Vart tog det liberala Sverige vägen?
1960-talets Sverige. Välstånd och framtidstron på topp. Ett homogent folk som delade de gemensamma värderingarna. Industrier som gick på högvarv även om mörka moln kunde skönjas vid horisonten i slutet av decenniet. Välfärd under utveckling, den som så småningom skulle spåra ur fullständigt. Men det visste man inte då, man byggde långsamt upp de enorma systemen av välvilja mot sina medborgare.
När bloggaren var i England första gången 1972 var de ständiga frågorna fyra till antalet: "The Pill", socialism, självmord och sex. Inte nödvändighetsvis i den ordningen. Sverige betraktades som ett syndens näste, men med ett socialistiskt system som höll folket i ett järngrepp. Det var svårt att få ihop för engelsmännen, men inte bara dom.
P-pillret indroducerades i Sverige 1964 och blev efter några år många kvinnors bästa lilla vita vän. Pådrivande var kvinnorättsaktivister som Elise Ottoson-Jensen och Barbro Westerholm.
På några år ökade antalet användande kvinnor från 20.000 till 500.000. Allt inträffade i samband med kvinnornas revolutionerande intåg på arbetsmarknaden.
Filmen "Jag är nyfiken - Gul" från 1967 förstärkte bara bilden. En extrem sexliberalism där det bjuds på kuttrasju i alla ställningar och på alla tänkbara ställen. Alla glömde det kommunistiska budskapet som Lena Nyman och Vilgot Sjöman försökte lära ut om klassamhälle och maktförtryck. Men det var egentligen med denna film som vänsterrörelsen gavs luft under vingarna för revolterna några år efteråt vilket drev Sverige så småningom till en alltmer kompasslös riktning.
I början av 70-talet drevs den sexuella frigörelsen allt längre ifrån de gamla värderingarna. Det blev vanligt med att ha flera partners samtidigt, partnerbyte på skrupellösa fester och gruppsex. Droger förekom långt upp på samhällsstegen och rödvinsvänster blev ett etablerat begrepp.
Framförallt 60-talet var den period som i backspegeln framstår som mest liberal i svensk nutidshistoria. Från ett ganska sömnigt folkhem till ett brokigt kulturliv med inslag av allt från t ex österländsk mystik till s k happenings där folk samlades utan att känna varandra bara för att man råkade gå förbi. Och naket skulle det helst vara. Det väsentligaste var att riva ner alla murar och fördomar oavsett vad det kunde innebära. Konsekvensanalys var inget man sysslade med. Det kanske man skulle ha gjort.
Självmorden då? Det sades att Sverige toppade den statistiken några år på just 60-talet, senare har detta dementerats. Men i England tror man fortfarande på detta.
Kanske det mest typiska för skarven mellan 60- och 70-talet, var kvinnans frigörelse i förhållande till samhället. Hon kunde nu själv bestämma över när och med vem hon skulle skaffa barn och egen försörjning blev den garanti som krävdes för detta och för alla eventualiteter.
Som bekant spårade feminismen ur fullständigt och är nu en maktmissbrukande förtryckarorganisation som kilar in sig i samhällets alla vrår. Dessutom, istället för att kämpa för kvinnans rätt till sin sexualitet och frihet så stöder man rätten till att bära burka på arbetsplatser och skolor.
Detta är när liberalismen har slagit runt 180 gr till sin motsats. Vi befinner oss nu tusentals mil ifrån både frihet men också ansvar.
För det är vår frihet som minskar för var dag. Den politiskt korrekta tvångströjan gräver sig in i våra kroppar och vi slickar såren i våra hus och hem där vi kan känna oss åtminstone inbillat fria. Makten är ointaglig och orubblig och vi har inte längre någon möjlighet att förändra sakernas tillstånd.
Det i sin tur har urholkat vår vilja att ta ansvar och en allt mindre tillit till en förtryckande stat.
Det gäller idag istället att hålla tand för tunga för att slippa bli uthängd i pressen, misshandlas och bli av med jobbet. De fasta nationella traditionerna och värderingarna har skjutits sönder och blivit kidnappade av mångkulturalism med staten som påhejare. Det har orsakat splittring in i minsta atom och vi lever i parallellsamhällen med våld, våldtäkter, mordbränder och skjutande på öppen gata på ena stället och fullständig tomtebolycka på det andra.
Den ständigt påfyllande flyktinginvandringen har inneburit t ex att 447.000 människor förra året någon gång eller under hela året tog emot ekonomiskt bistånd Socialstyrelsen. Alltså lika många som har sjukersättning till sammanlagt en miljon människor. Till detta kommer så de arbetslösa som nu är c:a 400.000. Och så några hundratusen långtidsjukskrivna.
Alltså bortåt två miljoner (!) av den arbetsföra befolkningen går på bidrag.
Men vad detta beror på till stor del är det förbjudet att tala om. Tystnaden är kompakt liksom lögnerna om hur bra det går för Sverige. Om det går så bra varför har vi då två miljoner på bidrag?
Det liberala tänkandet och livstil har ersatts av totalitärism genom en konsensuskultur där oliktänkande blir misstänkliggjorda och utfrysna.
Fast den liberala perioden på 60-talet och början på 70-talet var ett tveeggat vapen med både positiva och negativa inslag, så var det alltid roligt att utomlands visste man vilket land man kom ifrån. Och man hade alltid en åsikt. Idag möts man bara av frågande ansikten men med någon enstaka kommentar om "wealthfare state" och "neutral". Men ingen åsikt är direkt vanligt att man hör.
De svenska politikerna har kastrerat sitt eget folk och degraderat det som ett utan kultur eller nationell identitet. Det som prioriteras i alla lägen är mångkulturen som numera är inskriven i grundlagen och totalt dominerar den politiska och kulturella scenen.
Och förfallet har ännu bara börjat.
När bloggaren var i England första gången 1972 var de ständiga frågorna fyra till antalet: "The Pill", socialism, självmord och sex. Inte nödvändighetsvis i den ordningen. Sverige betraktades som ett syndens näste, men med ett socialistiskt system som höll folket i ett järngrepp. Det var svårt att få ihop för engelsmännen, men inte bara dom.
P-pillret indroducerades i Sverige 1964 och blev efter några år många kvinnors bästa lilla vita vän. Pådrivande var kvinnorättsaktivister som Elise Ottoson-Jensen och Barbro Westerholm.
På några år ökade antalet användande kvinnor från 20.000 till 500.000. Allt inträffade i samband med kvinnornas revolutionerande intåg på arbetsmarknaden.
Filmen "Jag är nyfiken - Gul" från 1967 förstärkte bara bilden. En extrem sexliberalism där det bjuds på kuttrasju i alla ställningar och på alla tänkbara ställen. Alla glömde det kommunistiska budskapet som Lena Nyman och Vilgot Sjöman försökte lära ut om klassamhälle och maktförtryck. Men det var egentligen med denna film som vänsterrörelsen gavs luft under vingarna för revolterna några år efteråt vilket drev Sverige så småningom till en alltmer kompasslös riktning.
I början av 70-talet drevs den sexuella frigörelsen allt längre ifrån de gamla värderingarna. Det blev vanligt med att ha flera partners samtidigt, partnerbyte på skrupellösa fester och gruppsex. Droger förekom långt upp på samhällsstegen och rödvinsvänster blev ett etablerat begrepp.
Framförallt 60-talet var den period som i backspegeln framstår som mest liberal i svensk nutidshistoria. Från ett ganska sömnigt folkhem till ett brokigt kulturliv med inslag av allt från t ex österländsk mystik till s k happenings där folk samlades utan att känna varandra bara för att man råkade gå förbi. Och naket skulle det helst vara. Det väsentligaste var att riva ner alla murar och fördomar oavsett vad det kunde innebära. Konsekvensanalys var inget man sysslade med. Det kanske man skulle ha gjort.
Självmorden då? Det sades att Sverige toppade den statistiken några år på just 60-talet, senare har detta dementerats. Men i England tror man fortfarande på detta.
Kanske det mest typiska för skarven mellan 60- och 70-talet, var kvinnans frigörelse i förhållande till samhället. Hon kunde nu själv bestämma över när och med vem hon skulle skaffa barn och egen försörjning blev den garanti som krävdes för detta och för alla eventualiteter.
Som bekant spårade feminismen ur fullständigt och är nu en maktmissbrukande förtryckarorganisation som kilar in sig i samhällets alla vrår. Dessutom, istället för att kämpa för kvinnans rätt till sin sexualitet och frihet så stöder man rätten till att bära burka på arbetsplatser och skolor.
Detta är när liberalismen har slagit runt 180 gr till sin motsats. Vi befinner oss nu tusentals mil ifrån både frihet men också ansvar.
För det är vår frihet som minskar för var dag. Den politiskt korrekta tvångströjan gräver sig in i våra kroppar och vi slickar såren i våra hus och hem där vi kan känna oss åtminstone inbillat fria. Makten är ointaglig och orubblig och vi har inte längre någon möjlighet att förändra sakernas tillstånd.
Det i sin tur har urholkat vår vilja att ta ansvar och en allt mindre tillit till en förtryckande stat.
Det gäller idag istället att hålla tand för tunga för att slippa bli uthängd i pressen, misshandlas och bli av med jobbet. De fasta nationella traditionerna och värderingarna har skjutits sönder och blivit kidnappade av mångkulturalism med staten som påhejare. Det har orsakat splittring in i minsta atom och vi lever i parallellsamhällen med våld, våldtäkter, mordbränder och skjutande på öppen gata på ena stället och fullständig tomtebolycka på det andra.
Den ständigt påfyllande flyktinginvandringen har inneburit t ex att 447.000 människor förra året någon gång eller under hela året tog emot ekonomiskt bistånd Socialstyrelsen. Alltså lika många som har sjukersättning till sammanlagt en miljon människor. Till detta kommer så de arbetslösa som nu är c:a 400.000. Och så några hundratusen långtidsjukskrivna.
Alltså bortåt två miljoner (!) av den arbetsföra befolkningen går på bidrag.
Men vad detta beror på till stor del är det förbjudet att tala om. Tystnaden är kompakt liksom lögnerna om hur bra det går för Sverige. Om det går så bra varför har vi då två miljoner på bidrag?
Det liberala tänkandet och livstil har ersatts av totalitärism genom en konsensuskultur där oliktänkande blir misstänkliggjorda och utfrysna.
Fast den liberala perioden på 60-talet och början på 70-talet var ett tveeggat vapen med både positiva och negativa inslag, så var det alltid roligt att utomlands visste man vilket land man kom ifrån. Och man hade alltid en åsikt. Idag möts man bara av frågande ansikten men med någon enstaka kommentar om "wealthfare state" och "neutral". Men ingen åsikt är direkt vanligt att man hör.
De svenska politikerna har kastrerat sitt eget folk och degraderat det som ett utan kultur eller nationell identitet. Det som prioriteras i alla lägen är mångkulturen som numera är inskriven i grundlagen och totalt dominerar den politiska och kulturella scenen.
Och förfallet har ännu bara börjat.
Kommentarer