar sig från sida till sida. Slutligen släpar man sig upp till badrumsskåpet och trycker ut en Imovane eller Stilnoct i handen för att darrande kasta in det i den torra munnen. Det kostar på att vara en kugge i systemet som man samtidigt är beroende av.
Den olåsta cykeln symboliserar mest den gamla tryggheten och tilliten. Nu har brottsligheten multiplicerat sig själv år efter år. Lilla fröken Jerzy Sarnecki oavbrutet som en gammal grammofonskiva, påstår att brottsligheten inte har ökat mer än med bara några procent. Att det faktiskt finns en ökning är denna ökning också tveksam eftersom vi är mer benägna att anmäla brott idag. Tror Sarnecki alltså, helt utan bevis. Det är bara ett förtvivlat halmstrå, en sista nödlögn som ska förhindra vad folket redan vet. Välfärdsstaten har fått våld, våldtäkter och misshandlar att peaka högt, högt över vad som brukar kallas "normalt". Sambandet med mellan världens största flyktinginvandring och det ökande våldet, får ingen, absolut ingen andas om.
Den olåsta cykeln finns inte längre kvar. Olåsta lägenheter blir plundrade, bilar som kört av vägen blir plundrade innan de kan bogseras, i princip allt som sitter, ligger, hänger, flaxar blir stulet. Det förekommer t o m att uthängd tvätt blir stulen.
I grunden handlar allt om respekt inför individen. När individen räknas nuförtiden är det enbart som del i en grupp och då en grupp som kan mjölkas på pengar. Det leder till en ökande alienation i samhället, ett samhälle som sägs vara ägnat åt alla men som inte är det för någon. Utan tillhörighet, lojalitet, tillit och möjlighet att påverka, förlorar den naturligt samlade gruppen sitt existensberättigande. Individen kommer att tumla runt som en isolerad satellit. Det är egentligen detta som bildar bas för den stora och ökande psykiska ohälsan i Sverige: Oförmågan att påverka.
Denna form av psykisk ohälsa borde vara möjlig att mäta: Det negativa stresshormonet kortisol pumpas runt i kroppen. Till skillnad från adrenalin som aktiverar oss, så passiviserar kortisolet oss.
Och om det är något som speglar Sverige av idag så är det passivitet och ett allmänt "Det spelar ingen roll vad jag tycker".. Vilket tyvärr är sant. Därför måste man återövra sin faktiska makt genom att skapa ett civilsamhälle, vilket den etablerade makteliten är skitnödigt rädd för. Civilsamhället, där grupper, byar, socknar o s v börjar ta tag i sina egna angelägenheter, kommer att göra Välfärdsstaten i princip onödig för de flesta. Men de enorma grupperna av somalier, afhanier etc kommer aldrig att kunna skiljas från Pappa Staten. Det blir ändå de gapande näbbarnas politik.
Kommentarer