Glappet till vanligt folk bara ökar

I söndags avslutade FP sin riksmässa. Och ja, där ryker FP också, ut ur riksdagen. Nu sällar sig liberalerna till tvångs- och förbudsvänstern. Kan det bli mer deprimerande? Vi har alltså sju vänsterliberala partier och så ett som är åtminstone socialt konservativt. Vad nu detta ska hjälpa.

Stolpskottet och radikalufot Maria Arnholm har definitivt fått genomslag med sin likhetsfeministiska agenda. Nu blir det en tredje "pappamånad" i föräldraförsäkringen. Man ska alltså tvinga barnfamiljerna att dela mera "rättvist och mera jämställt". Ska makthavare avgöra vad var och en anser som rättvist? Och den fullständiga besattheten vid lika, lika, lika. Vad som är lika det avgör makthavarna. Den enskilde barnfamiljen vet inte vad som är "lika jämställt". Därför behövs pekpinnarna från högre ort. De tvingande pekpinnarna. Familjer använder sitt eget huvud för att lösa sitt s k livspussel. Men det får man alltså inte göra. Uppifrån dånar Storebror: "Nu gör ni så här, lediga där, jobba där, ha barnen på dagis där ( helst så länge som möjligt. Helst från så tidig ålder som möjligt)". Läs mer



Den verklighetsfrämmande globalisten Birgitta Ohlsson hyllade digert de tvingande principerna:

"Det handlar om att visa mod men också motkraft mot de bakåtsträvande krafterna, Sverigedemokraterna, Ja till livet och vårdnadsbidragskramarna. Liberal feminism är feminism utan socialism och liberalism utan konservatism,"
Bloggaren väljer att förtvivlat skratta åt denna inkonsekvensernas inkonsekvens. Liberala feminister som röstar för tvång och förbud påminner väldigt mycket om socialisternas förhatliga syn på familjelivet. Tycker liberalerna också att kärnfamiljerna ska krossas? Men eftersom socialisterna redan har lyckats med att splittra och dra undan mattorna för gemene man och kvinna, så kommer inte liberalerna att lyckas göra något än mer dramatiskt. Som att förbjuda äktenskapet t ex.

Jag är verkligen ingen traditionalist. Jag lever och har levt ett alternativt liv mot det traditionella. Men bara därför vill inte jag förvägra andra att leva enligt traditionerna. Alla ska få leva enligt sina egna preferenser så länge det inte skadar andra eller går emot våra lagar. Den inställningen kallar jag liberal. Och jag tror inte att jag har missuppfattat liberalismen. Denna är i sin verkliga form helt och hållet demokratisk. Socialismen och låtsasliberaler har missuppfattat demokratin fullständigt. Istället vill man ha inskränkningar av dess innersta väsen.

Enligt oppositionsmätningar så önskar sig bara runt 10 procent av barnfamiljerna, 7 procent av småbarnsfamiljerna, att staten ska bestämma över deras vardagsliv. Detta berättar Mathias Sundin, FP:

"Vad tycker väljarna? Det är fler svenskar som tror på spöken än som vill ha kvotering av föräldraförsäkringen. Bara sju procent av småbarnsföräldrarna vill ha det. 86 procent av Folkpartiets väljare är emot. Det finns inte majoritet för det i något politiskt parti. Låt föräldrarna bestämma själva!"!

Samtidigt har en diskussion blossat upp om varför unga människor mår så dåligt psykiskt. Det var på tiden. Brännpunkt, SvD, hade något som så ovanligt som en chat om ämnet. Och ja, de flesta tog upp bloggarens egna argument för orsakerna till den psykiska farsot som går bland våra unga.

Att vistas 10 timmar på institution varje dag är inte normalt, och är definitivt hälsovådligt för små barn på bara ett år. Föräldrarna har ju fullt upp med att tjäna samhället och de politiska ideal som präglar det. Man har lurats till att tro att om båda parterna i ett förhållande jobbar heltid så är de jämställda. Är de? Är inte detta ett ganska trubbigt verktyg för att mäta hur människor mår? Eller trubbigt, det handlar om att man egentligen inte har några verktyg alls för att skruva ihop krossade förhållanden och drömmar. Samhället tar ingen hänsyn till emotioner och att människor är olika. Det är linjaler och passare som mäter i siffror hur man tror att människor mår.

Några röster från chatten:

"
Detta sammanfaller ju väldigt väl med den första generationen som är uppvuxen på dagis
på förskola, i stora barngrupper, och lite tid med sina heltidsarbetande föräldrar. Det här kommer bara att bli värre om föräldrar inte börja förstå hur otroligt viktiga de är för sina barn."


"En anledning kan ju vara den extremt stora bristen på arbete och brist på framtidsutsikter. De flesta går in i långtidsarbetslöshet efter examen och förblir där och kan aldrig känna sig som hela människor, de kan inte bilda familj eller påverka sin framtid."

"Tror det hänger ihop med att samhället handlar om prestationer. Det finns ingen luft i systemen. Allt ska vara effektivt. Livsglädjen försvinner. Är mammorna till de unga flickorna som mår dåligt också de som har ökad sjukfrånvaro? Är det återigen en jämställdhetsfråga? Eller snarare bristen på jämställdhet!"

Men i ett land där man har en sjuhövdad hydra som enbart sysslar med hjärntvättande, kan det vara svårt att värja sig från orimligheter. Här har inte individen något eget och unikt värde utan är utbytbar och försumbar. Vem som helst kan vara vad som helst utan en tanke på att människor faktiskt är olika med olika färdigheter. Alla kvinnor passar inte i börsstyrelser. Alla män passar inte som förskolelärare. Men i Sverige handlar det inte om individuell förmåga, utan enbart att vara ettor och nollor i statistiken. Kan det vara mera människofientligt?


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

A-barn, B-barn och C-barn

Språket som klassmarkör

IS, OS, Co2 och JÖK