Hänsyn in absurdum
För bra många år sedan hade Aftonbladet en pysselsida. Bl a fanns där 3D-bilder som var svåra att se inbäddade i ett myllrigt mönster som de var.
Varje måndag blev AB överrösta med arga brev. Bilderna var en bluff, man krävde att de togs bort.
Men bilderna var ingen bluff. Däremot krävdes det en hel del tålamod och ansträngning för att slutligen se en helt klar 3D-bild. Utan de fåniga glasögonen.
Många svenskar ska bara ha utan ansträngning. Det är ytterst en effekt av det s k Välfärdssamhället. I vilket fall som helst nåddes AB av den definitiva dödsstöten när de fick brevet där någon menade att bilderna var en skymt: Man måste tänka på de enögda!
Hänsyn är ytterst viktigt överallt där människor lever tillsammans. Men hänsyn kan bli alltför dominerande om envisa krav framförs utan uppehåll från små, men röststarka grupper. Ofta sker det i ett sammanhang där s k starka får dåligt samvete och vill få tyst på klagokören. Därefter ger man efter.
Hänsyn är ytterst känsloberoende. Visserligen finns det lagar som handlar om mänsklig hänsyn, t ex trafikregler eller Kränkning, som har utvecklats till rena industrin. Kallas det för Hets så kan den usla förövaren få krypa in.
Allvarligt talat; ska man ta hänsyn till alla minoriteter så blir det så småningom dessa som kommer att dominera samhället och paradoxalt nog måste dessa egentligen ta hänsyn till den tillbakapressade majoriteten!
I dagens läge finns det så många onda tår att man knappt kan gå ut utan att kränka någon. Utanför porten kan mycket väl stå en beslöjad kvinna som kör sin demente och handikappade far i rullstol. Om du öppnar porten helt kommer du att stöta till rullstolen och detta kan mycket väl uppfattas som en kränkning.
Typiskt för många som kränks är att de själva har valt att leva i ett parallellsamhälle. De markerar detta via sina kläder, hur de lever och att man bildar separatistorganisationer.
Idag har vi stora paraplyorganisationer med undergrupper som förökar sig genom delning. UndergrupperNa känner sig kränkta av huvudgrupperna som inte tillvaratar deras krav, enligt dem själva.
Vi har queerfeminister som inte känner sig hemma i den gigantiska huvudfeministiska gruppen. Vi har rasifierade HBTQ-personer som inte släpper in vita och så naturligtvis hela asylindustrin där alla är kränkta av alla. Här har hänsynen blivit nästan parodisk. På Merit Wagers blogg kan vi läsa rent hårresande historier om hur det bluffas.
30-åringar blir barn bara beroende av att man påstår det. Inga kontroller görs fast Migrationsverket har tillgång till åldersbestämning. Det är bara att sucka och stämpla.
"Barnen" placeras ut på boenden som ibland har varit äldreboende eller hem för funktionshindrade.. i sådana fall, vad händer med hänsynen då? Är äldre och funktionshindrade inte värda någon hänsyn?
Eftersom städerNa är överfulla med flyktingar där inga bostäder längre finns, så placeras nu"barnen" i mindre samhällen och byar.
En by som har 800 invånare kan tilldelas 100."barn". Det utvecklas snabbt till rena krigszonen med polisutryckningar flera ggr i veckan. Onödigt att säga, byns invånare får hela sin boendemiljö förstörd och hus blir svåra att sälja. Vem tar hänsyn till ortens ursprungsbefolkning?
Men om"ett barn" ska komma att utvisas går protesterNa höga: på Södermalm. De boende på Södermalm är Sveriges mest hänsynsfulla folk. Det är också ett av de mest etniskt och kulturellt homogena stadsdelarna.
Hänsyn blir på något sätt något för de som har råd. Alla andra sliter ut sig i samhällets tjänst men får allt mindre tillbaka.
De är de som jobbar i utanförskapet med ett hopplöst uppdrag: Att skapa intresse för de ointresserade. De kan nästan alla vittna om samma sak: Eleverna ställer aldrig några frågor,, inte ens om det mest elementära som att kunna klockan.
P g a det ständiga kraven på hänsyn åt olika håll så skapas ett slags minoriteternas diktatur. Till slut finns det inte kvar någon naturlig hänsyn bara betalda och avlönade medmänniskor. De har ett jobb som står för deras försörjning, that's it. För dessa pengar kan man hjälpa såväl enögda som 30-åriga"barn". Tycka synd om och ta hänsyn är det vi andra som får göra.
Varje måndag blev AB överrösta med arga brev. Bilderna var en bluff, man krävde att de togs bort.
Men bilderna var ingen bluff. Däremot krävdes det en hel del tålamod och ansträngning för att slutligen se en helt klar 3D-bild. Utan de fåniga glasögonen.
Många svenskar ska bara ha utan ansträngning. Det är ytterst en effekt av det s k Välfärdssamhället. I vilket fall som helst nåddes AB av den definitiva dödsstöten när de fick brevet där någon menade att bilderna var en skymt: Man måste tänka på de enögda!
Hänsyn är ytterst viktigt överallt där människor lever tillsammans. Men hänsyn kan bli alltför dominerande om envisa krav framförs utan uppehåll från små, men röststarka grupper. Ofta sker det i ett sammanhang där s k starka får dåligt samvete och vill få tyst på klagokören. Därefter ger man efter.
Hänsyn är ytterst känsloberoende. Visserligen finns det lagar som handlar om mänsklig hänsyn, t ex trafikregler eller Kränkning, som har utvecklats till rena industrin. Kallas det för Hets så kan den usla förövaren få krypa in.
Allvarligt talat; ska man ta hänsyn till alla minoriteter så blir det så småningom dessa som kommer att dominera samhället och paradoxalt nog måste dessa egentligen ta hänsyn till den tillbakapressade majoriteten!
I dagens läge finns det så många onda tår att man knappt kan gå ut utan att kränka någon. Utanför porten kan mycket väl stå en beslöjad kvinna som kör sin demente och handikappade far i rullstol. Om du öppnar porten helt kommer du att stöta till rullstolen och detta kan mycket väl uppfattas som en kränkning.
Typiskt för många som kränks är att de själva har valt att leva i ett parallellsamhälle. De markerar detta via sina kläder, hur de lever och att man bildar separatistorganisationer.
Idag har vi stora paraplyorganisationer med undergrupper som förökar sig genom delning. UndergrupperNa känner sig kränkta av huvudgrupperna som inte tillvaratar deras krav, enligt dem själva.
Vi har queerfeminister som inte känner sig hemma i den gigantiska huvudfeministiska gruppen. Vi har rasifierade HBTQ-personer som inte släpper in vita och så naturligtvis hela asylindustrin där alla är kränkta av alla. Här har hänsynen blivit nästan parodisk. På Merit Wagers blogg kan vi läsa rent hårresande historier om hur det bluffas.
30-åringar blir barn bara beroende av att man påstår det. Inga kontroller görs fast Migrationsverket har tillgång till åldersbestämning. Det är bara att sucka och stämpla.
"Barnen" placeras ut på boenden som ibland har varit äldreboende eller hem för funktionshindrade.. i sådana fall, vad händer med hänsynen då? Är äldre och funktionshindrade inte värda någon hänsyn?
Eftersom städerNa är överfulla med flyktingar där inga bostäder längre finns, så placeras nu"barnen" i mindre samhällen och byar.
En by som har 800 invånare kan tilldelas 100."barn". Det utvecklas snabbt till rena krigszonen med polisutryckningar flera ggr i veckan. Onödigt att säga, byns invånare får hela sin boendemiljö förstörd och hus blir svåra att sälja. Vem tar hänsyn till ortens ursprungsbefolkning?
Men om"ett barn" ska komma att utvisas går protesterNa höga: på Södermalm. De boende på Södermalm är Sveriges mest hänsynsfulla folk. Det är också ett av de mest etniskt och kulturellt homogena stadsdelarna.
Hänsyn blir på något sätt något för de som har råd. Alla andra sliter ut sig i samhällets tjänst men får allt mindre tillbaka.
De är de som jobbar i utanförskapet med ett hopplöst uppdrag: Att skapa intresse för de ointresserade. De kan nästan alla vittna om samma sak: Eleverna ställer aldrig några frågor,, inte ens om det mest elementära som att kunna klockan.
P g a det ständiga kraven på hänsyn åt olika håll så skapas ett slags minoriteternas diktatur. Till slut finns det inte kvar någon naturlig hänsyn bara betalda och avlönade medmänniskor. De har ett jobb som står för deras försörjning, that's it. För dessa pengar kan man hjälpa såväl enögda som 30-åriga"barn". Tycka synd om och ta hänsyn är det vi andra som får göra.
Kommentarer