En odiskutabel sanning - Sverige leder människor in i döden

"Att skiljas är att dö en smula". Egentligen är de tragiska flockvarelser; 40-talisterna, som först nu de senaste 10-15 åren har förstått vad de har ställt till med. Dessa högröstade och masspsykotiska Mao- och Pol Pot-vurmare, har blivit gamla. Och de låter som vanligt hela etern fyllas av dem själva, de har de råd med. Allt går att köpas för pengar. Det visste de redan på 70-talet när de stal friheten från svenska folket och paketerade in oss i ett IKEA-lager.

40-talisternas främsta tillgångar är: Att de är många. Att de föddes på 40-talet, under och efter kriget. För evigt dömda att trampa över föräldrarnas missgrepp och nazianstrykna normer.


Hämnden på föräldragenerationen tycks ha varit 40-talisternas livsluft och inspirationskälla. Men man glömde att titta på morgondagen, när man själva skulle bli föräldrar. Det slutade inte bra. Inte alls bra. Revolutionen som kom av sig har bara lyckats åstadkomma brinnande förorter, våld, maffiaverksamhet och enorma samhällsomkostnader för alla de bidrag som 40-talisterna själva instiftade. Och deras egna ungar mår skit eftersom deras uppfostran var så fri att de knappt såg till föräldrarna. Dessa gick i parterapier och gruppanalytiska experiment, rökte brass och idkade gruppsex. Något barnen eller barnbarnen någonsin får tillfälle att följa upp. HIV hette smittan som kom på 80-talet.


Riktigt medvetna om konsekvenserna av sina gärningar blev nog inte 40-talisterna förrän den senaste eterspäckade perioden: Barnbarn-perioden.


(Vi har alla tvingats att vara med och delta i 40-talisternas olika kriser, vare sig de har varit vid 30, 40, eller 50 år).

Barnbarn-perioden går nu mot sitt definitiva slut och nu är 40-talisterna rädda för döden. Så här i kommande program på svensk konsensusTV kommer det att handla om Döden, döden, döden (det är förmodligen hämtat från Astrid Lindgren som alltid inledde samtalen med sin syster med de orden).


Att 40-talisterna har sådan dödsångest beror på fler saker: De är andligen oförmögna till några alternativ. De har levt i en priviligerad sfär och har levt långt utanför den verklighet som de sade sig vara experter på. Så vad vet man egentligen då? Man vet hur rådjurssadel och gåspastej smakar. Man känner de man ska känna i Stockholms rikaste skikt.
Läs mer:


Men man har aldrig sett några av de fattiga barn som man skrev så upprört omkring. Man har aldrig vandrat omkring i Saharaöknen utan vatten. Man har aldrig stått utan bostad i juletid. Kanske man aldrig ens har gått ensam i regnet ute på en stor landsväg med bara helljusen som bränner in i näthinnan som sällskap. Men har de ångest för det land de lämnar efter sig och frågar man sig själv: Var det verkligen det här vi ville?

För ett tag sedan hittade de uttorkade 40-talisterna på Östermalm en sak att engagera sig i: Den gamla eken utanför SVT. Det var så patetiskt att höra och se dessa borgarbrackor upprepa sina gamla slagdängor från 70-talet. Far i frid!

Signaturen Julia Caesar skriver idag en utmärkt krönika om hyckleriet, lögnerna, gräddhyllorna, snyftorgierna och PK-maffians förakt för folket i samband med flodvågorna, tsunamis av flyktingar som pressar Europa (och särskilt Sverige) långsamt tillbaka till medeltiden.

Julia skriver på temat om det patologiska behovet och förtjusningen i katastrofer som det fina PK-folket på gräddhyllorna utnyttjar till fullo för att riktigt vältra sig i självgod godhetsmani. När Cecilia Uddén har gråtit sig igenom tre program på SR och SVT, och de allvarliga ansiktena med precis rätt vinkling av ögonbryn och mungipor, får liv så tickar maskineriet igång. .

Cecilia Malmström var en vettig människa från början. Men som kommissionär för flyktingfrågor är hon en katastrof. Bloggaren har länge undrat hur mycket tid Cecilia Malmström ägnar åt sitt andra stora jobb; Att bevaka den organiserade brottsligheten!!!

Alla organisationer människosmugglare, knarkindustrier, prostitutionshärvor. Nå Cecilia M? Känns det obehagligt? Dessa tre kategorier av människorasens avfallsprodukter opererar samtliga i Sverige. På hög basis. Idag bildar de förmodligen så stora maffianät att det är omöjligt att göra något åt.

Både Cecilia Malmström och Cecilia Uddén är 60-talister och ingår som 40-talisternas barn. Det är 40-talisternas barn och barnbarn som nu har växt upp och spelar på PK-trumpeterna. Om något så verkar de ha en betydligt lägre kompetens och utbildningsnivå än sina föräldrar. Den utbildning de har fått har å andra sidan skapats av deras föräldrar...

Tobias Billström är ytterligare ett kuvat 40-talistbarn. När han upphöjer sin egna stämma oberoende av järnrustningen Regeringen, så får han göra avbön, pudla och pudla. Så nästa dag handlar det inte längre om "stora volymer" utan "vi (måste) ta ett större ansvar och underlätta för alla som vill komma till Europa (dvs Sverige)."

Julia frågar sig varför vi skulle ha ett ansvar. Är båten full, så är den. I själva verket har vi ett ansvar för att sända dessa signaler ut i världen: "I Sverige är båten full!", "Kom INTE hit!".

Sverige bär faktiskt en del av skulden till att så många flyktingar (de flesta, 95 procent är det inte), försöker ta sig till Europa med undermåliga båtar. Man kan tycka vad man vill; att detta skulle vara ett cyniskt sätt att tänka, men det är den kranka och vita verkligheten som är cynisk.

När 300 flyktingar från Etiopien och Somalia tänder eld på skutan och drunknar strax utanför den italienska ön Lampedusa, så är dessa en del av Sveriges ansvar. Vi har sänt signaler ut till världens alla folk att alla kan söka asyl här. När sedan Regeringen ställde upp portarna på vid gavel för det syriska folket så gör man också det med risk för att konsekvenserna kan innebära ond bråd död i Medelhavets böljor för de som först har betalt omkring 100.000 kr till smugglare av människor, och sedan dör på vägen.

Cecilia Uddéns intervju med en syrisk kvinna som hade mist tre av sina fyra barn, var så sliskigt utformad, med en dramatik värdig en fjärdeklassare, att det var svårt att uppbringa någon empati.

Kvinnan hade just Sverige som sin destination. Denna resa innebar att hon miste tre döttrar. Hade Sverige inte öppnat sina gränser på detta ansvarslösa och verklighetsfrämmande vis, hade kvinnans tre döttrar förmodligen levt.

Men det ingick inte i Cecilia Uddéns bittra tårar. Att tänka så.