The fall of a welfare system Del 1

Välfärd - bara skandinaviskt? Nix, numer har ju de kanske hälften av EU;s medlemsländer dessa lösningar på hur fattigdom och utjämning av sociala klyftor ska bekämpas. Och hur har det gått? Egentligen?

Det nu mest aktuella och iögonfallande är naturligtvis krisländerna Grekland, Spanien och t o m Italien och hur andra Euro-länderna tvingas att punga ut med mer och fler stödpaket vilket urolkar deras egna ekonomier i sin tur. Och som bekant börjar allt med en snöboll...

Det vi ser är välfärdssamhällenas andra sida av myntet. När visaren har nått sin peak går det uteslutande bara åt ett håll, neråt.

För inbyggt i systemet finns dess eget förfall. Och den enorma attraktionskraft på människor utifrån (framför allt MENA) som ser sin chans att "söka ett bättre liv".

Vi förstår varenda en av de c.a 60.000 som får PUT varje år. Vi förstår det så bra att vi är beredda att blunda med båda ögonen för att acceptera de mest otroliga och uppenbarligen osanna berättelserna. Det måste erkännas, det måste sägas. EU håller på att knäckas av den ohanterliga flyktinginvandringen. EU håller på att erodera inifrån också. Länder som Grekland har fifflat sig in i EU, har misskött sin ekonomi och tagit emot stora bidrag från EU:s socialbyrå. Bara för att spendera dem i nya offentliga reformer t ex med pension vid 55 års ålder.

(Bidrag är bra som en tillfällig lösning vid sjukdom och arbetslöshet. Det är bra för att skapa en värdig åldringsvård, handikappservice och hemhjälp. Utöver detta kan andra lösningar tillämpas. Det är inte staten som ska uppfostra våra barn, det är vi själva. Det är inte heller politiker som ska vara huvudmän för skolor och sjukvård. Det är de som har störst erfarenhet och kompetens som ska styra dessa. Finansieringen kan ske via en skatt, men då på ett direktriktat, småskaligt plan och så plus eget bidrag. På detta sätt styr folket helt själva över var pengarna hamnar och blir inte blåsta när stålarna bara försvinner ner i svarta hål.).

Ett praktexempel på en stad med ett utbyggt välfärdssystem är/var San Francisco. Bloggaren har berättat om vistelsen i NYC där jag förvandlades till fågelholk ett antal gånger. Stan är så ren, så välskött, så (skenbart) trygg, att en promenad i Stockholm (eller Uppsala också för den delen) blir som att tråckla sig egenom rena World of Warcraft.

Visst, vi hann bara med Manhattan som är det flashiga och rika New York, men ändå. TV-bilder och filmer flimrar förbi när man tänker på den staden: nerklottrat, gängkrig, våldsmaxat, skottlossningar. Harlem brukade visas som NY:s s k svarta sida. Vi var i Harlem. Visserligen sämre standard, men ändå snyggt städat, lite klotter och butiksdörrar på vid gavel.

På Manhattan får man inte en lägenhet under hundra miljoner. Så hur ska då "vem som helst" kunna bo där? Det finns då ett s k Housing Project där mindre bemedlade  får tillgång till en liten lägenhet och till en kostnad som anpassas efter deras inkomst. Vi åkte förbi ett enormt huskomplex som visade sig vara just ett Housing Project. Mitt på Manhattan. Fult och olyxigt, men vadå.

Manhattan karaktäriseras av asiater, bortre Asien vill säga. Koreaner, filippinier, kineser, där finns de från länder som rest sig från elände och dessutom rest till USA för att "make it there". Det som INTE finns där är en massa vaggande tält med 10-12 ungar efter sig. Och det är faktiskt den allra största skillnaden mellan USA och EU.

Och så San Francisco då. California skiljer sig från övriga USA genom att man har haft ett slags välfärdsbygge, särskilt då SF och Berkeley. Det har pumpats in miljarder i fula nybyggen efter det att man har rivt det gamla. Ungefär som man gjorde med Klarakvarteren på 60-talet. "Riv för att få luft och ljus!" som äcklet August Strindberg uttryckte det, ett råd som svenska politiker verkar ha anammat.

De nya "little boxes" var för dem som inte hade råd att bo i ett sekelskifteshus. Därför är det bara en mindre del av staden som är så där snygg som man brukar se på film. Bloggaren upplevde SF som en ganska smutsig plats och med det mest påfallande av allt: tusentals med tiggare från det man steg av BART (kommunikationssystem) till Golden Gate. Det vimlade av dem, var femte man mötte var tiggare. Och visst, det var med ett hugg i hjärtat man tog in deras unkna lukt av smuts och gammal fylla. Jag gav några mynt (det finns många valörer) till nästan var och en i början, men sedan började mina löspengar ta slut och uppriktigt sagt, tröttnade jag. De var bara för många. Man blev vaccinerad för hela livet.

SF har ett slags socialtjänst som erbjuder hjälp till alla som lever under mininivå. Den mininivån var tidigare ganska hög. Väl i paritet med det svenska socialbidraget. Men som alla former av bidrag kommer så risken att dessa missbrukas. Så även i SF. Intentionen var god, konsekvensen en mindre katastrof.

Det var visserligen inte de vaggande tälten som slog sig ner. Istället var det gamla knarkare, alkisar och olycksbarn av annan orsak som strömmade in till staden. En stor grupp var psykiskt sjuka och behövde vård, andra somatiskt sjuka, ofta i kombination. Men när staden blev så överbelastad tvingades man till nerskärningar. Och där är vi idag. En stad där fattigdomen är så massiv att de sociala stödåtgärderna inte längre räcker till.

Bloggaren var i SF under 4:th of July. Det var ganska festligt, men allmänt, bland så kallat "vanligt folk". Det sjöngs och skålades, man åkte omkring i överfulla bilar och festade loss. Ungefär som skolavslutning med andra ord. Fast stadens eget bidrag till festligheterna såg man inte röken av. Inga parader, inga tal. Jag hörde att man knappt hade haft råd med ett fyrverkeri. "Ha råd" är visserligen ett töjbart begrepp, men vilka av världens storstäder har inte råd med ett fyrverkeri på nationaldagen?

Så någonstans måste man tvingas konstatera att välfärdsstaten är sin värsta fiende. Någonstans försvinner balansen mellan debit och kredit, någonstans gör man den där svängen, det där beslutet som ödelägger framtiden. Inte bara för några, utan för många. Så hela idén med att "ingen ska ha det sämre än någon annan" förvandlas först till "ingen ska ha det bättre än någon annan" för att slutligen hamna i "alla ska ha det lika dåligt".




Kommentarer

Anonym sa…
En välfärdsstat fungerar mycket bra så länge som man har ett homogent samhälle med hög arbetsmoral. Problemet med de europeiska länderna idag är att de har öppnat sina gränser för massinvandring av lågt utbildade människor från inkompatibla kulturer. Människor som känner ingen samhörighet och lojalitet till värdsamhället bara roffar åt sig vad de kan och bidrar med så litet som möjligt. Resultatet är att välfärden urholkas och samhället ruttnar innifrån.
ann sa…
Jämn fördelning av fattigdom, MAO.

Populära inlägg i den här bloggen

Språket som klassmarkör

A-barn, B-barn och C-barn

IS, OS, Co2 och JÖK