Vad som sägs under radarn


Som språkanalytiker (lekman) brukar bloggaren tolka de emotionella intryck som ett språk förmedlar i form av satsmelodie, intonation och rytm.. Detta har ett namn: Prosodi. Jag skrev en uppsats baserat på en studie där vi undersökte hur väl försökspersoner kunde tolka olika emotionella uttryck. Den föll relativt väl ut. Människor är alltså ganska bra på att snappa upp budskap som enbart finns i ett språks karaktär.

Vi har en tendens att bedöma de olika språken som "glada", "gemytliga", "vackra", "monotona", "fula" eller "sorgliga". Svenskan sägs vara monoton, franskan vacker, danskan gemytlig och finskan ful. Till de språk som man kan uppfatta som lite sorgliga hör spanskan. T ex.

När så språken färgas av en emotionell innebörd kan hela det ursprungliga uttrycket förändras. Om en fransman spottar fram en rad ilskna kommentarer, låter den snarare hård och aggressiv än vacker. Spanskan har betydligt lättare att färgas på liknande sätt eftersom den redan från början har en melankolisk språkmelodie.

Spanskan är intressant även ur perspektivet att den har en hjälpsökande intonation inbyggd. Förklaringen kan finnas i den spansktalande världens historia. Spanien med sin historia av fascistiskt förtryck, terrordåd och konflikter, smittar ner språkets emotionella karaktär som man kan tolka som sorglig med en touch av offermentalitet. I det latinamerikanska vardagslivet är tilliten till det allmänna noll. Istället skuggregerar knarkmaffian och terrorgrupperingar. Här smattrar spanskan på ett aggressivt sätt som markerar avstånd snarare än sammanhållning.

I Sverige tycks vi ha ett särskilt öra för de här typerna av inbyggda emotionella uttryck. Att vi låter hundratusentals arabiska muslimer helt okontrollerat välla in i vårt land, kanske beror på att arabiskan (och alla subgrupper) är fulla av negativa emotionella klanger.

Språken har en aggressiv ton, en slags förväntan på att mottagaren ska säga emot, så strategin kommer att bygga på att "anfall är bästa försvar". Är det något som man bevisar varje dag är det just detta. Samtidigt förmedlas en aura av offerkaraktär och det är här Sverige faller till föga. Det offentliga samhället kräver sina offer för att inte gå under.

Merit Wagers blogg har vi i åtskilliga år tagit del av de s k miggornas (handläggare på Migrationsverket) berättelser om asylsökande och deras fabricerade historier.

Man vet inte hur många barn man har eller vad dessa heter. Man ändrar sin historia flera gånger eftersom man inte minns, "kan" den. Det otroliga trycket på myndigheten gör att man inte hinner göra några eftersökningar och kontroller utan man klämmer in en stämpel även om man vet att personen ljuger. Fräckheten är monumental; man kan fråga var man ska gömma sin förmögenhet eftersom man önskar socialbidrag för sin försörjning. "Fattiga" bär kläder i finaste tyg, har iPhones och är tjocka och frodiga.

Bilderna från de länder man säger sig ha flytt ifrån, visar den verkliga bilden: Svältande människor, barn med svullna magar, flugor som bär med sig sjukdomar kryper omkring i deras ögon, smuts och vattenbrist och en föda som inte ens innehåller en bråkdel av vad som behövs för överlevnad. De flesta barn dör innan de nått vuxen ålder. För att kompensera skaffar man massor av barn med hopp om att åtminstone ett par kan växa upp för att ta hand om dem.

De som kommer till Sverige drar nytta av dessa autentiskt fattiga människorna för att förklara varför man vill söka asyl. Man slår an snyftackord, tolken breder på lite extra, historien är regisserad .

Hot och våld har ökat för varje år. Men inte bara mot personalen utan hot om att man tänker göra sig själv illa. Till och med september 2015 hade c:a 1.000 sådana incidenter inträffat. Det är dubbelt så många som för hela året 2014. Förklaringen från Migrationsverket är att allt fler ska vara traumatiserade. Mmm.. IS-krigarna behöver väl mer plåster än sina offer som man lämnat döda och lemlästade i hemländerna. Det är svårt att förstå hur miggorna orkar att varje dag spela med i denna fars. På ett ordinarie jobb är det otänkbart att medvetet göra fel och orsaka kaos i maskineriet.

Den förhärskande laissez-faire hanteringen i asylcirkusen är beroende av en infantilisering av hela tänkandet omkring människor och deras kapacitet. Det är lättare att betrakta människor ur ett offerperspektiv än att se dem som kapabla och handlingskraftiga individer som kan stå på sina två ben.

I själva språket uttrycks mentaliteten. Den emotionella intonationen och rytm är resultatet av innehållet, vare sig det gäller en oavbruten kedja av eländesbeskrivningar eller påtryckningar och krav på omedelbart beslut. Får man inte detta kan tonen bli aggressiv och fullt av undertoner. Man är "rädd och jagad", "sover inte på nätterna" och "asylboendet är dåligt", Så egentligen får man oftast stanna genom att bara spela på de rätta strängarna för att träffa det känsliga svenska Jesuskomplexet.

Det påminner lite grann om små barn som får allt de pekar på och de dysfunktionella föräldrarna har för länge sedan tappat sin roll som vuxen auktoritet. Nu för tiden låter man snarare barnen bestämma.

Varför uppfattas då svenskan som "monoton och tuggig"? Well, om man har hört hur man pratar i gamla filmer från 40-talet märker man att det låter annorlunda. Det är tydligare i sin satsmelodie, frågor har en egen språklig klang och det monotona lyser med sin frånvaro. Vad var det som hände från 40-talet till 70-talet då talet var ungefär som idag?

En tänkbar förklaring är att svenskarna blev kollektiviserade, stöpta i samma form. DDR-skolan med sin början i 70-talets Sverige lärde ut att rikedom var något avskyvärt och att bäst skulle det vara om vi alla vore likadana. Jämlikhetsdoktrinen malde ner oss till lydiga redskap för att uppfylla Palmes dröm om "demokratisk socialism". Eftersom demokrati och socialism inte har mer gemensamt än en mask och en flodhäst, så var man tvungna att socialisera oss. D v s genom lämpligt socialt experimenterande med lika delar propaganda och lika delar missunnsamhet mot de som "har mer".förvandlades språket till monotont tuggande toppat med gnällspik.

Centralt ligger problemet ändå på en rädsla för konflikter och repressalier. Vare sig det är miggor eller socialen, så tar man alltid den säkraste vägen ut. Och det är den att klämma ner en stämpel eller att överföra pengar varje månad utan krav på motprestationer.


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Vad är människosyn?

SD inbjudna till värmen?

En våldtäkt av många