Quick och hans svanar dansar vidare Del 1: Psykoterapeuterna

Kan inte låta bli att kommentera den otroliga media- och nu också politiska cirkusen runt drama queen Sture Bergwall alias Thomas Quick.

Först och främst, Dan Josefssons dokumentär om Sätermodellen och utmålande av Margit Norell som en riktig häxa, var subjektiv och vinklad och tydligt ett personligt korståg mot den psykodynamiska terapin. Det var mer än osmakligt att Josefsson inte klippte bort delar av intervjun med Sven Å Chistianson när denne  talade om den "mamma han aldrig haft".

Bloggaren har nog med kunskap och erfarenhet av den psykodynamiska modellen för att konstatera att Josefssons nidbild av Säter och Margit Norell inte var rättvis. Han hade fokuserat på bortträngda minnen, men ägnade inte en sekund åt vad egentligen en psykodynamisk psykoterapi handlar om. Läs mer

Psykoterapi och psykoterapeuter är tacksamma att förlöjliga och håna. Från Freuds Oidipuskomplex, via Melanie Kleins onda bröst, till rullningar i lort och smuts för att bota tvångsneurotiker. Allt verkar fånigt utplockat ur sitt sammanhang.

Psykodynamisk psykoterapi är egentligen inte märkvärdig. Problemet är att den kan vara vanebildande. Ju bättre förbindelse mellan klient och terapeut, ju större är risken för att man gör sig beroende av varann. Därför är det så viktigt att man i början sätter upp en behandlingsplan med ett utsatt slutdatum. Sedan jobbar man stenhårt för att gå i mål under denna tid.

Villfarelsen i att psykoterapi först sliter en människa i stycken för att sedan plocka ihop denne till något nytt, har överlevt sig själv. Däremot förekommer det breakdowns i processen som man inte kunde förutse. Det är därför oerhört viktigt att terapeuten känner av om klienten verkligen "håller" och "håller ihop" när han ska möta delar av sig själv som han inte riktigt vill kännas vid. Det hela går i regel ut på att han ska lära sig att ta kontroll över det svåra, härbärgera, och uppleva friheten som detta ger. Att "bli hel" som vi ofta säger är psykoterapins yttersta mål. Att bli hel är att ta kontrollen. Att ta kontrollen innebär frihet och trygghet. Och detta utan ett enda hokus pokus med att rumla runt med nallar och andra övergångsobjekt. Eller att fiska efter minnen som man inte har.

Den psykodynamiska terapin är individinriktad. Det passar inte i Sverige. Därför har den ständigt varit under granateld. Metoden att oskadliggöra psykoterapin påminner i väldigt hög grad i hur man har oskadliggjort det judisk-kristna kulturarvet i Sverige. Här ska sosseriet både vara själavårdare och Gud. Det har skapat detta folk som springer omkring och anser att man är så moraliskt högstående att man har rätt att gå och döma och fördöma andra; hela länder (Danmark och nu Norge) och hela världsdelar (USA).

Bloggaren har aldrig träffat Margit Norell. Däremot träffade jag hennes kollega på Säter: Barbro Sandin. Hon var en särdeles färgstark, humoristisk och karismatisk kvinna. Man trodde verkligen på henne. Fast att sedan använda några metoder som hon redogjorde för, var inte möjligt eftersom de var så tätt förbundna med Barbro som person. Jag antar att detsamma gälle Margit Norell.