Våldtäkter - tabu att diskutera i Sverige

Ring P1, under det senaste året reducerat till en halvtimme och med en tydligt sovring av "lämpliga" samtal. Likaså har det framkommit att inringares åsikter registreras. Programledarnas åsikter är mer än tydliga. Allra värst är falskempatiska Alexandra Pascalidou. Dessutom är hon okunnig och allmänt dum i huvudet.
                                                                                                                 Alexandra 1996

Häromdagen var det en kvinna som ringde in och ville tala om det faktum att Sverige ligger i den absoluta våldtäktstoppen i världen. Alexandra förnekade att detta var sant och frågade uppenbart ivrigt efter källhänvisningar (detta förekommer aldrig annars). Hon var tvungen att kontrollera detta, menade hon. Innan dess var hon inte villig att diskutera ämnet. Hon kunde lätt ha hittat svaret om hon hade googlat. T ex så har det i Stockholm ägt rum 1.000 våldtäkter bara de sju första månaderna, 300 av dessa har begåtts mot flickor under 15 är.

SR Ring P1 Måndag

SR Ring P1 Tisdag

Samtidigt kommer den ena nyheten efter den andra om förfärliga gruppvåldtäkter utomlands. Tidigare Indien och nu Kenya. Upprördheten i svensk media har varit stor. Man har rapporterat om det förfärliga i att gärningsmännen inte har fått några kännbara straff. I Kenya fick förövarna klippa gräs som straff. Där har stora demonstrationer hållits efter den horribla domen. Läs mer


Jaha. I Sverige får inte heller våldtäktsmännen något straff. Samhällstjänst är väl det grymmaste man kan hitta på för 17-åringar.

Flera ringde sedan och ville prata våldtäkter. Dessutom vågade en inringare säga att gruppvåldtäkter begås enbart av invandrarkillar. Alexandra gick upp i falsett och började yra osammanhängande.

Hon vet. Hon vet alldeles förbannat väl. De vet resten av journalistkåren också. Detta förnekande,  det spelade ifrågasättandet, detta angrepp på de personer som säger sanningen; det är vämjeligt. Förstår de verkligen inte hur genomskinligt allt detta är? Fattar de inte att vi hör hur genomskinligt det är. Hur är det möjligt att spela oförstående när det är så uppenbart att de förstår alldeles utmärkt?

Sveriges mediakoncentrat är ett korrupt skrå som har förlorat sin trovärdighet totalt. De är hycklare och lögnare, rövslickare och fegisar, folkföraktande och förnedrande.

Löjliga brain-dead wannabees till brudar med de rätta åsikterna och tillgjort tal, släpps nu fram på bred front. De plockar dem väl bland barn och barnbarn som har gått på privatskolor. De är något mer sofistikerade än genomsnittstjejen som går omkring med ångest. Bor man på Östermalm så behöver man inte ha någon ångest.

Apropå wannabees så hörde jag en tjej som fick chansen att leda Efter tre när Louise Epstein hade semester. Hon orkade sig med nöd och näppe genom sitt första och enda program. Hennes intervjuoffer gav svar på tal när hon rappade upp den sedvanliga PK-diarrén.

Och ja, bloggaren är småbitter över att jag inte kom in på Journalisthögskolan. Det var 70-tal och jag hade slutat gymnasiet en månad tidigare när jag blev kallad till intagningsprovet. Och, det gick som en dans. Jag blev så kallad till ett ANDRA intagningsprov. Det var också en baggis. Men så kom intervjun med en psykolog och en journalist på Hemmets Veckotidning(!). De var äkta batikhäxor med velourbyxor och hennahår, jag mådde illa. Själv hade jag på mig en vansinnigt snygg kavaj och gabardinbyxor och var snygg, blond och fräsch.(tyvärr ingen digitalbild). De ville att jag skulle berätta vad jag hade för preferenser när jag skrev och vad jag ville skriva om. Jag berättade att jag gärna skrev om musik men också det faktum att jorden var överbefolkad och att detta skulle förstöra hela jordens miljö. Det blev för mycket för dem. Musik och överbefolkning? De tog mig inte på allvar och stämplade ett njet över min ansökan. Det var naturligtvis ett stort misstag av dem. Eller?

Pust, jag blev ju antagen till en annan utbildning fem år senare. Det var inte fy skam det heller. Mycket mera erfaren och hade förstått att det inte gick hem att vara för ärlig. Det är väl det som kallas att vara vuxen...

Men skrivandet har jag aldrig övergivit. Det är en överlevnadsstrategi. Batikhäxorna är säkert döda vid det här laget eller också ligger de och kacklar på ett personalfritt demensboende.

Jag kan inte låta bli att undra hur min karriär som journalist skulle ha gestaltat sig. Eftersom ärlighet inte varar längst så skulle jag nog jobba häcken av mig på någon alternativmedia. Jag och en kompis skapade ett magasin senare på universitetet: "Lösnumret". Det kom inte ut med jämna intervall nämligen. Vissa gillade inte alls vårt liberalkonservativa innehåll. Då som nu. Att vara "alternativ" har automatiskt definierats som vänster. Fast egentligen är det ju tvärtom.

Kanske ska jag då starta en Alternativ Nättidning; ALN. Eller varför inte Floskelfritt?

Kommentarer

Kan du inte börja skriva för Dispatch Inernational, eller papperstidningen Nya Tider? Den måste du prenumerera på. Det enda man kan läsa i pappersväg idag!

Populära inlägg i den här bloggen

Vad är människosyn?

SD inbjudna till värmen?

"Förgyllning förgår, men svinläder består"