Extremism och auktoriteter

Bloggaren har i flera inlägg belyst den dubbeltydiga modellen som baseras på mätinstrumentet WVS (World Value Survey) där den minst sagt suspekta figuren Bi Puranen tronar som ordförande. Hennes otroligt förskönande bild av Sverige och svenskarna som världens humanitära supermakt, kunde höras i P3:s Morgonpasset idag. På något sätt befriande, det är ju kul att höra något positivt om svenskarna. Samtidigt sker det på ett kollektiviserande sätt som säger väldigt lite om svenskarnas individuella relationer till sin tillvaro.

Övertron på auktoriteter är t ex en typisk svensk egenskap som inte har utvecklats ur en god och bördig mylla. Istället berättar vår historia om en industrialisering där arbetarna tvingades buga och bocka för allsmäktiga disponenter som betalade ut usla löner. Eller bönder som arrenderades stugor från bondpamparna som därmed kunde kontrollera och styra godtyckligt, ställa orimliga krav och utnyttja sina "hyresgäster" som han behagade.

 Den undergivenhet som utvecklades bär svenskarna med sig in i nutiden. Att alltid vara sittande fågel skapar så två motpoler i en komplex kultur. Man har löst denna konflikt genom att utnyttja den upphöjda, ofelbara Staten till att ta över den personliga sfärens alla åtaganden som att uppfostra barn och/eller att ta hand om gamla föräldrar. På så sätt både vördar man de nya och hämnas på tidigare auktoriteter.

Dagens Samhälle är ingen vanlig blaska. Den vågar ta ut svängarna och skribenter som inte anses helt rumsrena av PK-eliten får här breda ut sig.

Per Brinkemo skriver här om klanens betydelse för kultur och hemvist i framför allt MENA-området. Klanen; d v s släkten och släktens sammansvurna samt överbyggande strukturer av religiösa ledare och kulturbärare som vidmakthåller de gamla sederna, är ytterst den som skapar grogrunden för fanatism och våld.

Det är ett gammalt socialpsykologiskt axiom att det mest överlägsna sättet att skapa sammanhållning är att ha visionen om ett yttre hot, inbillat eller helt sant.

Klaner är inte bundna till geografiska gränser utan kan breda ut sig helt oberoende av nationell tillhörighet. Det är klanen som är identitetsbärare. Därför är det också klanen som bestämmer tonen.

I likhet med svensk auktoritetstro är klanidentiteten helt blind för logiska resonemang och ifrågasättande. Klanledarna har alltid rätt. Klanens medlemmar får sina hjärnor helt kidnappade av ledarna. Kort sagt; de extremt kollektiviserade klanmedlemmarna kan fås att göra precis vad som helst. T ex utföra terrorhandlingar.

När unga "svenska killar" åker ner till Syrien och Irak för att halshugga kristna är det inget individuellt påkommet beslut även om man kan tro det. I själva verket har detta beslut föregåtts av ett engagemang i extremistkretsar inom islam. Antingen i ljusskygga källarmoskéer eller bland tätt sammankopplade grupper som liknar klaner.

Det man tillsammans hamrar in är att det finns ett stort hot mot de egna värderingarna och livsstil. Detta hot har delvis redan realiserats genom västvärldens stora dominans i världen. Men än är det inte försent. Tron på den egna gruppens förmåga att rädda framtiden är stark. Allt vad man har att förlora är sitt eget liv och det gör man med stolthet. Martyrskapet hägrar liksom de 72 jungfrur som sägs vara belöningen.

Är det möjligt att omprogrammera dessa i grunden "hyggliga grabbar"? Det skulle ju betyda att vi dissar deras övertygelser om tillvaron. Och enligt allt kulturrelativistiskt resonemang har man ju ingen rätt att sätta sig över och hävda att en kultur är bättre än någon annan. Men enligt allt sunt förnuft så kan vi ju inte acceptera extremismen eftersom den hotar vårt eget land och invånare. Om inte annat har detta blivit plågsamt klart efter dödsskjutningarna i Paris och Köpenhamn.

Här ställs allt på sin spets. Mona Sahlin som "nationell samordnare i arbetet mot våldsbejakande extremism" har inte ens kompetens nog att stava till sin titel, anser att Örebro kommuns beslutsfattare har helt rätt när de ska låta terapeuta "grabbarna" och ge dem ett jobb.

"För det första har inte alla som återvänt gjort vedervärdiga handlingar. De som har gjort det ska förstås straffas, men andra som reser ned har kanske mer eller mindre lurats in i något de inte kunde föreställa sig i förväg. De vänder tillbaka så fort det bara går."

Bara Mona Sahlin kan göra sådana bedömningar. Annat ljud i skällan blir det när det handlar om högergrupper som utan urskiljning kallas för extremister. Var finns förståelsen då Mona Sahlin? Är dessa också "hyggliga grabbar" som har lurats? Eller kanske kan inte unga högerextremister terapeutas eftersom de är fast förankrade i sin ideologi och dessutom onda?

I vilket fall som helst är förmodligen Mona Sahlin ganska övertygad om att all skit som helst kan slängas på högerextremister utan att i första taget få en brandbomb in genom brevinkastet. Åtminstone verkar det så.

Men att i motsvarande grad ge sig på AFA och Revolutionära Fronten kan sluta i yxhugg i nämnda dörr. Eller en regelartad fönsterkrossning och nerklottring av Monas husfasad. Det är lite så AFA och RF "protesterar".

Och när det gäller de "hyggliga grabbarna" jihadisterna så kan vad som helst hända. DET tror jag Mona faktiskt vet. Så det välkända stryka-medhårs-syndromet blir mer än övertydligt.

Ett intressant resonemang för Erik Wennström, psykiater och psykoterapeut, i Bara i diktaturer kan psykologer bota extremister. Är det verkligen rätt att förklara hängivna jihadister hjärntvättade och psykiskt labila? De är ju uppfyllda av en tro att de har rätt att strida mot "ondskan" som de uppfattar den. De lider inte av någon sektframkallad personlighetsstörning, de är uppfyllda av en tro och en politisk övertygelse. Är det inte kränkande att då förklara dem psykiskt störda eller rent av sjuka i en psykos?

"Våldsbejakande jihadism är en politiskt religiös riktning och ingen psykisk störning, lika lite som annan politiskt extremism är det. Det finns därför inte heller någon psykiatrisk behandling för sådant. Psykiatrisk ”behandling” av socialt och politiskt icke önskvärda individer är sådant vi endast förknippar med diktaturer."

Så sant så.


Det svenska samhället är förvisso inte våldsbejakande. Men den kvävande konformismen och konsensuskulturen liknar extremism. Framför allt är det förenat med social stigmatisering om man inte "tycker rätt". Och mycket riktigt så skickas coacher ut till arbetsplatser och alla tänkbara sociala sammanhang, med ett färdigt paket värdegrundsutbildning om någon har uttryckt ett oacceptabelt ord.

Ibland undrar jag om jag har uppfattat saken rätt.




Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Vad är människosyn?

SD inbjudna till värmen?

En våldtäkt av många