Gatlopp eller utlopp

Det har väl inte gått någon förbi att framför allt London just nu befinner sig i krig. Ett olycksaligt skott som råkade döda en 29-årig man som hade en anknytning till något av de otaliga gängbildningar som finns, blev gnistan.
Det intressanta är inte detta skott i sig utan på vilket sätt England respektive Sverige ser på upploppen. Ett något annorlunda perspektiv står Zygmunt Bauman för i svd. Nämligen att det hela är en uppgörelse mellan de som har och inte har. Och då med konsumtionsförmågan i centrum. Därför slår man sönder fönstren på konsumtionens palats, de som de inte har tillträde till. Ja, och så handlar det naturligtvis om de sedvanliga förklaringarna om klyftor och sociala orättvisor.
Det är precis som om våld i alla dess former är acceptabelt om man tillhör en icke previligerad klass. Det är här som alltid den svenska logiken haltar. Våld är våld och har ingen annan förklaring än att man begår brott mot samhällets gemensamma institutioner. Klyftor och orättvisor räcker inte som förklaringsmodell. De flesta som lever i en sämre ekonomisk situation ger sig inte ut på stan och slår sönder och bränner den. Det som skiljer är att de destruktiva krafterna skulle vara det även om de tillhörde en bättre ekonomisk klass.
Drivkraften är hatet mot ett system vars värderingar man inte delar. Drivkraften är en aggressiv ursäkt för att gå ut och förstöra så mycket som möjligt. Ibland kallar man det "respekt", ibland kallar man det för att "polisen jävlas med oss".

David Cameron är fly förbannad och kallar våldsverkarna för dess rätta namn: Kriminella.
Här ser vi honom i sitt esse. "They will be punished".

I Sverige är upplopp av visserligen en mindre omfattning, men ändå förekommande så gott som varje kväll i Rosengård. Rinkeby och Gottsunda. Man bränner bilar, restauranger, förstör brandbilar. Allt för att locka dit polisen. Polisens närvaro har dubbla syften. Dels får man utlopp för sitt omättliga behov av våld och dels får det dem att känna sig betydelsefulla.
Sedan skyller man allt på polisen. D v s gör sig till offer för samhällets ogina behandling av dem.

Att sedan media och politiker i stort sett håller med; det ÄR samhällets fel som har lämnat dessa stackars frustrerade unga män i sticket. De lever i fattigdom och utanförskap. Sålunda ger makteliten våldsverkarna rätt att fortsätta sitt våld.

Såväl i Tyskland som Frankrike, Holland och Danmark, delar man inte Sveriges mesiga bortförklaringar. Ett basebollträ är ett basebollträde. Dessutom ett basebollträ som används till omfattande förstörelse, misshandel och t o m mord.
Men i Sverige hukar vi för sanningen. Här inriktar vi oss på 50/50-system och genusvansinne som värt att kämpa för. Helst pratar vi om "demokrati och öppenhet", "jämlikhet och fördelningspolitik". Samtidigt som just dessa mer och mer framstår som rena ordbajseriet. För vad man alltid glömmer är ordet "frihet". Har vi egentligen någon frihet att välja i detta hårt reglerade och strömlinjeformade land?

Svaret är nej. Vi ska köpa förklaringarna som Äggskallen, Hundlokan matar oss med. Vi ska svälja de påhopp och förudmjukelser vi blir utsatta för nästan dagligen utan att blinka. När kommer vi att gå ut på gatorna och slå sönder allt i vår väg? Nej, det kommer vi inte att göra. Vi har ett rättspatos, vi behöver ingen "respekt", vi behöver ingen bekräftelse på hur balla vi är som utmanar polisen.

För det handlar om kultur och attityder. Ungdomarna i Rosengård är alltid offer för något, de blir "kränkta", de känner alltid en revanschlusta av en eller annan anledning. T ex så förlorade man en fotbollsmatch, eller upplevde att de fick för låga betyg. Ingen av dem har något ansvar för uppkomna situationer. Det är alltid andras fel. Och då ska man ut och ge igen, oavsett på vem. När polisen sedan kommer är resultatet fullbordat.

Eller också är det helt enkelt så att man tycker det är kul. Man impar på kompisarna. Det finns en viss triumf i att sätta bilar i brand, ett slags mandomsprov. Man vill känna sig värdig i kompisarnas ögon. Och från sina egna kulturer har man lärt sig att det här är metoden.

I Malmö har massor av bombdåd inträffat det senaste året. Om detta rapporteras det inte mycket. Allt vi får höra är att det är "oförklarligt". Det är ungefär som om det skulle explodera alldeles av sig självt.
Skulle jag bo i Malmö skulle jag flytta illa kvickt. Stan är en tickande bomb. Och som sagt så smäller det också då och då.

Bloggaren har fått nog av de svenska s k experterna som skyller allt på socioekonomiska faktorer. Vad det än gäller får slasktratten Jerzy Sarnecki tolkningsföreträde. Det är han som säger att brottsligheten inte har ökat de senaste tjugo åren. Har vi den typen av "experter" så lär inte handlingsplaner och straffskalor förändras utan bilar, skolor och restauranger kommer fortsätta att brinna. Det är ju faktiskt sanktionerat av staten själv eftersom man själv tar på sig ansvaret.

Kommentarer

Anonym sa…
appropå genusperspektiv och jämlikhet, tjejer, pinka på golvet när ni går på toaletten!!!

Gurkan
Anonym sa…
Hahaha, ja Gudrun hon gjorde det faktiskt i en biofoajé. Hann väl inte in på toan. Eller också var hon så packad att hon inte såg någon skillnad på det ena eller andra.
Skulle jag ha gjort nåt sånt i hennes position så skulle jag aldrig visa mig mer.

Populära inlägg i den här bloggen

A-barn, B-barn och C-barn

Språket som klassmarkör

IS, OS, Co2 och JÖK