Därför bryr sig inte svenskarna
Bloggaren skrev igår om en fiktiv mormor och hur äldrevården i princip skyndar på döden. Jag har egen erfarenhet av detta.
Min far blev snabbt psykiskt försämrad efter ett utbrott av bältros. Denna sjukdom är sviter, en följdsjukdom av vattenkoppor som ligger latent i kroppen och väntar tills denna försvagas. Då slår den till. Bältros är smärtsam eftersom den drabbar de yttre nervändarna under utslagen. Min far fick ytterligare symptom i form av ryckningar i det drabbade området,
Eftersom han sedan flera år tillbaka hade haft en mycket hög halt kalk i blodet, sammansmälte de här två symptomen och han blev snabbt psykiskt förändrad. Kalk drabbar hjärnan och ett stort påslag av det under lång tid ger så småningom upphov till en demensutveckling.
Han låg först på vanligt sjukhus men överfördes sedan till ett kommunalt vårdhem där han dog bara åtta månader senare. Hur var detta möjligt?
Mycket av det här är kända fakta: De gamla drogas ner av tung psykofarmaka och då menar jag inte Sobril som Thomas Qvick skyllde sina erkännanden på. Nej, det var Haldol min far fick bl a.
Haldol är en av de tyngsta medicinerna som finns. Det är ett neuroleptika och brukar ibland ges till akuta psykoser. Numer använder man dock betydligt nyare och betydligt humanare alternativ i de flesta fall.
Man blir som en zombie av Haldol. Avstängd, medvetandesänkt och avflackad. Man bryr sig inte. Vet inte om det är natt eller dag. Och tillsammans med en redan påbörjad demensutveckling förvärras och påskyndas denna i rasande hastighet.
Efter ett tag kände han inte längre igen oss. Han låg bara i sängen med gapande mun. Sedan slutade han äta. Det var då man påbörjade terminalvården, vård i livets slutskede. I fallet med min far skjutsade man in honom i sköljrummet utan tillsyn så han kunde ligga och dö ifred. Vilket han gjorde. Ingen av oss var närvarande.
Och det fattades inte personal. De var otaliga. Men efter den gamla sovjetiska principen kan man anställa tjugo man för att gräva ett hål. Personalen ifråga bestod mest av feta tonåriga tjejer utan framtidsambitioner, eller kompetens heller för den delen. De satt i personalrummet allihop varje gång bloggaren var på besök. Man såg dem aldrig ute på avdelningen. Det fanns ingen läkare, men en sjuksköterska i tjänst vid varje skift.
Den aktuella sjuksköterskan förklarade för oss orsaken till att man hade slutat med att ge livsuppehållande behandling var att ett dropp skulle "göra ont på honom". Hur hon nu kunde veta detta. Mamma sade till henne att åter insätta dropp, men det vägrade sköterskan och menade att de "visste bäst".
Här gör man sig skyldig till flera uppenbara juridiska felaktigheter. Först och främst: De anhörigas önskningar när det gäller vården av sin far, mor, mormor, farmor, ska sättas främst. Det är helt enkelt vårdpersonalens förbannade plikt att så långt som möjligt följa de anhörigas vilja.
För det andra: Att lämna en patient ensam utan tillsyn är enligt alla vårdens förpliktelser helt förkastligt. Rent mänskligt är det... ja ni förstår.
För det tredje: Att skyffla in en levande människa till ett så kallt, öde och i min fars fall, i ett utrymme som knappast har något med vård att göra, är inte förenligt med god vård. Tvärtom. Det är ovärdigt och i total avsaknad av mänskliga känslor att göra på detta sätt. Vård handlar om att så långt som möjligt göra livet drägligt för patienterna, helst av allt bota dem. Vård handlar inte om att medvetet och kallt ta livet av människor. Men det är det man gör: Terminalvård. Ett passivt sätt att mörda gamla på. Det kanske allra värsta är att detta är förenligt med lagen.
Men de anhöriga anmäler sällan den orimligt inhumana och felaktiga behandling som de gamla utsätts för. De har ju inte ens besökt mormor, så vad spelar det för roll om mormor dör? Jo, man kommer ju att ärva förstås. Så att mormor dör är ett välkommet tillskott i plånboken.
Jag kanske är lite väl dömande. Men min egen erfarenhet är tyvärr sådan. Det är t ex detsamma som har skett när jag själv har legat sjuk en längre tid. Ingen kommer eller ringer ens. De vill ju inte vara "till besvär". Eller rättare sagt är att de själva inte vill utsätta sig för besvärligheter.
Mamma, som gick bort 2008, bröt benet och hamnade på det somatiska sjukhuset först. Vi barn kom mycket tveksamt överens med någon socialfigur att mamma inte klarade sig själv under tiden benet läkte. Då gav mamma fan i alltihop. Lade sig bara ner och dog. Stroke var dödsorsaken. Hon hade ju sett pappa bli ett vårdpaket, berövad på hela sin personlighet. Jag förstår henne.
Sjukdom och död. De är båda så ångestladdade att en normalt funtad svensk inte ens kan tänka tanken att hon/han/hen en dag ska dö en vacker dag. Existentiella tankar lyser med sin frånvaro i Sverige. De viktiga frågeställningarna, de stora frågorna och de små. Allt begravs. Allt skyfflas undan. Av vilken orsak? Och varför?
I tre generationer har vi bultats möra av det materialistiska tänkandet. Ingenting händer någonsin, någonstans om jag inte är närvarande. Marxismen bygger på materialismen. Rätt intressant egentligen........Med materialism berövas människor sin andlighet. Ett fattighetsmärke utan motstycke. Host, host, vad det inte fattigdom som marxismen ville bekämpa? Men när människor förvandlas till kuggar, skruvar och muttrar i ett mekaniskt och kallt system blir hon fattigare än en kyrkråtta.
Vi lever i en bubbla av egenintresse, inskränkthet och fredagsmys. Vi är egentligen bara intresserade av tre saker: Status, pengar och prylar. Fråga och lyssna på vem som helst, det är helt barockt.
Vad handlar fackliga avtal om? Pengar. Vad handlar allt arbete och sparande om? Pengar för att köpa prylar, bilar, sommarstugor och Thailandsresor för . Plus självförverkligande. Vad handlar bilar, sommarstugor och Thailandsresor om? Verklighetsflykt och status. Varför hetsas barn till tio aktiviteter per kväll? Status.
Vad händer om ovanstående inte infrias eller begränsas? Då skyller vi på politikerna. De är skyldiga att ge oss det vi behöver. Gör de inte det, då byter vi upp oss mot något som ses som bättre på att tillgodose våra stora behov. Då handlar det helt plötsligt om demokrati och fördelningspolitik. Ditt hus får inte vara större än mitt. Man går i taket p g a bagateller i det större sammanhanget; Politikerlöner och avgångsvederlag. Middagar och resor för anställda
på myndigheter.
Man glömmer att över 1 miljon svenskar jobbar i skattefinansierad sektor. Så man sitter med vid middagsbordet. Och kostar så oändligt mycket mer utan att reflektera över detta.
Men baaaarn då? Jo, de får kosta hur mycket som helst. Inte riktigt sant. Det är föräldrarnas frihet från barnen, göra karriär och t o m gå på bio och fester, som får kosta hur mycket som helst. Nattis har genomförts på många håll, men kraven på utökad barnomsorg bara ökar. Föräldrarnas frihet måste utökas. Till vilket pris som helst.
Gamla 40-talister som nu har fått barnbarn, sitter och pläderar för alla "utsatta barn", antingen det handlar om skolmat, farliga betyg (barnen får en stämpel för livet) och gummidäck (gungorna är livsfarliga). Nu har de äntligen fått upp ögonen för den organiserade människohandeln som transporterar barn till Sverige, ankarbarn som efter PUT plockar hit hela släkten. Ja, 40-talistkärringarna säger inget om det sistnämnda förstås, bara att människohandeln är omfattande.
Människohandel är ett diffust begrepp. Chartrade resor till Sverige från Balkan måste fungera efter samma princip. Julia Caesar skriver om detta i sin krönika Medmänsklighetens gräns. Dessa fattiga, hungriga och frysande romer, hur har de råd att betala mellan 20-100 000 kr för en liten semestertripp till Sverige?
Man ska ju inte ställa "grupp mot grupp". Nej, det blir då så uppenbart hur orättvist olika grupper av människor behandlas och lever socialt i Välfärdssamhället.
Medan de gamla drogas ner och förtvinar i många gånger omänsklig äldrevård, har de "ensamkommande flyktingbarnen" en bemanning på 100 procent och mat (som de klagar på) lagat direkt på platsen. Fångar som, vid internationell jämförelese, har det oförskämt bra och äter mat som kostar flera gånger mer än de äldres, är en annan "utsatt grupp". Men det finns gym och plocke-pinn så vad klagar de på?
De psykiskt sjuka, som jag av naturliga skäl återkommer till, är också en grupp i strykklassen. Köerna är långa till öppenvården för att träffa en specialist. "Specialisten" är allt som oftast en fjunig AT-läkare som tänker ägna sin yrkesbana inom ett helt annat område.
Slutenvården existerar knappt längre. "Reformen" som stängde de hemska gamla hospitalen, gick för långt. Människor får inte den hjälp de behöver. D v s om de inte vrålar, slåss och bits som Anna Odell. Tänk vad detta spån har förstört för de riktigt sjuka. Man förstår att personalen på S:t Göran aldrig ville konfronteras med henne i det program som gick för ett tag sedan.
Men detta är inte heller något som svenskarna känner något större engagemang inför. Psyksjuk tänker man då aldrig bli och tänker på Anna Odell, Thomas Qvick och Anders Behring Breivik. Utan inbördes ordning naturligtvis.
För det är så med människor, särskilt svenskar, att det man är rädd för skyfflar man bort från tankegodset. Döden ger ångest, och ångest är farligt.
Sjukskrivningarna ökar nu igen. Och det som mest föranleder en sjukskrivning är psykisk ohälsa. Det verkar som om hjulet bara snurrar runt. Men SKL (Sveriges Kommuner och Landsting) är inte intresserade av vad det egentligen är som gör att folk mår psykiskt dåligt. Nej, istället faller de tillbaka på det gamla vanliga genustänkandet. Kvinnor är nämligen i betydligt högre grad än män sjukskrivna för psykiska problem. En utredning dras igång. Och ja, vi vet var det slutar. Kvinnor gör ju SÅ mycket mer i hemmet, hon dubbelarbetar, är orolig för barnen och har jobb som inte är så där jättekul. Så vad blir lösningen? Delad föräldrarpenning förstås. Och vänstern jublar utan att tänka ett jota på alla de kvinnor som mår dåligt. 50-50 är det viktiga.
Förresten, i TV4:s Pengarna på bordet frågades det efter hur fördelningen av hemarbetet såg ut vid jämförelse kvinna-man. Jag tror siffran var 52 procent för kvinnor och 48 procent för män, det var inte mycket som skilde. Det gjorde nog en och annan feminist bedrövad. Fast de där 4 procenten är fortfarande en anledning att fortsätta i ullstrumporna.
Att kvinnor mår dåligt psykiskt behöver man inte vara ett snille för att förstå. Kvinnor är inte män, de är inte heller 'hen'. Kvinnor har helt andra behov biologiskt och psykologiskt än män, det är ett faktum. Man kan avläsa det så tidigt som vid någon veckas (!) ålder. Flickbäbisar har blicken fäst på den lilla skära, mjuka nallen betydligt längre än vid den kantiga Robocop. Det motsatta gäller för småkillar. Och vid en veckas ålder kan inte könsmaktsordningen fått något större fäste. När barnen är tre månader gamla uppvisar de tydligt att de har fokus inställt på helt skilda saker.
Det är viktigt att hålla isär begreppen för vad som är biologiskt, psykologiskt och socialt vad gäller könsskillnaderna. Att inte ta hänsyn till de två förstnämnda är att göra alla en otjänst. Om en så stor andel kvinnor mår psykiskt dåligt så påverkar det alla, både i nuet och i framtiden.
Men man väjer för detta. Svenskarna är så insyltade i genusmaffians kladdiga fingrar att man inte längre verkar kunna tänka själv. Fast de gör man ju. Men tystnaden talar sitt eget språk. Det är inte OK att framföra kritik mot tyckareliten, deras aggressiva metoder för att förnedra och bespotta "avfällingarna" är många, som Per Ström skrev.
Så det hela slutar som vanligt med en ny klänning och en ny iPad för att förgylla den avskrapade tvåvåningsvillan. Sedan blir det så småningom fredagsmys. Och en rejäl fylla på lördagen.
Min far blev snabbt psykiskt försämrad efter ett utbrott av bältros. Denna sjukdom är sviter, en följdsjukdom av vattenkoppor som ligger latent i kroppen och väntar tills denna försvagas. Då slår den till. Bältros är smärtsam eftersom den drabbar de yttre nervändarna under utslagen. Min far fick ytterligare symptom i form av ryckningar i det drabbade området,
Eftersom han sedan flera år tillbaka hade haft en mycket hög halt kalk i blodet, sammansmälte de här två symptomen och han blev snabbt psykiskt förändrad. Kalk drabbar hjärnan och ett stort påslag av det under lång tid ger så småningom upphov till en demensutveckling.
Han låg först på vanligt sjukhus men överfördes sedan till ett kommunalt vårdhem där han dog bara åtta månader senare. Hur var detta möjligt?
Mycket av det här är kända fakta: De gamla drogas ner av tung psykofarmaka och då menar jag inte Sobril som Thomas Qvick skyllde sina erkännanden på. Nej, det var Haldol min far fick bl a.
Haldol är en av de tyngsta medicinerna som finns. Det är ett neuroleptika och brukar ibland ges till akuta psykoser. Numer använder man dock betydligt nyare och betydligt humanare alternativ i de flesta fall.
Man blir som en zombie av Haldol. Avstängd, medvetandesänkt och avflackad. Man bryr sig inte. Vet inte om det är natt eller dag. Och tillsammans med en redan påbörjad demensutveckling förvärras och påskyndas denna i rasande hastighet.
Efter ett tag kände han inte längre igen oss. Han låg bara i sängen med gapande mun. Sedan slutade han äta. Det var då man påbörjade terminalvården, vård i livets slutskede. I fallet med min far skjutsade man in honom i sköljrummet utan tillsyn så han kunde ligga och dö ifred. Vilket han gjorde. Ingen av oss var närvarande.
Och det fattades inte personal. De var otaliga. Men efter den gamla sovjetiska principen kan man anställa tjugo man för att gräva ett hål. Personalen ifråga bestod mest av feta tonåriga tjejer utan framtidsambitioner, eller kompetens heller för den delen. De satt i personalrummet allihop varje gång bloggaren var på besök. Man såg dem aldrig ute på avdelningen. Det fanns ingen läkare, men en sjuksköterska i tjänst vid varje skift.
Den aktuella sjuksköterskan förklarade för oss orsaken till att man hade slutat med att ge livsuppehållande behandling var att ett dropp skulle "göra ont på honom". Hur hon nu kunde veta detta. Mamma sade till henne att åter insätta dropp, men det vägrade sköterskan och menade att de "visste bäst".
Här gör man sig skyldig till flera uppenbara juridiska felaktigheter. Först och främst: De anhörigas önskningar när det gäller vården av sin far, mor, mormor, farmor, ska sättas främst. Det är helt enkelt vårdpersonalens förbannade plikt att så långt som möjligt följa de anhörigas vilja.
För det andra: Att lämna en patient ensam utan tillsyn är enligt alla vårdens förpliktelser helt förkastligt. Rent mänskligt är det... ja ni förstår.
För det tredje: Att skyffla in en levande människa till ett så kallt, öde och i min fars fall, i ett utrymme som knappast har något med vård att göra, är inte förenligt med god vård. Tvärtom. Det är ovärdigt och i total avsaknad av mänskliga känslor att göra på detta sätt. Vård handlar om att så långt som möjligt göra livet drägligt för patienterna, helst av allt bota dem. Vård handlar inte om att medvetet och kallt ta livet av människor. Men det är det man gör: Terminalvård. Ett passivt sätt att mörda gamla på. Det kanske allra värsta är att detta är förenligt med lagen.
Men de anhöriga anmäler sällan den orimligt inhumana och felaktiga behandling som de gamla utsätts för. De har ju inte ens besökt mormor, så vad spelar det för roll om mormor dör? Jo, man kommer ju att ärva förstås. Så att mormor dör är ett välkommet tillskott i plånboken.
Jag kanske är lite väl dömande. Men min egen erfarenhet är tyvärr sådan. Det är t ex detsamma som har skett när jag själv har legat sjuk en längre tid. Ingen kommer eller ringer ens. De vill ju inte vara "till besvär". Eller rättare sagt är att de själva inte vill utsätta sig för besvärligheter.
Mamma, som gick bort 2008, bröt benet och hamnade på det somatiska sjukhuset först. Vi barn kom mycket tveksamt överens med någon socialfigur att mamma inte klarade sig själv under tiden benet läkte. Då gav mamma fan i alltihop. Lade sig bara ner och dog. Stroke var dödsorsaken. Hon hade ju sett pappa bli ett vårdpaket, berövad på hela sin personlighet. Jag förstår henne.
Sjukdom och död. De är båda så ångestladdade att en normalt funtad svensk inte ens kan tänka tanken att hon/han/hen en dag ska dö en vacker dag. Existentiella tankar lyser med sin frånvaro i Sverige. De viktiga frågeställningarna, de stora frågorna och de små. Allt begravs. Allt skyfflas undan. Av vilken orsak? Och varför?
I tre generationer har vi bultats möra av det materialistiska tänkandet. Ingenting händer någonsin, någonstans om jag inte är närvarande. Marxismen bygger på materialismen. Rätt intressant egentligen........Med materialism berövas människor sin andlighet. Ett fattighetsmärke utan motstycke. Host, host, vad det inte fattigdom som marxismen ville bekämpa? Men när människor förvandlas till kuggar, skruvar och muttrar i ett mekaniskt och kallt system blir hon fattigare än en kyrkråtta.
Vi lever i en bubbla av egenintresse, inskränkthet och fredagsmys. Vi är egentligen bara intresserade av tre saker: Status, pengar och prylar. Fråga och lyssna på vem som helst, det är helt barockt.
Vad handlar fackliga avtal om? Pengar. Vad handlar allt arbete och sparande om? Pengar för att köpa prylar, bilar, sommarstugor och Thailandsresor för . Plus självförverkligande. Vad handlar bilar, sommarstugor och Thailandsresor om? Verklighetsflykt och status. Varför hetsas barn till tio aktiviteter per kväll? Status.
Vad händer om ovanstående inte infrias eller begränsas? Då skyller vi på politikerna. De är skyldiga att ge oss det vi behöver. Gör de inte det, då byter vi upp oss mot något som ses som bättre på att tillgodose våra stora behov. Då handlar det helt plötsligt om demokrati och fördelningspolitik. Ditt hus får inte vara större än mitt. Man går i taket p g a bagateller i det större sammanhanget; Politikerlöner och avgångsvederlag. Middagar och resor för anställda
på myndigheter.
Man glömmer att över 1 miljon svenskar jobbar i skattefinansierad sektor. Så man sitter med vid middagsbordet. Och kostar så oändligt mycket mer utan att reflektera över detta.
Men baaaarn då? Jo, de får kosta hur mycket som helst. Inte riktigt sant. Det är föräldrarnas frihet från barnen, göra karriär och t o m gå på bio och fester, som får kosta hur mycket som helst. Nattis har genomförts på många håll, men kraven på utökad barnomsorg bara ökar. Föräldrarnas frihet måste utökas. Till vilket pris som helst.
Gamla 40-talister som nu har fått barnbarn, sitter och pläderar för alla "utsatta barn", antingen det handlar om skolmat, farliga betyg (barnen får en stämpel för livet) och gummidäck (gungorna är livsfarliga). Nu har de äntligen fått upp ögonen för den organiserade människohandeln som transporterar barn till Sverige, ankarbarn som efter PUT plockar hit hela släkten. Ja, 40-talistkärringarna säger inget om det sistnämnda förstås, bara att människohandeln är omfattande.
Människohandel är ett diffust begrepp. Chartrade resor till Sverige från Balkan måste fungera efter samma princip. Julia Caesar skriver om detta i sin krönika Medmänsklighetens gräns. Dessa fattiga, hungriga och frysande romer, hur har de råd att betala mellan 20-100 000 kr för en liten semestertripp till Sverige?
Man ska ju inte ställa "grupp mot grupp". Nej, det blir då så uppenbart hur orättvist olika grupper av människor behandlas och lever socialt i Välfärdssamhället.
Medan de gamla drogas ner och förtvinar i många gånger omänsklig äldrevård, har de "ensamkommande flyktingbarnen" en bemanning på 100 procent och mat (som de klagar på) lagat direkt på platsen. Fångar som, vid internationell jämförelese, har det oförskämt bra och äter mat som kostar flera gånger mer än de äldres, är en annan "utsatt grupp". Men det finns gym och plocke-pinn så vad klagar de på?
De psykiskt sjuka, som jag av naturliga skäl återkommer till, är också en grupp i strykklassen. Köerna är långa till öppenvården för att träffa en specialist. "Specialisten" är allt som oftast en fjunig AT-läkare som tänker ägna sin yrkesbana inom ett helt annat område.
Slutenvården existerar knappt längre. "Reformen" som stängde de hemska gamla hospitalen, gick för långt. Människor får inte den hjälp de behöver. D v s om de inte vrålar, slåss och bits som Anna Odell. Tänk vad detta spån har förstört för de riktigt sjuka. Man förstår att personalen på S:t Göran aldrig ville konfronteras med henne i det program som gick för ett tag sedan.
Men detta är inte heller något som svenskarna känner något större engagemang inför. Psyksjuk tänker man då aldrig bli och tänker på Anna Odell, Thomas Qvick och Anders Behring Breivik. Utan inbördes ordning naturligtvis.
För det är så med människor, särskilt svenskar, att det man är rädd för skyfflar man bort från tankegodset. Döden ger ångest, och ångest är farligt.
Sjukskrivningarna ökar nu igen. Och det som mest föranleder en sjukskrivning är psykisk ohälsa. Det verkar som om hjulet bara snurrar runt. Men SKL (Sveriges Kommuner och Landsting) är inte intresserade av vad det egentligen är som gör att folk mår psykiskt dåligt. Nej, istället faller de tillbaka på det gamla vanliga genustänkandet. Kvinnor är nämligen i betydligt högre grad än män sjukskrivna för psykiska problem. En utredning dras igång. Och ja, vi vet var det slutar. Kvinnor gör ju SÅ mycket mer i hemmet, hon dubbelarbetar, är orolig för barnen och har jobb som inte är så där jättekul. Så vad blir lösningen? Delad föräldrarpenning förstås. Och vänstern jublar utan att tänka ett jota på alla de kvinnor som mår dåligt. 50-50 är det viktiga.
Förresten, i TV4:s Pengarna på bordet frågades det efter hur fördelningen av hemarbetet såg ut vid jämförelse kvinna-man. Jag tror siffran var 52 procent för kvinnor och 48 procent för män, det var inte mycket som skilde. Det gjorde nog en och annan feminist bedrövad. Fast de där 4 procenten är fortfarande en anledning att fortsätta i ullstrumporna.
Att kvinnor mår dåligt psykiskt behöver man inte vara ett snille för att förstå. Kvinnor är inte män, de är inte heller 'hen'. Kvinnor har helt andra behov biologiskt och psykologiskt än män, det är ett faktum. Man kan avläsa det så tidigt som vid någon veckas (!) ålder. Flickbäbisar har blicken fäst på den lilla skära, mjuka nallen betydligt längre än vid den kantiga Robocop. Det motsatta gäller för småkillar. Och vid en veckas ålder kan inte könsmaktsordningen fått något större fäste. När barnen är tre månader gamla uppvisar de tydligt att de har fokus inställt på helt skilda saker.
Det är viktigt att hålla isär begreppen för vad som är biologiskt, psykologiskt och socialt vad gäller könsskillnaderna. Att inte ta hänsyn till de två förstnämnda är att göra alla en otjänst. Om en så stor andel kvinnor mår psykiskt dåligt så påverkar det alla, både i nuet och i framtiden.
Men man väjer för detta. Svenskarna är så insyltade i genusmaffians kladdiga fingrar att man inte längre verkar kunna tänka själv. Fast de gör man ju. Men tystnaden talar sitt eget språk. Det är inte OK att framföra kritik mot tyckareliten, deras aggressiva metoder för att förnedra och bespotta "avfällingarna" är många, som Per Ström skrev.
Så det hela slutar som vanligt med en ny klänning och en ny iPad för att förgylla den avskrapade tvåvåningsvillan. Sedan blir det så småningom fredagsmys. Och en rejäl fylla på lördagen.
Kommentarer