Tro är väl tro?

Den humanitära stormakten fortsätter att tala om för andra i länder runt om i världen hur dåliga de är och att Sverige sitter inne på lösningen till demokrati och mänskliga rättigheter. Men... vi får inte direkt någon uppskattning, tvärtom. Ingen vill bli skriven på näsan av ett lillepluttland med hybris.
Men när marken börjar brännas under fötterna då är det slut på gläfset om demokrati o s v.

Förra helgen var Stefan Löfven i Saudiarabien för att "diskutera" de viktiga frågorna om kvinnors situation, mänskliga rättigheter och det faktum att landet har ett medeltida rättssystem med såväl dödsstraff som tortyr.

Statsministern var nöjd med sin tripp. Han lyfte frågan om kvinnors deltagande på arbetsmarknaden och JÄMFÖRDE det med svenska kvinnors deltidsarbete. I Saudi tycks kvinnor alltså ha ganska bra så varför gnälla?

Likaså vägrade han att tala om Saudi som en diktatur, ett kungadöme som inte har mycket gemensamt med en demokrati. Eller det så ivrigt upprepade begreppet om mänskliga rättigheter. När Stefan Löfven är i Saudi tycks han ha glömt det hela och framför till ledarna att de har skapat ett fantastiskt land. Mmmm, olja och vapen är hårdvaluta i den humanitära stormakten.

Lillepluttelandet Sverige är ingen stjärna internationellt även om man tror det. Istället är det på hemmaplan jätten regerar och dundrar ut sina sedvanliga tirader som ingen längre lyssnar på. Sverige är ett förljuget, dubbelmoraliskt och hycklande land som saknar all ödmjukhet och lyhördhet. Bitte Assarmo närmar sig det brännheta ämnet med försiktighet.

I den kristna tidningen Världen Idag skriver hon om Sverige som en satellit till världen i övrigt genom den totala avsaknaden av religiös identitet;

”Undersökningar visar att Sverige, till namnet ett lutherskt land, är ett av världens mest ickereligiösa länder. I en gallupundersökning förra året svarade omkring åtta av tio svenskar att de antingen var ’inte religiösa’ eller ’övertygade ateister’. Undersökningar visar också att svenskar har större förtroende för institutioner som Skatteverket än för den lutherska kyrkan.” 

I andra, ofta katolska länder, tycker man detta är förfärande. Mest kanske för att svenskarna är så stolta över sin insiktsfulla och vetenskapsbaserade identitet så förvandlas det till ett hån mot länder som Spanien och Italien men också USA.

I Sverige är det inte Gud man tillbedjer. Det är Skatteverket som är Gud tillsammans med Socialdemokraterna som genom alla sina år vid makten, har skapat bilden av samhället som den Gode Fadern. Just nu heter predikaren Stefan Löfven.

Bloggaren är inte en religiös människa, men jag tror på något som är större än mig själv. Det uppenbara föraktet mot framför allt kristna, är faktiskt obehagligt. Stoltheten och rättfärdigandet av den egna världsbilden som så materiell som möjligt, ger även djupa spår på andra områden. En är konsten att leva livet med huvudet i sanden. En egenskap som vi påträffar bland våra politiker.

Vi förväntas tro på Det Goda Samhället. Det är också en tro. För vem vet om det egentligen existerar? Vi vet att det fick Godhetsapostlar som ömmar för flyktingar. Ända tills de står utanför dörren förstås, vilket sker just nu i Stockholm. De mänskliga rättigheterna gäller enbart för att klaga på andra. "Du ser grandet i din broders ögon, men kan inte se bjälken i ditt eget."

Men medan miljard efter miljard rullar in i flyktingindustrin och avlövar statskassan i samma utsträckning, skärs budgeten ner på dem den finns till för.

Bloggaren har tidigare skrivit att det inte finns någon riktig fattigdom i Sverige. Men det gör det. Bland dem som har det allra sämst ekonomiskt finns pensionärer med allmänpension som enda inkomstkälla. Ingen tjänstepension, inget utav värde i den marknadsstyrda premiepensionen, inget arv eller försäkring. Dessa lever på svältgränsen där smärtgränsen har passerats för längesedan.

Under liknande förhållanden lever de som blev sjuka i ungdomen och kanske aldrig jobbat en enda dag av sitt liv. Det är de psykiskt sjuka; den grupp som Det Goda Samhället har svikit mest. Inga Godhetsapostlar så långt ögat kan se.

Att vara god i Sverige är att vara god i rampljuset. Vem kan inte det? När kamerorna blixtrar står man där med sina rosa västar; Refugees welcome och inte ett öga är torrt.

Ett urholkat människovärde leder ovillkorligen till ensamhet för människor som  mest behöver gemenskap. Kanske leder det till ensamhet för oss alla? Sverige är landet som är uppbyggt på individen och inte familjen eller gemenskapen. Om man som individ hamnar utanför, mellan stolarna eller kanske är man bara lite udda, så är vägen in mycket lång.

Om tron på Gud är allmänt föraktlig i Sverige, så är det inget som hindrar tro på annat; reinkarnation, gastar, vampyrer och spöken t ex. I januari detta år uppgav 37 procent att man tror på övernaturligheter och att människor går igen.

Kanske är det rädslan man egentligen tror på. Det kanske till viss del bero på att man har förstått att Det Goda Samhället inte existerar.