Kampen som "white trash" vinner

Något bloggaren inte förstår är hur det ängsliga, auktoritetstrogna och beroende svenska folket kallas för individualistiska. Människor som lägger sina egna ansvarsområden i statens och kommunens händer är inte individualister. Det allmänna tar snällt på sig uppgiften att ta hand om barnen och gamla mammor så att den enskilda lugnt kan ägna sig åt självförverkligande. Men vad handlar då detta självförverkligande om?

Att förkovra sig i något ämne är en form av självförverkligande. Att resa är en form av självförverkligande. Men är det självförverkligande att gå på krogen och sörpla i sig ostron, fina viner och sedan bli dyngrak i baren efter X antal shots? Tja vad då? Allt medan barnen vyssjas av gammelmormor som också får känna sig behövd.

Det mesta av helgens och semestrarnas självförverkligande aktiviteter, kan ha ganska sorgliga kanter. Tomheten man fyller med sprit eller andra sinnesförändrande droger är lätta att förstå eftersom man är likadan själv. Trots allt, de allra flesta människor lever ett ganska monotont liv som inte alls känns självförverkligande.

De många människorna (som IKEA byggde hem åt) var tidigare respekterade och räknades med. Men när politik och politiker började se sitt uppdrag som ett heltidsjobb skedde någonting. Man avskärmade sig ifrån de människor som hade satt dem vid makten.

Med media som den svenska behöver folket inga fiender. Ok att vi får självförverkliga oss; men på rätt sätt. Allt ska ske på rätt sätt, som en formel. I grund och botten är svensken fortfarande den där jobbaren som står och skrapar med foten och mössan i hand framför fabrikens disponent. Fast idag har vi dubbla herrar. Politiker och media. Sammanvävda som enäggstvillingar.

Det finns inte så många personlig friheter i en konsensuskultur där en jobbare kan självförverkliga sig. Att förlita sig på skatteverk och försäkringskassor har aldrig gjort någon fri. De där "vanligt folk". Det är vi. Fast i det aristokratiska gapet där herrefolket slår igen tänderna när det vill.

Nu om någonsin har de som utövar vissa sporter, ser vissa TV-program, gillar viss typ av mat fått parnasset att flina från de hetaste vattenhålen. De kan kosta på sig att förakta de människor som man inte anser borde få komma in i de fina salongerna. Men de får de. Och till slut har de tröttnat på förtrycket och föraktet som rör deras vardag, värden och intressen.

Lena Andersson (DN) har skrivit en fantastisk krönika i ämnet. Hon refererar till det amerikanska presidentvalet där redan WT, white trash, har blivit anklagade för Trumps vinst över etablissemanget i form av Clinton. Trump-röstaren är en vit, lågutbildad man eller kanske medelklass med simpla intressen. Så här skriver hon i Rollen som kung var vakant.

"I den mänskliga komedin är det en del av pjäsen att folk och kung går samman för att kväsa aristokratin. I ett folkstyre motsvaras denna av politiker, intellektuella, experter och journalister. Kungen i den nyss avslutade akten hette Trump, aristokraten hette Clinton."

Andersson berättar om paret Clintons dotter Chelsea vars bröllop gick på den nätta lilla summan av 30 miljoner kr. Det är klart lillflickan ska ha ett bröllop att minnas! Bloggaren skulle ha velat gå loss på denna tillställning. Men jag skulle knappast ha blivit bjuden. Jag är vad Clinton säger vara "the people" utan att riktigt förstå vad hon själv menar. Hon tillhör den överklass av idag som man tidigare benämnde som aristokrater.

Trump är miljardär; på vilket sätt han har samlat ihop så hiskligt mycket pengar vet jag inte. Tillhör då inte Trump samma överklass som Clinton?

Nej. Trump är så obekväm att han formulerar de frågor som jobbare, vita medelklassiga män (och kvinnor!) och WT sitter och frotterar sig med vid kaffeborden. För Clinton är dessa människor lågutbildade, ointelligenta med låg moral och dåliga vanor. Ungefär som aristokrater alltid har tyckt.

I en sådan värld blir den som allierar sig med the lowlives kung. Ungefär som den enögde blir kung i en värld av blinda.

Oavsett i vilken värld, vilken tid och vilket statsskick finns där alltid någon form av adel som utmärker sig genom att ge sig själv förmåner och göra vad man vill med folkets pengar. Dubbelmoralen, hyckleriet och högmodet finns idag hos de politiska beslutsfattarna, tjänstemännen som verkställer och medlöparna; medierna.

Det är medierna som främst dömer folket och deras kung. Vassa giftpilar sänds ner från elfenbetstornet. Här i Sverige gäller det dem som röstar på SD. Vem vet kanske folkets kung heter Jimmie Åkesson 2018???