Musik förändrar kulturen
Bloggaren satte häromsistens ihop en Spotify-lista till dansen på en födelsedagsfest. Mycket letande och plottrande, det tog säkert ett par timmar för att få ihop 70 låtar.
Det var en stor fest, med säkert 100 gäster, vegmat och eko-drycker. Själv var jag toastmaster, en för mig ny uppgift som jag kände mig kraftigt obekväm i. Middagen löpte i alla fall på väl med många tal, frågesporter och trubadurer.
Sedan var det då dags för dansen. Festfixaren, dottern till födelsedagsobjektet, hade letat fram ett band som spelade det som man brukar beteckna som världsmusik. D v s folkmusik från andra länder och kulturer.
Själv har bloggaren alltid haft en aversion mot folkmusik, vare sig den är svensk eller utländsk. Tradigt, gnälligt, tjatigt, påklistrat glättigt, med klara tendenser till kampsång, leder det tanken tillbaka till ångestfyllda midsommaraftnar och 70-talsproggens förstörelse för oss "normal" ungdom.
I alla fall så höll världsmusiken igång i kanske 1½ timme. Sedan körde jag igång min Spotify-lista. Men redan efter kanske fem låtar, så kom ljudkillen från bandet fram och undrade om han fick köra lite av en lista som han ville bandet skulle lyssna på, Ja okey.
Det som strömmade ut ur högtalarna var, ve och fasa, arabisk musik. Själv anser jag att denna "musik" är bland de mest olidliga som finns. Atonala glidningar med plågsamt ylande i kombination med ostämda instrument, gör det hela fullständigt outhärdeligt. Det finns ju stackare som har araber som närmaste grannar som utsätts för denna "musik" 15 timmar om dygnet.
Efter si så där 5-6 ylande gnäll bytte bloggaren spellista igen. Hade jag ägnat två timmar åt att skapa musik till festen så skulle jag fan få spela den.
Men det var en del som dansade till den arabiska musiken, i huvudsak unga människor. Det är tufft att inse men vår egen västerländska musik har fått konkurrens från orienten p g a den massiva invandringen. Schlager-EM är ju nu ett påkostat spektakel där det mestadels kommer bidrag från länder som inte har mycket gemensamt med vår kulur. Röster har nu höjts för att Sverige ska dra sig ur, t ex gamla Bert.
Men att fundera lite längre på vad det ökande inflytandet av arabisk musik innebär, får absolut obehagliga vibbar.
När rocken slog igenom i mitten av 50-talet så var det starten på den ungdomskultur som fortfarande är i högsta grad levande. Tonåringar blev ett eget folk, med egna värderingar, med egna markeringar mot det försoffade samhället man ansåg befinna sig i och en egen syn på världen.
Jazzens 30-40-tal skapade swingpjattar som älskade USA och hade egna kläder och uttryck. Så musik har en betydligt större påverkan än vad man kanske tror på själva kärnan i kulturen. Den drar med sig andra idéer och annan verklighetsuppfattning om hur världen fungerar. Därför ger den ett rejält avtryck i den dominerande kulturen och förändrar den på gott - eller på ont.
Den orientaliska, särskilt den arabiska kulturen, har hittat det perfekta sättet att smyga sig in i Väst: Musiken. Hur detta kommer att prägla oss gamlingar är väl ganska självklart: Vi tar avstånd och irriteras. Men de unga? De är öppna och mottagliga och dessutom, precis som alla andra tonårsgenerationer, måna om att anta en egen kulturell identitet som skiljer sig från föräldragenerationens.
Musik är en glädjekälla, men också ett uttryck för uppror och förändring. Elvis, Beatles, Stones, Dylan, Springsteen, Bowie, Patti Smith, Lou Reed, Sex Pistols, Depech Mode, Metallica, Marilyn Manson; alla har de väckt känslor, skapat intryck och uttryck för de växande generationerna. I Sverige var det dessutom proggen som satte sin prägel på 70-talets början genom att ackompanjera vänsterrörelsen.
Men gemensamt för alla dessa är att de manat till att förändra samhällets gammelmodiga strukturer för att skapa nytt.
Den arabiska musiken förstår vi inte, p g a språket. Men av den musikaliska tonbildningen så för det tankarna till "ont i magen", så det ger väl kanske en vink om att det handlar mer om smärta än om hjärta. Men musiken är alltid stadd i förändring och den är alltid ifrågasatt av den äldre generationen när man inte längre känner igen de gamla hederliga harmonierna.
Jag kommer att lida alla helvetes kval om den arabiska musiken sprider sig och kanske förenar sig med ungdomarnas revolt så att den kommer att höras överallt, i affärer, på klubbar, restauranger osv.
Men ändå är det risken för att intresset för arabmusiken även påverkar ungdomarnas sekulära kultur som bekymrar mig mest. Det är lätt att som ung ta till sig idéer och föreställningar och göra dem till sina egna, inte minst för att skapa sig en egen identitet.
Det var en stor fest, med säkert 100 gäster, vegmat och eko-drycker. Själv var jag toastmaster, en för mig ny uppgift som jag kände mig kraftigt obekväm i. Middagen löpte i alla fall på väl med många tal, frågesporter och trubadurer.
Sedan var det då dags för dansen. Festfixaren, dottern till födelsedagsobjektet, hade letat fram ett band som spelade det som man brukar beteckna som världsmusik. D v s folkmusik från andra länder och kulturer.
Själv har bloggaren alltid haft en aversion mot folkmusik, vare sig den är svensk eller utländsk. Tradigt, gnälligt, tjatigt, påklistrat glättigt, med klara tendenser till kampsång, leder det tanken tillbaka till ångestfyllda midsommaraftnar och 70-talsproggens förstörelse för oss "normal" ungdom.
I alla fall så höll världsmusiken igång i kanske 1½ timme. Sedan körde jag igång min Spotify-lista. Men redan efter kanske fem låtar, så kom ljudkillen från bandet fram och undrade om han fick köra lite av en lista som han ville bandet skulle lyssna på, Ja okey.
Det som strömmade ut ur högtalarna var, ve och fasa, arabisk musik. Själv anser jag att denna "musik" är bland de mest olidliga som finns. Atonala glidningar med plågsamt ylande i kombination med ostämda instrument, gör det hela fullständigt outhärdeligt. Det finns ju stackare som har araber som närmaste grannar som utsätts för denna "musik" 15 timmar om dygnet.
Efter si så där 5-6 ylande gnäll bytte bloggaren spellista igen. Hade jag ägnat två timmar åt att skapa musik till festen så skulle jag fan få spela den.
Men det var en del som dansade till den arabiska musiken, i huvudsak unga människor. Det är tufft att inse men vår egen västerländska musik har fått konkurrens från orienten p g a den massiva invandringen. Schlager-EM är ju nu ett påkostat spektakel där det mestadels kommer bidrag från länder som inte har mycket gemensamt med vår kulur. Röster har nu höjts för att Sverige ska dra sig ur, t ex gamla Bert.
Men att fundera lite längre på vad det ökande inflytandet av arabisk musik innebär, får absolut obehagliga vibbar.
När rocken slog igenom i mitten av 50-talet så var det starten på den ungdomskultur som fortfarande är i högsta grad levande. Tonåringar blev ett eget folk, med egna värderingar, med egna markeringar mot det försoffade samhället man ansåg befinna sig i och en egen syn på världen.
Jazzens 30-40-tal skapade swingpjattar som älskade USA och hade egna kläder och uttryck. Så musik har en betydligt större påverkan än vad man kanske tror på själva kärnan i kulturen. Den drar med sig andra idéer och annan verklighetsuppfattning om hur världen fungerar. Därför ger den ett rejält avtryck i den dominerande kulturen och förändrar den på gott - eller på ont.
Den orientaliska, särskilt den arabiska kulturen, har hittat det perfekta sättet att smyga sig in i Väst: Musiken. Hur detta kommer att prägla oss gamlingar är väl ganska självklart: Vi tar avstånd och irriteras. Men de unga? De är öppna och mottagliga och dessutom, precis som alla andra tonårsgenerationer, måna om att anta en egen kulturell identitet som skiljer sig från föräldragenerationens.
Musik är en glädjekälla, men också ett uttryck för uppror och förändring. Elvis, Beatles, Stones, Dylan, Springsteen, Bowie, Patti Smith, Lou Reed, Sex Pistols, Depech Mode, Metallica, Marilyn Manson; alla har de väckt känslor, skapat intryck och uttryck för de växande generationerna. I Sverige var det dessutom proggen som satte sin prägel på 70-talets början genom att ackompanjera vänsterrörelsen.
Men gemensamt för alla dessa är att de manat till att förändra samhällets gammelmodiga strukturer för att skapa nytt.
Den arabiska musiken förstår vi inte, p g a språket. Men av den musikaliska tonbildningen så för det tankarna till "ont i magen", så det ger väl kanske en vink om att det handlar mer om smärta än om hjärta. Men musiken är alltid stadd i förändring och den är alltid ifrågasatt av den äldre generationen när man inte längre känner igen de gamla hederliga harmonierna.
Jag kommer att lida alla helvetes kval om den arabiska musiken sprider sig och kanske förenar sig med ungdomarnas revolt så att den kommer att höras överallt, i affärer, på klubbar, restauranger osv.
Men ändå är det risken för att intresset för arabmusiken även påverkar ungdomarnas sekulära kultur som bekymrar mig mest. Det är lätt att som ung ta till sig idéer och föreställningar och göra dem till sina egna, inte minst för att skapa sig en egen identitet.
Kommentarer