Nu och då

Att se tillbaka i tiden kan vara väldigt nyttigt. Framför allt var stämningen omkring oliktänkande mer generös än idag. Det fanns ingen politisk förföljelse än, det gick att diskutera det mångkulturella samhället utifrån olika vinklar och vrår utan att makteliten skrek i högan sky. Här kan man se Jan Milld 1997 från Blågula frågor där han får breda ut sig och prata utan att bli avbruten av PK-respresentanterna. Den underbara Alexandra Pascalidou ledde programmet Mosaik men höll sig på mattan. Den mattan är nu utsliten, Alexandra likaså som ibland leder Ring P1.
Jan Milld förutsåg framtiden med de etniska konflikterna, våldet och sönderfallet som vi ser idag. Ingen trodde på honom.

RT tio år senare  beskriver ett Malmö fullt av just konflikter och klankulturer. Dessutom är Malmö numer en osäker plats för judar, antisemitismen är utbredd och det är muslimerna som står bakom. Det brinnande Rosengård har blivit en skamfläck för Sverige och det är utländska media som berättar sanningen. S k white flight har drabbat Malmö, fast befolkningen ökar p g a den massiva invandringen. Judar och "vanliga" svenskar flyr, frågan är till vad.

I takt med att förstörelsen av Sverige fortgår blir yttrandefriheten alltmer begränsad. Medans de östatliga länderna odlar sina egna kulturer efter kommunismens fall, går utvecklingen i Sverige åt diametralt motsatt håll.

Här kan man både läsa och höra programmet "Mitt i musiken" som handlar om de baltiska staternas frigörelse som bl a uttrycks i musiken.

De gamla sångerna hade aldrig glömts bort. den fanns i folkets hjärtan. Ju mer förtryck, ju mer ökade behovet av att återuppta de gamla folksångerna:

"Men i balternas hjärtan fanns det flerhundraåriga folkmusiktraditioner, och nationalromantiska traditioner från slutet av 1800-talet. Det fanns också sångarfester; i Estland till exempel har man en sångarfest sedan 1869 vart femte år på det så kallade sångarfältet i huvudstaden Tallinn. På det här fältet uppstod det mot slutet av 80-talet spontana sångarträffar och det var här som det stora slaget om självständigheten stod, med kanske 200000-300000 personer samlade per gång.


- Det var mer sådana här allsångsträffar där alla människor stämde i och klämde i för allt vad tygen höll, berättar Seim.


Och här sjöng man bland annat en slags inofficiell nationalsång som inte var förbjuden - med texten "Mitt fädernesland är min kärlek"."

Och då ställs man inför frågan: Måste det till ett politiskt förtryck för att folket ska känna det gemensamma folkarvet? Och hur överlever detta kulturarv förtrycket?

Svaret är att det beror på om man känner av förtrycket. Svenskar är ett sävligt folk, flata och undergivna den stora statens försorg. Vad har man att göra uppror mot? Tilliten till staten är den högsta i världen. Problemen i det mångkulturella samhället tar staten hand om, det är man säker på. När ska man förstå att staten, liksom alla vi andra, är underställda ett politiskt paradigm? Den gamla skulden mot både vårt eget folk och mot andra folk, försätter svenska makteliten i en psykos, där bara "de onda" och "de goda" existerar.

I det av det politiska etablissemanget så föraktliga i svensk kultur, utgör samma förtryck som det de baltiska staterna utsattes för under Sovjetunionen.
Och Sverige är bara en nyans ifrån det totalitära samhället där demokrati är ett snyggt ord för att beskriva  att vi har fria val, yttrande-, tryck- och meddelarfrihet. Det är bara det att i praktiken fungerar det inte så. Fria val: Alla partier (utom ett) har i princip samma partiprogram. Det spelar ingen roll vilka som sitter vid köttgrytorna. Yttrande-, tryck-, och meddelarfrihet fungerar bara för de som har de "rätta" åsikterna. Tidning efter tidning tar nu bort kommentatorsfälten för att det var "fel åsikter" som människor skrev.

Så numera har man ersatt de demokratiska grundprinciperna med floskler: "Allas lika värde". Detta är högst medvetet för att täppa till truten för folk som är oliktänkande. Dessutom gillar vi "olika". Dessa fraser har blivit maktens vapen mot kritik av det mångkulturella samhället. I synnerhet alla problem som är förknippade med detta. Ju mer problem och konflikter, enklaver och klankulturer, ju viktigare är det för makten att stoppa alla former av protester.

Men det svenska folket ligger i dvala och och uttalar bara sina åsikter när de är på fyllan. "Allas lika värde" gäller inte för t ex Sverigedemokrater och värdekonservativa. Hot och våld väntar den modiga skara som vågar gå emot det etablerade förtrycket. Nu senast var det vice ordörande i SD-kvinnor, Therese Borg som fick sina fönsterruter krossade och ytterdörren sprayad med ett hakkors.

På något sätt tror jag att vi har ett större förtryck här än balterna hade under Sovjet.