Surfpunkt noll
Tillit. Ett ord som egentligen har tre "L" i mitten. Lita till. Tillit är något av det viktigaste vi har vi människor. D v s när vi har det. För hur är det egentligen ställt med tilliten i Sverige år 2012?
Tillit kan sägas vila på tre ben: A: Tillit till de nära och kära. B. Tillit medmänniskor emellan, det civila samhället. C. Tillit till statiga myndigheter, kommuner, landsting, polis, brandkår och... media.
Tillit är tätt förknippat med demokrati. Det är i varje fall vad vi får höra i vårt land. Vi har den största tilltron till staten och alla dess underavdelningar i hela världen. Gör detta oss då mer demokratiska?
Hur påverkas den allmänna tilliten av en samling pekpinnar som dirigerar flocken i rätt riktning. Mja, rätt bra faktiskt. Vi fortsätter att lita till vad DE säger.
Vad säger det om ett folk att de så blint litar på den statliga maktapparaten? Jo, att det handlar om en allmän vilsenhet och otrygghet och att man vill ha en stor och stark pappahand att hålla i.
Det är alltså något fel på de två andra benen på den trebenta pallen.
Om någon mänsklig individ ligger på sidan av trottoaren, stannar du då för att se hur det är med denne? Uppenbarligen stannade rånaren på tunnelbanan, men bara för att muddra den fulla(?) mannen som hade trillat ner på spåret. Någon hjälp fick han inte som bekant.
I förrgår morse skulle bloggaren bege sig till Staden. Det var fortfarande mörkt när jag åkte och jag visste hur dåligt jag såg vid möten. Bilister har en tendens idag att inte blända av helljuset vid möte. Så därför var jag ute extra tidigt, innan den stora rusningen. Ha, trodde jag! Det var vitt av helljus på den i övrigt becksvarta vägen och omgivning. Jag märkte genast att det var under de sämsta tänkbara omständigheter jag var ute. Disigt duggregn och blank asfalt.
Javisst, i en kurva körde jag av i 80 knyck. Ja, jag såg inte ens att det var en kurva, bara att en busshållplats helt plötsligt fanns märkligt nära min bil. Sedan studsade jag och bilen okontrollerat fram i mörkret. Bilen bromsades hastigt ner av något stort inunder oss, jag såg träd och buskar växa fram i ljuset från bilens enda öga och de bildade gemensamt en taggig mur som fick vår lilla tripp att sluta där.
Jag hade bråttom att kliva ur bilen när jag kände lukten av olja och bensin. Jag märkte då att det var något mjukt vitt som mitt huvud hade dråsat in i. Mmm.. vem kom på det här med krockkuddar?
Dyngsur efter en ostadig promenad genom ett träsk kom jag upp på vägen och började veva med min ficklampa. (På landet måste man ha ficklampa).
Bloggaren vet inte om det är väldig viktiga syrelsemöten som sker på onsdagsmornar. Oavsett så hade civilsamhället väldigt bråttomt denna morgon. De ven förbi så glatt för att riktigt demonstrera hur riktigt viktiga de är.
Men jag hade mobilen så jag tog ett färdiginlagt bärgningsnummer och ringde. Mycket tveksamma när de hörde att det var tre mil bort. Tveksamheten byttes strax ut mot schack-matt när de luskat fram att bilen inte var vit. Obesiktad och nu tydligen även oförsäkrad vilket jag inte visste. De ville ha 2,600 kr på plats annars fick det vara.
Jag tog bussen tillbaka hem igen och bara lämnade bilen, olåst och med massor av grejer i.
Vem som ska hjälpa mig att bärga bilen till skroten vet jag inte. Den går i alla fall aldrig att köra mer. Underredet slets sönder av en stor sten som tog mitt emellan hjulparen. Samtidigt så var det den stenen som bromsade in bilen så pass att jag missade ett stort träd med någon halvmeter. En halvmeter skilde mellan köttfärs och hel(-lig?) ko. Jag hade varit en idiot och hade fått betala priset. Men någon tyckte tydligen att idioter kan få leva vidare bara de lär sig något.
Så för att komma tillbaka in på spåret, så inte är den här typen av händelse speciellt ovanlig nu för tiden. Att folk inte bryr sig. De tycks tänka, eller snarare frammana bilden av den stora trygga polisen och den så fint utrustade ambulansen snart ska vara på plats. Det är säkert någon som ringer.
Så den stora, groteska tilliten till Välfärdssamhället har helt enkelt gjort svenskar till jävligt taskiga medmänniskor. Jaha, ett fyllo på trottoaren. Någon från Kommuunen får väl fixa det. Osv, osv.
Civilsamhället föder människor med civilkurage och medmänsklighet. I bästa fall. I vårt land har allt satsats på att ett skattefinansierat paraply ska ta hand om allt från vaggan till graven. De ursprungliga mänskliga karaktärsdragen som hjälpsamhet, empati och oräddhet har krossats under kollossen Staten och dess alla underavdelningar.
Men hur är det då med tilliten människor emellan när man ser att ingen bryr sig? Jag kan säga (inte bara p g a olyckan i onsdags) att min tilltro till andra människor i allmänhet, är nära noll. Ska något mindre behagligt genomföras så är det bara de som står allra närmast man kan hoppas på.
Vartannat äktenskap slutar i skillsmässa. Var fjärde graviditet slutar i abort. Det verkar som om människor inte riktigt tror på någon eller något trots allt. Vår tillit till varandra har gröpts ur och gröpts ur under de senaste trettio åren.
Att vi under denna tid har blivit alltmer övertygade om Välfärdssamhällets allseende och allvetande öga, Sauron lätt förklädd, har knappast gjort oss lyckligare.
Tillit som mätare på demokrati verkar helt plötsligt glasklar. Det är ett mänskligt förbund som bygger på ömsesidighet och respekt. Finns det i allt mindre grad krackelerar allt.
Men huvudsaken är att vi kan ge läpparnas bekännelse. Och då, då krymper tilliten ner till 0. zero.
Kommentarer