Meningen med livet

En sådan rubrik förpliktigar. Den mest frekventa frågeställningen i historien. Men i många starkt religiösa kulturer formuleras inte frågan på samma sätt. Så fort Gud, Allah, Buddha och Jahve finns med i leken kan man också spela med flera kort.

Men ju mer sekulariserade kulturerna är ju oftare ställs just frågan om meningen med att man lever. Precis som det egentligen skulle vara så svårt att förstå. Vi lever ju för att leva. Något annat är det egentligen inte.

Men kvaliteten i levandet kan ju se ut på väldigt olika sätt. Och det är där vi förenas, oavsett vad eller vem vid tror på.

För att känna att man lever ett bra liv måste man ha en känsla av sammanhang. Det är därför som religionen är så viktig för många. Då cirkulerar man ständigt runt den centrala kraften, Gud.

I Sverige, där Gud har förklarats död, finns också en ganska stor vilsenhet där de andliga värdena har demoniserats av 70 års socialfascistiskt styre.

Nu säger jag inte att man måste tro på Gud för att känna sammanhang i tillvaron. Tro är något privat som inte berör någon annan. Men andligen, att vara i kontakt och i harmoni med sitt inre är nödvändigt för att skapa balans och kunna skapa relationer med kvaitet.

Så nära känslan av sammanhang ligger känslan av tillhörighet. Utan tillhörighet till en miljö, en grupp, ett jobb, en familj så står vi utanför och tittar in. Ungefär som i HC Andersens saga "Flickan med svavelstickorna".

Tillhörighet känner man också i ett större sammanhang nämligen till sitt folk och sitt land. Den nationella identiteten som vi delar med miljoner andra innebär trygghet och tillit till andra människor med också till det politiska systemet. Vi går med på att betala skatt och avgifter för att få denna trygghet och välfärd som vi anser vara till för oss.

Men när hundratusentals människor med helt andra värderingar och syn på tillvaron väller in i landet, till synes utan att vi kan påverka det, då hotas de väsentliga delarna av samhällsmedlemmarnas gemensamma tillhörighet och tillit. Undersökningar har visat att om 20% av de som bor i ett område är från annan kultur än landets egen, så flyttar den ordinarie befolkningen. "White flight" brukar det kallas. Men vart tar man vägen om område efter område blir befolkat av andra kulturer?

Den nationella identiteten börjar krackelera. Sammanhållningen splittras, tryggheten försvinner och tilliten både till varandra och till det politiska systemet försvinner, eller åtminstone minskar drastiskt.

I Sverige har vi dessutom i den politiska adeln människor som ytterligare rycker undan mattan under majoritetsbefolkningen genom att förolämpa, förnedra och förneka vår kultur och förstöra kittet mellan oss.

Istället tar de främmande kulturerna allt större plats, kräver allt mer utrymme och stoppar in kilar mellan samhället och originalbefolkningen.

Att bli bestulen på sin nationella identitet är ett brott som kan jämföras med Stalins politik om det "klasslösa samhället" där ingen får utmärka sig, där alla är fångar under samma system som inte tillåter vare sig avvikelser, oliktänkande eller egna privilegier eller identitet. Allt ska utplånas till oigennärlighet.

Fast Stalins Sovjetunionen kallade sig inte demokrati, men det gör Sverige. Fast den demokratin har rostat sönder bit för bit, ungefär som en bil man inte sköter om.

Det svenska folket måste sätta ner foten. Inget annat lands invånare skulle tillåta det svenskarna utsätts för. Bloggaren säger bara en sak: Häng dem högt. Deras tid vid makten kommer att ebba ut och då kommer de att bli allmänt villebråd.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Vad är människosyn?

SD inbjudna till värmen?

En våldtäkt av många