Skrällen

Ingen har väl lyckats undvika att USA:s nästa president heter Donald Trump och inte Hillary Clinton. "Kvinnan av börd och mannen av folket?" Nej, knappast. Trump är miljardär vilket man inte kan säga om det amerikanska folket i allmänhet. Så varför vann då Trump? Hela denna dag har varit full av analyser och frustrerade grymtningar från alla Trump-hatare.

Båda kandidaterna till presidentposten var illa omtyckta, men Clinton var ändå den som folket gillade minst. Det var pest eller kolera som gällde.

Dick Erixon, den mesta Trumpanhängaren i Sverige, menade att detta var demokratins seger. Ingen media ville ha Trump som president, inte heller det politiska etablissemanget. Detta visar, menar Erixon, hur trötta folket både i Amerika och Europa är på en tondöv politikerklass som bara går maktens ärenden. Sina egna politiska ärenden. Man har så till den grad växt ihop med makten att man har slutat tänka på sina väljare som har valt dem.

Men amerikanarna kommer att bli djupt besvikna. Trump är affärsman i första hand. Affärsman i andra hand och affärsman i tredje hand. Han vet förmodligen inte ett jota av hur han ska leda världens mäktigaste land.

Förmodligen och i bästa fall behöver han inte ägna så mycket åt ledarskap. Det kommer staben, rådgivarna och kongressen att göra. De har redan insett för länge sedan att Trump är en clown som alla borde vara förskräckta inför.

Om man jämför med Sverige så kallas de som inte stödjer det etablerade politikerväldet populister och fascister (alltså SD). Precis som många andra nationalistiska partier i Europa kallas dessa för missnöjespartier. Och detta missnöjde hittar man då hos "lantisar" och "lågutbildade". Det är precis så föraktfullt som det låter. De som röstar på S i första hand är också lantisar och lågutbildade men utan att beskrivas som detta.

Förakt är bara ett annat ord för rädsla. Att etablissemanget är rädda råder det inget tvivel om. Den makt som man har byggt upp under så många år har skapat i det närmaste en korrupt kultur. "I'll scratch your back and you scratch mine." Som enskilda medborgare har vi inte ett smack att säga till om. Det spelar inte heller någon roll vilka vi röstar på. Samma skit, men med andra namn.

Att inte SD platsar bland etablissemanget är mer en fråga om högmod hos den sjuhövdade hydran. Man är för fin för att släppa in ett nationalistiskt parti i värmen. Sedan att SD inte på något sätt är ett bra och regeringsdugligt parti är en annan sak. I våra grannländer har partier som t ex Danske Folkparti fått ett väldigt stort inflytande trots att dess tankegångar inte skiljer sig från SD i någon större uppfattning.

I Sverige är det nog svårare än i något annat land att utmana det politiska etablissemanget. Politiken slingrar sig in i våra mest privata vrår. Det är inte bara skrämmande, det är i högsta grad odemokratiskt. Det är som Gestapo och Stasi i öm omfamning.

Det finns föga risk (eller chans om man så vill) att en mogul som Trump ska plocka till sig makten. Den makt finns inte som på allvar kan bräcka den svenska demokraturen.