Behov av rasism?
Läser den ständigt uppdaterade juristen och debattören Alice Teodorescous artiklar; här en mycket tänkvärd krönika från Skånskan. Angående de nya sommarvärdarna hade kritik riktats mot att de var för få "rasifierade" bland pratarna. Alice T skriver:
Visst har vi blivit intalade detta intill tjatets gräns. Att det är rasism att se och behandla människor olika beroende av hudfärg och etnicitet inklusive religion och kultur. Det sistnämnda finns inte med i den ursprungliga definitionen.
Men det paradoxala är att nu betyder ras (utrotat ord) och hudfärg plötsligt en stor roll. Nu är vi helt plötsligt rasister om vi inte ser till färg, ras och härkomst. 'Rasifiering' är ordet för dagen. Dagen R då alla färgade samlas för att visa att de är annorlunda än oss bedrövliga vita. Vi som ändå placerar dessa 'raser' i ett särskilt fack. Vi vita ska känna oket av våra historiska synder medan de färgade 'rasifierar' sig själva och medvetet ställer sig utanför. Där får ingen vit komma över tröskeln. Att vara rasifierad är att utmärka sig via hudfärgen och accentuera den som en egenskap.
Och om man vägrar att betrakta färgade som rasifierade, är man rasist då?
Det är omöjligt att svara på. Det är för vrickat för att svara på. Istället infinner sig frågan: Om nu rasismen nu har oskadliggjorts eller åtminstone bankats ner i skoskaften, är det då dags för att återuppliva den fast i en annan form? Allt för att hålla "kampen mot rasismen" vid liv?
Och så, vi som är vita, stängs ute därför att vi dels har skapat behovet av rasifiering och dels inte förstår något av hur det känns. Så även om jag vill delta i 'kampen' så är jag alltså inte välkommen. P g a min hudfärg, eller snarare brist på en. Det luktar såväl diskriminering som rasism.
Det är just det som gör den här debatten så omöjlig. Hur man än gör blir det fel. Inom psykologin kallas detta för dubbelbindning.
På en individnivå brukar dubbelbindning förekomma och användas av människor med någon form av personlighetsstörning, särskilt Borderline. Det är manipulativt, skuldbeläggande och aggressivt med dubbelbindningar. Och de gånger man har sett "rasifierade"i olika debattprogram är dessa extremt aggressiva och anklagande mot oss vitingar.
Detta ständiga behov av att bli bekräftad som offer är väldigt lyckosamt i ett land som Sverige därför att svenskar lider av en ständig skuld över gamla synder och att debattaket pressar oss neråt mot golvet.
Behovet av en yttre fiende för att stärka sammanhållningen är mest påtaglig bland grupperingar som präglas av kollektivism och kulturell särart. De är ständigt involverade i något kränkningsärende, är det dessa som blir rasifierade?
Det är inte lätt att veta. Men alla som inte bekänner sig som vita kan i princip vara kandidater för rasifiering. Alla som vill och har behov av att placera sig i underordning tycks klara inträdesprovet.
Härom året rasade invektiven över polisens REVA-projekt. Då kallades polisens satsning för "rasprofilering". Likheten med den nu pågående trenden om "rasifiering" är skrattretande. Fick man idén om rasifiering från den förhatliga rasprofileringen (Polisen kollade de som plankade i T-banan och ofta var dessa illegala "papperslösa").
Bloggaren har inga fler hakor att tappa, verkligheten har passerat såväl fiction, science fiction som fantasy. Men varför reagerar inte det s k "vanliga folket"? Finns det ingen gräns för anpassningen? Man hör nu folk säga att "det finns inga svenskar". Varför köper man bara flippers utan att tänka efter? Det är väl fullständigt självklart att det finns svenskar. Löjligt.
Så nu väntar vi bara på nästa teaser Gudrun Schyman har redan annonserat att det är dags för ett tredje kön. Därefter påbörjas säkert"kampen mot diskrimineringen" av sagda kön.
Är svenska folket bara intelligensbefriade papegojor? Jag vägrar att tro det. Annars får väl alla idioter till "svenskar" bilda en egen rasifierad klubb. ,
Vid en okulär besiktning av sommarvärdarna är de med utländska rötter knappast underrepresenterade relativt befolkningen. Men det riktigt anmärkningsvärda är att representationen kopplas till hudfärg, trots att hudfärgen inte ska spela någon roll
Visst har vi blivit intalade detta intill tjatets gräns. Att det är rasism att se och behandla människor olika beroende av hudfärg och etnicitet inklusive religion och kultur. Det sistnämnda finns inte med i den ursprungliga definitionen.
Men det paradoxala är att nu betyder ras (utrotat ord) och hudfärg plötsligt en stor roll. Nu är vi helt plötsligt rasister om vi inte ser till färg, ras och härkomst. 'Rasifiering' är ordet för dagen. Dagen R då alla färgade samlas för att visa att de är annorlunda än oss bedrövliga vita. Vi som ändå placerar dessa 'raser' i ett särskilt fack. Vi vita ska känna oket av våra historiska synder medan de färgade 'rasifierar' sig själva och medvetet ställer sig utanför. Där får ingen vit komma över tröskeln. Att vara rasifierad är att utmärka sig via hudfärgen och accentuera den som en egenskap.
Och om man vägrar att betrakta färgade som rasifierade, är man rasist då?
Det är omöjligt att svara på. Det är för vrickat för att svara på. Istället infinner sig frågan: Om nu rasismen nu har oskadliggjorts eller åtminstone bankats ner i skoskaften, är det då dags för att återuppliva den fast i en annan form? Allt för att hålla "kampen mot rasismen" vid liv?
Och så, vi som är vita, stängs ute därför att vi dels har skapat behovet av rasifiering och dels inte förstår något av hur det känns. Så även om jag vill delta i 'kampen' så är jag alltså inte välkommen. P g a min hudfärg, eller snarare brist på en. Det luktar såväl diskriminering som rasism.
Det är just det som gör den här debatten så omöjlig. Hur man än gör blir det fel. Inom psykologin kallas detta för dubbelbindning.
På en individnivå brukar dubbelbindning förekomma och användas av människor med någon form av personlighetsstörning, särskilt Borderline. Det är manipulativt, skuldbeläggande och aggressivt med dubbelbindningar. Och de gånger man har sett "rasifierade"i olika debattprogram är dessa extremt aggressiva och anklagande mot oss vitingar.
Detta ständiga behov av att bli bekräftad som offer är väldigt lyckosamt i ett land som Sverige därför att svenskar lider av en ständig skuld över gamla synder och att debattaket pressar oss neråt mot golvet.
Behovet av en yttre fiende för att stärka sammanhållningen är mest påtaglig bland grupperingar som präglas av kollektivism och kulturell särart. De är ständigt involverade i något kränkningsärende, är det dessa som blir rasifierade?
Det är inte lätt att veta. Men alla som inte bekänner sig som vita kan i princip vara kandidater för rasifiering. Alla som vill och har behov av att placera sig i underordning tycks klara inträdesprovet.
Härom året rasade invektiven över polisens REVA-projekt. Då kallades polisens satsning för "rasprofilering". Likheten med den nu pågående trenden om "rasifiering" är skrattretande. Fick man idén om rasifiering från den förhatliga rasprofileringen (Polisen kollade de som plankade i T-banan och ofta var dessa illegala "papperslösa").
Bloggaren har inga fler hakor att tappa, verkligheten har passerat såväl fiction, science fiction som fantasy. Men varför reagerar inte det s k "vanliga folket"? Finns det ingen gräns för anpassningen? Man hör nu folk säga att "det finns inga svenskar". Varför köper man bara flippers utan att tänka efter? Det är väl fullständigt självklart att det finns svenskar. Löjligt.
Så nu väntar vi bara på nästa teaser Gudrun Schyman har redan annonserat att det är dags för ett tredje kön. Därefter påbörjas säkert"kampen mot diskrimineringen" av sagda kön.
Är svenska folket bara intelligensbefriade papegojor? Jag vägrar att tro det. Annars får väl alla idioter till "svenskar" bilda en egen rasifierad klubb. ,
Kommentarer