....och skräckfilmer måste vara blodiga för att pojkar ska bli lugna

Jag skickade min älskade, underbara Gusse till katthimlen i fredags. Han hade kämpat nog med sin olydiga mage och jag kunde inte längre hjälpa honom. För bara en månad sedan fick han ligga inne på djursjukhuset i två dygn för en total genomspolning av sina tarmar. Men det hjälpte inte. Magen kom inte igång mer.

Att det kan vara så smärtsamt att mista en katt är säkert obegripligt för de som aldrig har haft en sådan hemma. De som har haft hund förstår lite bättre, men å andra sidan värderar man hunden mer än "bara en katt".

Så de råder sorg här hemma. Min kvarvarande katt Selma är orolig och skriker efter sällskap hela tiden. Jag kan aldrig ge Gusse tillbaka till henne, bara skaffa hem en ny katt, kattunge. Fast det kommer att dröja. Sorgeprocessen måste ha sin gång.

Katten har i världen p g a sitt lite gåtfulla väsen, blivit både helgonförklarad och betraktats som ett djävulens redskap. Katten har en speciell position i skräckfilmerna tillsammans med.... dockor.

Dockan Chuck i Child's Play blev en löjlig skräcksymbol på 90-talet. Men redan 1962 producerade SF en riktig rysare; Vaxdockan, med Per Oscarsson i huvudrollen. Med jämna mellanrum har sedan skräckdockor dykt upp i olika former och färger. Läs mer



Och så nu då, så skrämmer dockfilmen Annabelle upp biopublik över hela västvärlden. Fast filmen börjar bli lika känd för att den lockar till sig unga män som känner sig manade att bråka, slåss, vandalisera  och hota publiken. Man har t o m frågat sig om det ligger en förbannelse över filmen!

Det började i Frankrike med miljonstäderna Marseille, Montpellier, Strasbourg och självaste Paris. Att påminna om: Det var i de många förstäderna till Marseille som de s k invandrarupproren ägde rum år 2005. President Sarkozy uttryckte inget förbarmande utan konstaterade bara att det var en yttring från tung, organiserad brottslighet och ett utbrytningsförsök från extrema, religiösa grupper.

Som i ett eko startade en liknande utveckling upp i de svenska förorterna, och denna bara pågår och pågår. Men inte bara där. Numera är stadskärnorna belägrade av stora flockar "unga, arga män" framemot småtimmarna. Skjutningar, misshandlar, rån och våldtäkter. Allt är vardagsmat nuförtiden - och inte bara i de tre storstäderna.

Så varför skulle då biografer vara fredade zoner? En tillstängd lokal med hundratals människor samlade, packade som sardiner; det optimala stället för terrorister?

Som sagt, apa ser, apa gör (gammalt svenskt ordspråk). Så filmen Annabelle tas nu som intäkt för att bråka och skita ner.på de svenska biograferna.. Att förklaringen skulle vara fattigdom och utanförskap blir lite svårt att hävda denna gång eftersom det är svindyrt att gå på bio och att biograferna ofta ligger centralt till och inte i förorterna. Men frustrerade kan man ju vara oavsett var man befinner sig.

Fast i detta fall beskrivs det hela som "en trend". Lustigt nog var det så ex-ex integraitonsminister Nyamko Saboni uttryckte sig när kravallerna startade i Rosengård, Seved och de andra invandrarområdena. Erik Ullenhag ersatte snabbt henne för att sedan börja predika i de sedvanliga socio-ekonomiska termerna.

I Epstein och Nordengren förklarar filmgurus Pidde Andersson och Fredrik Strage att Annabelle är en ljummen skräckfilm med mycket dialog och "stämningar". Och detta blir för tråkigt för de kräsna utanförskaparna. Ja, för svårt också. Blod ska det vara; från första bildrutan till den sista. Då gastar man högljutt av förtjusning och sitter någorlunda still i bänkarna, vilket annars tycks vara en gigantisk kraftansträngning att göra.

För att problemmakarna ska ursäktas så har man så vaskat fram förklaringen att det råder en förbannelse över FILMEN. Killarna blir förbannade genom exponering för filmen, alltså ligger "ansvaret" hos filmen. I Frankrike har man därför plockat ner filmen från tablån. Så kan man också göra.

I Sverige får vi nog bara vara så goda att stå ut precis som med allt annat. Vi ska som vanligt nicka och förstå de små frustrerade krakarna. Vill de ha blod så låt de få blod. SF får plocka hem tredubbelt så många blodiga våldsfilmer för att man ska få lugn i salongerna.

Om bloggaren ska se Annabelle? Nej, det blir en docka för mycket och inte heller vill jag vara marionett i utanförsskaparnas egna film.