Flyktingläger - och sedan?

Den stora insamlingsgalan i måndags kväll drog ihop otroliga 40 miljoner kr. Det är smått fantastiskt. Att svenskarna och redan invandrade, kan konsten att ringa in pengar är egentligen inte så svårt att förstå. En mjuk huvudkudde är skönare än en hård. Jämfört med människor som befolkar överfulla sopbåtar och ibland även spolas iland utan att för den skull nått sin destination, är prövande för en befolkning som har vant sig vid villaliv, hund och lagomt mulliga barn.

Skuld är en definitiv kraft om man vill styra in människor på det spår som i nuläget anses som prioriterat. Och vilket spår är nu prioriterat?

I september anlände 24.000 asylsökande till Sverige. Det är förskräckande, åtminstone borde vara det. Men Sverige har som bekant såväl hjärtat som plånboken vidöppna. Det är åtminstone vad man tror (hoppas?) utanför de barrikerade portarna. Innanför vet man.

Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap (MSB) har nu av regeringen fått den otacksamma uppgiften att upprätthålla en kontaktkorridor mellan samtliga aktörer i den gigantiska flyktingindustrin. GD Helena Lindberg:

"Vad regeringen förväntar sig nu är att få en bra samlad lägesbild både av de akuta behoven och de långsiktiga behoven, och en bra översikt över vilka resurser som finns för att möta de behoven,"

Det här borde orsaka oro bland oss alla, men all eftertänksamhet verkar också ha hamnat i Medelhavet. Man tror verkligen att Sverige har ett ansvar i flyktingvågen som är större än alla andra länders. Det är säkerligen en kombination av godhetsmani, hybris, storsvenskhet, egotripp, skuld och ren idioti som ligger bakom. För hur ska man egentligen förklara den senaste tidens masspsykos där patienten saknar sjukdomsinsikt?

Media pumpar på med känslodrypande sensationsjournalistik. Man har lämnat sin uppgift i informativ och saklig rapportering för att istället ägna sig åt emotionell opinionsbildning och åsiktsmonopol. Siktet är inställt till vänster där som vanligt inte ekonomi är något problem; höj bara skatterna tills befolkningen blöder.'

MSB är en spelare i krishantering och dyker upp vid stora olyckor (t ex urspårade tåg), stormar (t ex Gudrun), epidemier/pandemi ("svininfluensan" 2009), terrorism (ex sprängdådet 14 december 2010). Trots detta har insatsen aldrig varit så stor som för den nuvarande asylanstormningen.

Den stora frågan är: Var ska man placera de 300.000 människor som eventuellt finns här i slutet av 2015? Man grunnar och idisslar. Ett tältläger?

Nja, Migrationsverket talar om "enkla förproducerade hus" på ett skjutfält utanför Kristianstad! 10.000 pers kan så trängas ihop på samma yta. Skjutfält kan i och med detta få en ny innebörd. Det är ett välkänt fenomen, att ju trängre människor bor, ju galnare blir de.

Andra lämpliga och mysiga inhysningslokaler är tomma fängelser. Såväl Göteborg som Malmö stoltserar med lediga fångvårdsanstalter och dessa två föreslås bli asylboenden för upp till 800 personer. D v s, inte ens tillräckligt för en enda dag av massflödet in till Sverige.

Det "ansvar" man tjatar om handlar snarare om brist på ansvar. På vilket sätt är det ett tecken på ansvar att man släpper in vem som helst i landet, att bostadsbristen redan är alarmerande, att kommunerna går på knäna p g a den höga anstormningen av nya människor som ska försörjas, att skolorna har slutat att fungera när det varje dag står några nya elever utanför rektorsexpeditionen etc. Att komma ihåg är att ingen i dessa horder av kleti och pleti kan ett ord svenska. Var finns ansvaret för att hela det allmänna samhället håller på att punkteras som en utsliten cykelslang?

Att resonera i dessa termer har i det "nya" rundabordet-samtalet blivit riktigt obehagligt. Kvinnor har helt nappat på det känslomässiga argumentet, männen tänker "vad ska jag tänka". På Facebook härjar diverse kändisar som vill leka aktivister för en dag.

Varför uppfinns inte ordet "anti-aktivist"?