Det handlar ju om Baaaarn!

Visst, bloggaren är ingen barnhatare. Annars skulle jag väl bli dömd till döden. För på många olika sätt är det där med barn något man bara måste älska. Villkorslöst och utan krav. Den Fria Uppfostran som inleddes på 70-talet har verkligen fått genomslag här i Sverige. Mina amerikanska vänner är chockade över hur svenska barn beter sig. Och att föräldrna bara tillåter det. I våra grannländer gjordes en enkätundersökning över vad man mest irriterade sig över hos grannländerna. Svaret blev: Svenska barn.

Denna typiskt svenska otroliga omsorg om barnen är nog knutet till ett helt ton dåligt samvete. För vilka föräldrar i världen umgås så lite med sina barn som de svenska mammorna och papporna? Jag har hört siffran två timmar kvalitetsumgänge. I veckan!!! Och kvalitetsumgänge är en akademisk term som innebär att man inte bara slänger i sig mat mellan fotbollsträningen och pianolektionerna. Nej, det är den där tiden när man leker med sina barn, skojar med dem och rufsar dem i håret. Den där tiden när man kan släppa jobbet, slappna av och bara vara. Något som i högsta grad är en bristvara i dagens Sverige.

Typiskt nog är det nyheter om barn som på något sätt är försummade som river ner hela himlen av upprörda och chockade svenskar. Mest kvinnor förstås. De kanske känner någonstans att de själva försummar sina barn. Mammor är förstås närmast barnen. Hon har ju fött dem. Det kan inga genusvetare i världen förändra. Fast de gör ju sitt bästa. Kvinnor ska inte ta hand om sina barn. Nej, de ska jobba och få betalt för att de t ex jobbar på dagis och tar hand om andras barn. forts


Låt oss fejsa det direkt. Barn är inga porslinsfigurer. Att behandla dem som sådana är att inplantera ångest hos dem. Världen är så stor och farlig, bäst att man undviker sådana hemska platser som skog och hav. Att hålla på att fjolla med barnen gör dem också till big time Egon. Och det samtidigt som ungarna undrar var gränserna egentligen går. Att sätta gränser är ett ömhets- och kärleksbevis. Inga gränser = vi skiter i dig.

Och så har vi då de extra, extra ömtåliga barnen: Flyktingbarnen. Om de dessutom är ensamkommande (d v s 20-25-åriga skäggiga män) så sprängs nästan hjärtan.

Nu idag så exxxploddar nyheten om att 200 asylsökande barn i Borgholm på Öland inte bjuds någon mat. Märkligt, ja. Men vid en noggrannare läsning över nätet så framkommer lite andra fakta. SvD har en något sansad artikel, men förstörs när man gör en intervju med Rosanna Dinamarca (V).

"Ärligt talat verkar detta helt sinnessjukt.Givetvis ska barnen ha skolmat. Jag hittar faktiskt inte riktigt ord för att beskriva vad jag tycker om att man behandlar barn på det här sättet......"
 
Och när utbildningschefen Lars Bylund berättar om att barnen inte vill ha ordinarie svensk mat med tanke på Islams regler för hur djuren slaktas och vilka djur som absolut inte kan ätas, utbrister Dinamarca:

"Men då kanske man ska låta eleverna själva avgöra det då. Jag fattar inte att det är på riktigt att man har den typen av argumentation. Det är vansinnigt att resonera på det sättet. Det är klart att barnen ska ha skolmat, hur ska de annars klara av skoldagen?"  


Hmmm... och det är sådana vi har i högsta beslutande församling. Men vad ligger egentligen bakom detta ståhej? Så mycket att nu Skolinspektionen spänner musklerna och dånar om böter.

På bloggen Politico så är informationen lite fetare. Det framkommer att de asylsökande barnen har egen skola, skild ifrån den ordinarie. Detta p g a att de inte alls har samma kunskapsbakgrund som "vanliga barn" i den svenska skolan.Utbildningschef Lars Bylund förklarar att de aktuella barnen har fullt bidrag från staten till mat och att de dessförinnan hade ätit sin lunch i hemmet, vilket var enligt överenskommelse. Men när de lärt sig tillräckligt bra svenska för att förstå att i svensk skola får man gratis mat, så ångade indigneringståget igång.

Så det blir väl så att Borgholms kommun får ge sig ut på jakt efter färska djur som man kan döda levande under svår ångest för djuren.

Men vi måste vara toleranta. I alla fall när det gäller muslimer. Media öser galla över judar och kristna. Men luddar in muslimer i bomull. Sådant brukar tyda på rädsla.

I Kungälv har man satsat 10 miljoner kr på Toleransprojektet. Man menar att de är peanuts jämfört med vad Vit Makt-medlemmar och dito otäckingar kostar samhället. 1995 startade man upp efter det råa mordet på John Hron. Barn och ungdomar har trimmats i kurser där det berättas om nazismen och Förintelsen. Även resor till Auswich har genomförts. Men uppriktigt sagt: Vad är det som är så inhumant i Kungälv att hela ungdomsgenerationen riskerar att bli nazister? Det dräller inte direkt av nazister i Sverige, men en alltför hög exponering för dessa kan faktiskt ge motsatt effekt. Förbjuden frukt smakar bäst...

Bloggaren minns en kväll på V-Dala (studentpub i Uppsala). Vi satt bredvid ett gäng fjuniga killar som snackade om lumpen och uniformer. En av dem erkände utan förbehåll att han alltid hade beundrat de tyska nazistuniformerna, särskilt skärmmössan. De var tuffa, såg "hårda" ut.

Jag vet inte. Personligen gillar jag uniformer, de ger en känsla av pålitlighet, lite kaxighet (dumt jag vet). Men naziuniformerna har alltid fyllt mig med obehag. Jag kommer inte ihåg något Toleransprojekt. Det räckte med en film från ett förintelseläger med stora högar av lik.

Att fascinationen för nazismen är så stor i media är fascinerande. När blir det aktuellt med en lika stor exponering av kommunismens folkmord? Eller för den delen Irans och Turkiets folkmord?

Men det allra bästa är att ge sina barn en trygg uppväxt där de får ett naturligt förhållningssätt till rätt och fel. Så Sverige har mycket att lära.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Vad är människosyn?

SD inbjudna till värmen?

"Förgyllning förgår, men svinläder består"