När idealismen är god och realismen är ond



Den moderna människan styrs av samma mekanismer som för tusen år sedan, nämligen att maximera vinsten och minimera förlusterna. Denna syn på existensen har ingen värdering inbyggd utan styrs av realism och självbevarelsedrift snarare än idealistisk altruism

Men medan realisten kräver gränser och begränsningar, vill idealisten låta allting flyta in i ett gemensamt men grumligt kollektiv där inga uppoffringar eller gränssättningar är närvarande eller ens önskvärda. Istället är idealisten uppfylld och rusig över sin egen generositet, vidsynthet, modernism och "allas lika värde".

Ändå är dessa sinnebilder för olika approches sällsamt lika. En realist tycker det räcker med kompromissvilja och samarbete om livsvillkor för olika grupper för att syftet ska bli gott. Idealisten tror däremot inte på människans egen förmåga att organisera världen runt omkring utan behöver ledas som en fårskock i en speciell riktning

På Axess skriver PJ Anders Linder om Idealismen gör sig bäst i lagom dos. :

"För dem som hör hemma i den obegränsade versionen står det ädla uppsåtet i centrum, för dem i den begränsade versionen handlar det om de praktiska följderna."...........
".......Inom den obegränsade visionen finns radikaler av många slag: från principfasta liberaler som Condorcet och den Thomas Paine som grälade med Burke och skrev Rights of Man till de svenska 1960- och 70-talens socialingenjörer. Vad gäller medlen hade de olika uppfattning, men oavsett om de förordade laissez-faire eller politisk detaljstyrning var de övertygade om att människans ärliga avsikter skulle skapa lyckoriken så fort de inte längre tyngdes av historiens bråte och vardagens slappa kompromisser. "
Den svenska "godheten" som stinker självgodhet och hyckleri lång väg har alltså sin grund i idealismens obegränsade samhällssyn. Det absurda är, att för att den obegränsade versionen ska fungera, så krävs detaljstyrning av samhället i form av höga skatter för att bygga en abnormt stor offentlig sektor och en statlig överbyggnad som inte ligger kommunistländerna långt efter. Människorna blir grus i maskineriet.

Men när gränslösheten utvecklas till det vi ser idag med en ohållbart stor asylinvandring, blir resultatet samhällsupplösning och anarki.

Samtidigt erbjuder idealisterna inte någon acceptans för dem som så småningom måste sammanfoga det raserade samhällsbygget. De som representerar realism och gränser är rasister och nazister enligt idealisterna. De står inte för solidaritet och medmänsklighet utan splittring, menar man. Och detta trots att det är idealisterna själva som har orsakat samhällets kollaps.

Dick Erixon, centerpartisten som nu är i det närmaste konservativ, resonerar i samma termer:

"De förstnämnda /idealisterna/, som tror sig befria individernas inneboende godhet, har inte mycket till övers för de sistnämnda, de ”begränsade” liberaler, konservativa och socialdemokrater som talat om att väga intressen och värden mot varandra för att finna balans och kompromisser och erkänna att människans egennytta är en lika stark kraft att ta hänsyn till som hennes generositet."......
"...Vi som har en realistisk och begränsande vision tänker på morgondagen, på konsekvenserna av att strunta i alla lagar, lösa upp alla seder som byggts upp under århundraden."

Dick Erixon har en realistisk världsbild när han beskriver människorna som både egennyttiga och generösa. Att allt kan vara så enkelt kan inte de gränslösa förstå. Någonsin. För trots sin vurm för gränsupplösning och "skit i traditionerna" så är man de första att låsa sin egen världsbild i svartvitt tänkande om ond/god och där man själv alltid tillhör det sistnämnda. Realisterna och samhällsbyggarna är däremot utan undantag onda.
 





Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

A-barn, B-barn och C-barn

Språket som klassmarkör

IS, OS, Co2 och JÖK