Skolan - vår tids största förlustprojekt

Den svenska skolan har börjat häcklas utomlands. Man kan mer än bara ana skadeglädjen över Utopias pågående reträtt från sin (eget definierade) topposition.

De bekymrade vecken i pannan har avslöjat ett febrilt tankearbete för att hitta lämpliga PK-förklaringar till raset internationellt. Och nationellt. Skolan har varit bättre, mycket bättre. Fast nu är det längesedan. Drygt 20 år tillbaka i tiden, och den var inte bra då heller. Nu är den ett slagfält. Men ingen ansvarig maktpamp vågar komma med ett förslag till hur disciplinen ska återställas. Tvärtom, man vet så väl att detta är minerad mark.

Dick Erixon är en röst som hörs alltför lite i offentligheten. Det kan man förstå. Han är inte rumsren i den nerslitna byggnaden vi kallar för Sverige. Det delar han med flera andra, t ex Johan Lundberg, Per Ström, Gunnar Sandelin och Jan Tullberg. Två obekväma kvinnor kan jag också inkludera: Ingrid Carlqvist och Tanja Bergkvist.

Dick Erixon tror inte att det är möjligt att lösa disciplinproblemen med mer än att ett mirakel sker. De lärare som mot bättre vetande tar sina böcker under armarna och marscherar in i klassrummet som en militär som uppmanar till tystnad, släckta mobiltelefoner och att eleverna ska sitta vid sina respektive platser, blir inte långvarig. Om denne inte blir slaktad i klassrummet så får man en spark i baken av rektor. Barnen har högljutt klagat hos föräldrarna som för en gångs skull engagerar sig, och tillsammans kräver man en annan lärare.




Det smått otroliga i detta är att föräldrar aldrig har någon synpunkt på hur deras barn uppför sig i skolan när det handlar om stök, skolk och skrik. Det är skolans uppgift att uppfostra barnen men när någon försöker blir det alltså ett ramaskri.

Erixon ser sambandet mellan att hela det svenska samhället bygger på kravlöshet och minsta möjliga ansträngnings-principen. Den kränkningskultur som råder visar dessutom att folket efterlyser ännu färre krav. Det är staten som ska kratta manegen, curlingen har spridit sig upp till toppen.

Det är hela infallsvinkeln i spekulationerna om problemen i den svenska skolan som visar fel. Det är inte de socioekonomiska förklaringsmodellerna som återspeglar sig. Det är inte "för stora klasser" som är förklaringen. Det är inte för lite "stöd åt svaga elever" som gäller (bara en sådan sak att kalla ungdomar för 'svaga'). Det är inte "det fria skolvalet". Och framför allt är det inte i för lite resurser som problemen kan spåras. Tvärtom.

Svenska staten lägger betydligt mer pengar på skolan än det genomsnittliga inom OECD. Alla dessa försök till förklaringar räcker inte. De är dessutom fullständigt felaktiga. Stora klasser påverkar inte hur elever lär sig visar internationella jämförelser. Bloggaren gick i klasser som hade mer än 30 elever utan att någon slutade nian med underkänt i flera ämnen. Men trots de stora klasserna var det lugnt på lektionerna. Vi hade stödinsatser åt de elever som hade svårt för sig, det kallades för hjälpklasser och fungerade bra. Men sedan när vänstervågen sköljde över oss ansågs hjälpklasserna vara stigmatiserande. OBS, ansågs. Ingen hade tänkt på detta sätt tidigare. Man kan säga att vänstern uppfann ojämlikheten.

Dagens Samhälle vågar närma sig det kanske största problemet: Den stora invandringen under alldeles för kort tid. 20 procent av eleverna har utländsk bakgrund. Om man sedan skulle lägga till de elever som är andra generationens invandrare så blir siffran betydligt högre. Man kanske har analfabeter till föräldrar som bara pratar hemspråk. Ett modernt samhälle fungerar inte med en så stor andel av befolkningen obildad och ointresserad av att delta. Och Sverige fungerar också att sämre. Detta är bara början.

Hela norm- och värderingssystem skiljer sig ofta åt, kulturkrock är ett för svagt uttryck för vad som pågår. Så här skriver DS:

"När grundskolan infördes ifrågasattes inte de demokratiska institutionerna eller Sverige som nationalstat. I folkskolan stod hembygden i fokus och i grundskolan var det nationen.  I dagens samhälle råder det däremot osäkerhet om Sverige skall förändras till en administrativ mångkulturell region inom EU eller fortfarande ha kvar sin svenska kulturella identitet som nation. Osäkerheten gäller också i vilken utsträckning självstyrande enklaver med egen rättstillämpning skall tillåtas i landet eller om den svenska lagstiftningen skall vara överordnad alla invandrade etniska eller religiösa gruppers egna rättssystem."

Bättre än så kan det inte sägas. Förnekar vi oss själva för att skapa så få konfliktytor som möjligt, så kommer vi fortsätta att braka ner och fragmenteras. Disciplinproblemen handlar i grunden om detta. Skolan är det kardinalssymptom som avslöjar den underliggande sjukdomen.